Med ett penndrag, kan ett nytt lagförslag i kongressen stryka antalet palestinska flyktingar - och öppna en värld av kontroverser.

Av JONATHAN Schanzer | 21 maj 2012

Ett krig seglar upp på Capitol Hill. Och medan krig  tenderar att skapa flyktingar, kan detta resultera i färre av dem.

Senator Mark Kirk (R-IL) försöker få grepp om det verkliga antalet palestinska flyktingar i Mellanöstern - ett drag som kan resultera i en förändring av status för miljontals palestinier. Hans förslag på ordalydelse för 2013 års lagförslag för utländska anslag skulle kräva att USA:s regering bekräftar hur många palestinier som för närvarande betjänas av FN:s hjälporganisation (UNRWA) - det organ som har som uppgift att ge stöd, skydd och försvar för palestinska flyktingar - som faktiskt är flyktingar. Propositionen kommer upp den 22 maj [se artikel nedan] och skulle utmana status för barn, barnbarn och barnbarnsbarn till palestinska flyktingar - en stor del av vilka gör anspråk på att vara flyktingar trots att de aldrig personligen fördrevs vid 1948 och 1967 års arabisk-israeliska krig.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen, förklarar Kirk kontor, är att inte beröva palestinier som lever i fattigdom av viktiga tjänster, men att ta itu med en av de svåraste frågorna i den palestinsk-israeliska konflikten:. "Rätten att återvända" den dominerande palestinska fantasin är att alla arabiska flyktingar från det israelisk-palestinska kriget har rätt att resa tillbaka, och att denna rätt  inte är förhandlingsbar. Men det är här skon klämmer: Enligrt UNRWA:s eget sätt att räkna har antalet palestinier som beskriver sig själva som flyktingar, skjutit i höjden från 750.000 under 1950 till 5.000.000 idag. Som en följd av detta har flyktingfrågan blivit en absolut hinder i runda efter runda av förhandlingar mellan israeler och palestinier

Hur har dessa siffror svällt, särskilt som de palestinier som flydde eller tvingades från sina hem i 1948 och 1967 blev gammal och dog? Denna fråga är den väsentliga  med Kirks förändring. Och svaret är UNRWA.

UNRWA förevigar flyktingproblemet, försöker inte lösa det. Det var UNRWA som skänkte flyktingstatus till "ättlingar till flyktingar," oavsett hur lång tid som hade förflutit, i stort sett Bibliska proportioner. Som en följd av detta har de palestinska flyktingarna ökat sju gånger sedan början av den arabisk-israeliska konflikten. Som en studie förutspår,om ättlingar behåller sin nuvarande status, kommer antalet flyktingar "2020 att vara 6,4 miljoner - trots att få av de faktiskt fördrivna palestinierna fortfarande är vid liv. År 2050 kommer den siffran att nå 14.7 miljoner.

UNRWA, som kräver en "rättvis och hållbar" lösning på flyktingproblemet, har utan tvekan varit en tyst partner till det palestinska ledarskapet. Byråns administration är fullt införstådd med att om Israel accepterade PLO:s krav, skulle det vara demografiskt självmord. Som den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas själv har erkänt, om den judiska staten tog hem 5 miljoner palestinier "skulle det innebära slutet för Israel."

Trots UNRWA:s vårtor har amerikanska skattebetalare belönat dem år efter år. Under räkenskapsåret 2011 var USA:s stöd till UNRWA $249.4 miljoner. Totalt bidrag sedan starten 1949 uppgår till otroliga $4,4 miljarder.

Under senare år har politiker och andra talesmän, inklusive en tidigare UNRWA-administratör, kallat på UNRWA-reformer. Byrån har inte bara invänt, det har förberett sig för strid. UNRWA har etablerat sig i Washington med två Capitol-insatta personer, trots att verksamheten är helt baserad i Mellanöstern,och förutser behovet av ett fullskaligt lobbyförsök att försvara sitt uppdrag. Byrån lekte även med tanken att byta namn förra året i ett försök att polera sin image i väst.

 Viktigt lagförslag i Senaten för att stoppa det palestinska "flykting"-lurendrejeriet.

Upplagd av P. David Hornik  den 30 maj, 2012

Den amerikanska senatens anslagskommitté har godkänt ett viktigt ändringsförslag till ett lagförslag. Föreslaget av republikanska senator Mark Kirk från Illinois, skulle ändra definitionen av "palestinska flyktingar" så att antalet personer definierade som flyktingar nu skulle krympa från ca fem miljoner till ca 30 tusen.

USA bidrar för närvarande årligen med ca  $250 miljoner av UNRWA:s årliga  budget på cirka $600 miljoner, FN-organet som ger boende, utbildning och välfärd för palestinska flyktingar. "USA har kanaliserat totalt $4,4 miljarder till UNRWA, eftersom det grundades 1948.

