Vem förlorade Egypten?

Postat av Caroline Glick  den 20 augusti, 2012 
Ursprungligen publicerad i The Jerusalem Post.

År 1949 skakades USA:s utrikespolitik i dess kärna av det kommunistiska övertagandet av Kina. Kinas fall till kommunism uppfattades korrekt som ett massivt strategiskt nederlag för USA. Den triumferande Mao Zedong placerade Kina stadigt i det sovjetiska lägret och genomförde en utrikespolitik som var helt motsatt amerikanska intressen.

För det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget tvingade Kinas fall fram en omprövning av grundläggande axiom inom USA:s utrikespolitik. Tills Kina gick Rött  var utrikespolitiska specialister övertygade att det var möjligt för USA att fredligt samexistera och vara strategiskt allierat med kommunisterna.

Med Maos omfamning av Stalin misskrediterades denna uppfattning. USA:s senare erkännanden att det var omöjligt för USA att nå en överenskommelse med kommunister tjänade som den intellektuella arkitekturen i många av de strategier som USA antog för att bekämpa det kalla kriget under åren som följde.

Idag är den viktigaste aspekten av USA:s svar på Kinas kommunistiska revolution som vi kommer ihåg, den hämndlystna politiska jakten på syndabockar. Utrikesförvaltningen och journalister som hade rått den amerikanska regeringen att stödja Mao och kommunisterna mot Chiang Kai Shek och nationalisterna anfölls som förrädare.

Men medan "Red Scare" är vad man mest kommer ihåg om denna period var den viktigaste följden av uppkomsten av det kommunistiska Kina den inverkan det hade på USA:s förståelse för naturen hos kommunistiska krafter. Även Theodore White, kanske den mest framträdande journalist som kämpade för Mao och kommunisterna, erkände senare att han hade lurats av deras propagandamaskin till att tro att Mao och hans kamrater var intresserade av en allians med USA.

Som Joyce Hoffmann exponerar i sin bok Theodore White and journalism as Illusion erkände White att hans krigstida rapportering från Maos högkvarter i Yenan där han lovordar kommunisterna som villiga allierade till USA, som söker vänskap, "inte som en tiggare som söker välgörenhet, men som söker stöd för att främja en gemensam orsak," var helt felaktig.

Som han skrev, var rapporten "bevingad med hopp och passion som var helt overklig."

Vad han hade visats i Yenan, citerar Hoffmann att White har skrivit, var en "showcase av demokratiska konstverk de (kommunisterna) hade arrangerat för oss amerikanska korrespondenter [och] var bokstavligen bara en utställning."

Kontrastera USA:s godkännande av misslyckandet i Kina 1949, och dess vilja att dra lärdom av det förlorade Kina, med USA:s förnekande av dess misslyckande och förlust av Egypten idag.

Under förra veckan avslutade den nya premiärministern Mohamed Morsy Egyptens omvandling till en islamistisk stat. Inom loppet av en vecka sparkade Morsy befälhavare i den egyptiska militären och ersatte dem med Muslimska Brödraskapets lojalister, och försköt alla redaktörer i de statligt ägda media och ersatte dem med Muslimska Brödraskapets lojalister.

Han har också genomfört en politik med hot, censur och stängning av självständigt ägda medieorganisationer som vågat publicera kritik av honom.

Morsy återkallade militärens konstitutionella roll för att fastställa Egyptens utländska och militära politik. Men han behöll juntans domstols beslut att upplösa parlamentet. Därmed gav Morsy sig själv full kontroll över skrivandet av Egyptens nya konstitution.

Som tidigare ambassadör i Egypten och Sverige skrev Zvi Mazel i tisdags i The Jerusalem Post att Morsys drag innebär att han "nu har diktatoriska befogenheter som överlägset överträffar president Hosni Mubarak."

Med andra ord har Morsys agerande förvandlat Egypten från en militärdiktatur till en islamistisk diktatur.

Påverkan på Egyptens utrikespolitik av Morsys maktövertagande står redan klart. På måndag citerade Al-Masri al-Youm Mohamed Gadallah, Morsys juridiska rådgivare, som säger att Morsy överväger att revidera fredsavtalet med Israel. Gadallah förklarade att Morsys avsikt var att "säkerställa Egyptens fulla suveränitet och kontroll över varje tum av Sinai."