Enligt Kirk skulle ändringen av finansieringen till de som inte längre anses vara flyktingar inte nödvändigtvis sluta, de kan definieras som fattigdomsfall. Men bara 30 tusen, i stället för fem miljoner skulle fortfarande betecknas som flyktingar.

Vad förklarar den stora skillnaden i antal? Israels 1948-49-krig för självständighet lämnade cirka 650.000 palestinska araber (många av dem mycket sena invandrare från andra arabiska länder) de områden som blev Israel. Omkring trettio tusen av dem lever fortfarande idag.

Men 1965 och 1982 tog UNRWA ett beslut - unikt i historien, aldrig tillämpat på någon annan flyktingbefolkning i världen att definiera barn och barnbarn också som fördrivna palestinier, som "flyktingar". Därav svällda antalet i dag, med "flyktingar"  som hölls i läger i Syrien, Libanon, Jordanien, och även den palestinska myndigheten. Jonathan Schanzer konstaterar att, enligt en studie kommmer - om situationen kvarstår - deras antal att nå femton miljoner år 2050. [Se artikeln ovan.]

Varför definiera så många människor som "flyktingar", och varför hålla dem i "läger" på obestämd tid? Svaret, som Shoshana Bryen påpekar gavs i en intervju Libanons Daily Star av den palestinska ambassadören i Libanon Abdullah Abdullah.

Abdullah sade till Daily Star "otvetydigt" att även om en palestinsk stat skulle upprättas på Västbanken och Gaza, det vill säga den mycket prisade "tvåstatslösningen på den israelisk-palestinska konflikten"- skulle de palestinska flyktingarna "inte bli medborgare", där. Anledningen är att "staten är 1967 års gränser, men flyktingarna är inte bara från 1967 års gränser. Flyktingarna kommer från hela Palestina".

Och: "Hur frågan om rätten att återvända kommer att lösas vet jag inte ... men det är en helig rättighet som måste hanteras .... [Statehood] kommer aldrig att påverka rätten att återvända för palestinska flyktingar." Och: "även palestinska flyktingar som lever ... inuti [en palestinsk] stat, de är fortfarande flyktingar. De kommer inte att beaktas som medborgare".

Med andra ord: Skälet till att hålla så många "palestinska flyktingar" runt i "läger" på obestämd tid, på amerikansk och europeisk bekostnad, istället för att bosätta dem i arabiska länder eller ens i ett land på det arabiska Västbanken-Gaza-området om ett etablerades, är att hålla liv i sin "rätt" till "återvända" till Israel och demografiskt förstöra det - en "rätt" vars "helighet" skulle överskrida någon "tvåstatslösning".

Således verkar Kirks ändringsförslag  göra en monumental mening. Varför avskilja människor som  "flyktingar" som inte är flyktingar enligt varje några accepterade parametrar och definiera dem på det sättet endast för att utgöra ettt eventuellt dödligt vapen mot en amerikansk allierad, Israel?

Men utrikesdepartementet är som en total vägg mot ändringen. Bryen citerar ställföreträdande Thomas Nides: "Den föreslagna ändringen skulle runt om i världen ses som att USA agerar för att föregripa och bestämma resultatet av denna känsliga fråga." Men USA har redan föregripit problemet genom att låta denna situation gro. Fortsätter man att behandla detta spirande population som "flyktingar" betyder det bara att man avsiktligt odlar en anti-israelisk, anti-fredstidsbomb.

Vissa förespråkare för att anta Kirks ändring som USA: s politik säger att det skulle göra en "tvåstatslösning" möjlig för att gå vidare. Med endast 30.000 äldre palestinier definieras som flyktinga skulle, "rätten att återvända" kunna genomföras och en stor stötesten faller bort för en överenskommelse.

Sådana föreställningar missar dock poängen. Hela den cyniska, groteska verkligheten hos UNRWA-lägret beror i första hand på ett djupt, kulturellt och religiöst förankrat arabisk / muslimskt förkastande av Israel. Att upphöra att definiera som "flyktingar" miljontals ättlingar till araber som flydde Israel i slutet av 1940-talet skulle inte ändra på det.

Det skulle dock vara ett steg i rätt riktning. Det skulle innebära att man upphör att spela med i ett bedrägeri av historiska proportioner, och vägrar att hålla på att vårda växande miljoner araber som utbildats att tro att Israel är deras hem. Det skulle också innebära att bekräfta att om några verkligen konstruktiva åtgärder någonsin ska kunna vidtas, måste de vara baserade på sanningoch inte lögner.