Med andra ord avser Morsy att åter militarisera Sinai och göra den egyptiska militären till ett tydligt och närvarande hot mot Israels säkerhet. Faktum är att enligt Haaretz har Egypten redan brutit fredsavtalet och utplacerat krafter och tunga vapen till Sinai i direkt brott mot fredsöverenskommelsen.

Morsys snabba drag har överraskat de flesta bedömare. Men mer förvånande än hans drag är USA svar på hans drag.

Obama-administrationens tjänstemän har agerat som om ingenting har hänt, eller till och med som om Morsys drag är en positiv utveckling.

Till exempel - i en intervju med Wall Street Journal, avfärdade en administrativ tjänsteman betydelsen av Morsys utrensning av den militära toppen och sade: "Vad jag tror att det är, uppriktigt sagt, är att Morsy söker ett generationsskifte i militärledningen."

Journal rapporterade att Egyptens nya försvarsminister, general Abdul-Fattah el-Sissi, är känd som en av det Muslimska Brödraskapets sympatisörer. Men Obama-administrationen avfärdade snabbt rapporterna som bara rykten utan betydelse. Sissi, berättade administrativa källor för tidningen, åt middag med USA:s president Barack Obamas främsta kontraterrorism-rådgivare John Brennan under Brennans besök i Kairo i oktober förra året. Bortsett från det säger de att folk alltid hävdar att Morsys utnämningar har band till Morsys Muslimska Brödraskap.

En något mindre rosafärgad bedömning kom från Steven Cook i Foreign Affairs. Enligt Cook var Morsys drag, i det värsta fallet, nog inget mer än en dagens återskapande av Gamal Abel Nassers beslut att flytta Egypten bort från väst och in i sovjetiskt läger 1954.

Troligtvis, hävdade Cook, gjorde Morsy helt enkelt vad Sadat gjorde när han 1971 försköt andra generaler som han hade varit tvungen att dela makten med när han efterträdde Nasser 1969.

Visst är analogierna mellan Nasser och Sadat relevanta. Men medan han korrekt citerade dem, misslyckades Cook med att förklara vad dessa analogier berättar om betydelsen av Morsys agerande. Han ritade punkterna men misslyckades med att dra linjen däremellan.

Morsy är islamist, liksom Mao var kommunist, är i sig fientlig till USA och dess allierade och dess intressen i Mellanöstern. Följaktligen innebär Morsys strategiska ompositionering av Egypten som ett islamistiskt land att Egypten - som har fungerat som ankare i USA-alliansen i arabvärlden i 30 år - är på väg att avlägsna sin allians med USA och tittar mot att återta rollen som regional översittare.

Egypten är på snabbspår för att återinföra sitt krig mot Israel och hotar internationell sjöfart i Suezkanalen. Och som en islamistisk stat kommer Egypten säkerligen att försöka exportera sin islamiska revolution till andra länder. Ingen tvekan är det rädsla för detta perspektiv som fick Saudiarabien att med miljarder dollar i bistånd börja duscha Egypten.

Det bör erinras om att saudierna så fruktade framväxten av ett Muslimskt Brödraskap som styrde Egypten i februari 2011, då USA:s president Barack Obama offentligt tvingade dåvarande presidenten Hosni Mubarak att abdikera omedelbart, Saudis ledare bad honom att trotsa Obama. De lovade Mubarak obegränsat ekonomiskt stöd för Egypten, om han gick med på att klamra sig fast vid makten.

USA:s häpnadsväckande optimism inför Morsys slutförande av islamiseringen av Egypten är en illustration av allt som är fel och farligt hos USAs Mellanösternpolitik idag.

Ta USAs politik gentemot Syrien.

Syrien är i besittning av en av de största arsenalerna av kemiska och biologiska vapen i världen. Det barbari som regimen mördar sina motståndare med är en daglig påminnelse - verkligen en blinkande neonskylt - att Syriens icke-konventionella arsenal utgör en tydlig och närvarande fara för den internationella säkerheten. Och ändå insisterar Obamaadministrationen på att uppvisa Syriens president Bashar Assads mordiska beteende som om det vore en trädgårdsvariant av kris för de mänskliga rättigheterna.

Under sitt besök hos Turkiets islamistiska utrikesminister Ahmet Davutoglu i lördags nämnde USA:s utrikesminister Hillary Clinton inte ens frågan om Syriens kemiska och biologiska vapen. Istället fortsatte hon att backa Turkiets sponsring av den islamistisk- dominerade oppositionen och sade att USA skulle arbeta med Turkiet för att sätta ihop nya sätt att hjälpa den islamistiska oppositionen att störta Assads regim.

Bland annat utesluter hon inte att införa en flygförbudszon över Syrien.

De som mest sannolikt kommer att skadas av en sådan åtgärd skulle vara Israel, vilket skulle förlora sin förmåga att bomba syriska  massförstörelsevapen från luften.

Sedan har vi naturligtvis Iran och dess öppna folkmordsplaner med sitt kärnvapenprogram. Den här veckan rapporterade New York Times en ny twist på Obama-administrationens strategi för att hantera detta hot. Det försöker övertyga Persiska vikens stater att acceptera avancerat missilförsvar från USA.

Denna nya politik klargör att Obama-administrationen inte har för avsikt att hindra Iran från att bli en kärnvapenmakt. Insatserna på fältet syftar istället till att åstadkomma två mål: att övertyga Irans arabiska grannar att acceptera Iran som en kärnvapenmakt och förhindra Israel från att agera militärt för att hindra Iran från att bli en kärnvapenmakt. Missilsköldar är aspekter av en politik för inneslutning och inte förebyggande. Och USA:s försök att sabotera Israels förmåga att attackera Irans kärnanläggningar genom läckor, politiska påtryckningar och försök att försvaga Netanyahus regering klargör att vad USA beträffar är Irans anskaffande av kärnvapen inte problemet.

Utsikterna att Israel hindrar Iran från att skaffa kärnvapen är problemet.

Flera amerikanska kommentatorer menar att Obama-administrationens politik är en rationell konsekvens av skillnaderna i amerikanska och israeliska bedömningar av hoten från den regionala utvecklingen. Till exempel hävdar Lee Smith  i nättidningen  Tablet denna vecka att USA inte anser att utvecklingen i Egypten, Iran och Syrien hotar USA:s intressen. Från Washingtons perspektiv är utsikterna för en israelisk attack mot Iran mer hotfull än ett kärnvapenbeväpnat Iran, eftersom en israelisk attack omedelbart skulle  destabilisera regionen.

Problemet med denna bedömning är att den är nonsens. Det är sant att Israel är först på Irans mållista, och att Egypten har Israel, inte USA i dess hårkors. Så kommer också Syrien och dess oseriösa allierade att använda sina kemiska vapen mot Israel först.

Men det betyder inte att USA kommer att vara säkert. De troliga mottagarna av syriska kemiska vapen - Sunni och shiitiska terroristorganisationer - har attackerat USA i det förflutna. Iran har en historia av att attackera USAs sjöfart utan kärnvapenparaply och de skulle vara mer aggressiva i Persiska viken och Hormuzsundet efter att ha trotsat Washington genom att olagligt ha utvecklat en kärnvapenarsenal. USA är mycket mer sårbart för avbrott i farleder i Suezkanalen än Israel är. [Som bekant har Israel avtalat med Kina om att bygga en transportled via tåg från Eilat upp i landet för att slippa vara beroende av Suez.]

Anledningen till att Israel och USA är allierade är att Israel är USA:s första försvarslinje i regionen.

Om de regionala händelserna inte rörde sig så snabbt, skulle frågan om vem som förlorat Egypten förmodligen ha belysts mer i Washington.

Men som framgår av USA:s förnekande av betydelsen av Morsys snabba slutförande av Egyptens islamiska omvandling, dess blindhet för farorna med syriska kemiska och biologiska vapen, och dess självgodhet mot Irans kärnvapenprogram - när USA:s utrikespolitik väl inser att de har förlorat Egypten är frågan inte att de har förlorat Egypten. Det kommer att ha förlorat hela Mellanöstern.

Ahmadinejad antisemitism antisionism judehat Clinton Egypten Erdogan Iran islamism Israel Kärnvapen Mellanösternkonflikten muslimer muslimska brödraskapet Barack Hussein Syrien Turkiet USA .......

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obama-kemiska-vapen-skulle-fa-usa-att-ingripa

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-styrka-ger-sig-av-fran-syrien

http://www.dn.se/nyheter/varlden/gemensam-militarovning-sydkorea-usa

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usa-varnar-syrien-for-kemiska-vapen_7436350.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/journalist-dodad-tre-borta-i-aleppo_7436322.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/islamister-gripna-i-sodra-algeriet_7436080.svd