Se http://cnsnews.com/news/article/plo-joins-chorus-opposition-senate-amendment-palestinian-refugees - Obongon och PLO tillsammans är självklart direkt emot det ytterligt logiska förslaget. Som förstås fortsätter med: placera ALLA flyktingar under UNHCR, som har löst problemen för 50 miljoner flyktingar och gjort dem till normala skattebetalande individer, medan UNRWA håller araber som i en kycklingfabrik, ständigt producerande nya kycklingar vars enda uppgift är att hacka sönder judarna.

.......

Tänk vad fel du och  massmedia har. Betydligt fler judiska flyktingar deporterades eller flydde från Arabländerna, de flesta till Israel, och halva Israel av idag består av dem och deras ättlingar. Inte en enda sitter i flyktingläger. Det är arabiska flyktingar som i stort sett drevs ut av arabledarna så de skulle ha fritt spelrum att döda alla judar 1948, där finns många vittnesbörd om detta. FN med sin vanliga effektivitet skapade UNRWA vars jobb den största tiden har varit att BIBEHÅLLA de arabiska flyktingarna i misär tvärt emot alla mänskliga rättigheter, de har knappast någon laglig chans alls att bli icke-flyktingar, som UNHCR arbetar med för flyktingar från återstående delen av världen.

I början skulle ALLA flyktingar tas om hand av UNRWA, men snart ströks alla av rasen (or whatever) judar och de har inte fått en spänn i hjälp från UNRWA. Trots att de är betydligt fler. Undrar hur många det hade blivit om man gjorde som UNRWA, också räknade alla avkomlingar. UNRWA och arabländerna har uppmuntrat barnafödande i de arabiska lägren eftersom de odlas som kanonmat för att användas för att attackera Israel demografiskt.

Där är en serie videos med dessa judiska flyktingar, här den första.

[videolänk]

[Video del 2]

[Video del 3]

[Video del 4]

[Video del 5]

.......

Här en artikel jag översatt från Elder of Ziyon.

En kall dos av verkligheten: Hur PalArabs i läger tycker (uppdaterad)

Detta är en fantastisk artikel från tyska tidskriften Cicero. En hjälpsam e-korrespondent hjälpte till med översättningen.

Flyktingar från verkligheten

Ingo Way besökte det palestinska flyktinglägret  Aida och träffade människorna som bor där. Häpen och nästan rädd rapporterar han om deras grymma förhoppningar att “återvända” en dag till ett land där många aldrig satt sin fot.

Aida flyktingläger har varit i Betlehem sedan 1950. Idag bor drygt 3000 människor där – ättlingar till de araber som flydde under kriget 1948 från Israel. Aida-lägret drivs av UNRWA och det ser inte ut som man skulle kunna tänka sig ett “läger”. Aida består av massiva hus och är därmed mer som en stadsdel än ett läger – inte ens ett slumområde. Ingången till flyktinglägret är dekorerad med en gigantisk nyckel, skriven på engelska och arabiska, som lyder: “Inte till salu”. Vad som inte är till salu är inte svårt att gissa: den arabiska mark från Jordanfloden till Medelhavet som inte får överges för något fredsavtal med Israel. Är detta en kärlekslös tolkning från min sida? Låt oss se.

Jag kommer in i Lajee Center, ett slags allaktivitetshus för boende i Aida, med lounge, ett tekök, ett internetcafé och ett utställningsrum, där de för närvarande visar en fotoutställning med bilder från flera andra flyktingläger. En trappa upp möter jag Khouloud Al Ajarma, som enligt hennes visitkort är “Arts & Media Center samordnare Lajee Center.” Khouloud föddes för 23 år sedan i Aida, hennes mormor kom från en by i Israel som inte finns längre. Hon studerade i England, så hon talar med markerad brittisk accent. Och hon pratar mycket – vältalig, flytande, självsäker. Khouloud använder inte huvudduk, utan hon bär en rosa stickad mössa som täckte hela hennes hår. På toppen av den rosa tröjan bar hon en svart jacka, en rutig kjol som täcker hennes knän, men som tillåter en titt på hennes svarta tights och fashionabla kängor. Jag gillar Khouloud – hon är utbildad och söt med en brittisk accent, som jag alltid tyckt om.

Efter sin examen återvände Khouloud tillbaka till Aida. Hon siktar på att “återvända” till Israel, trots att hon inte har varit där någonsin. “Att förbli en flykting är ett politiskt beslut“, medger hon. Därför är det för henne och för de andra invånarna i Aida uteslutet att börja ett nytt liv någon annanstans, eller att ens bli vanliga medborgare i Betlehem – för då förlorar de sin flyktingstatus som tilldelats dem av UNRWA. “Vi vill inte ha normalisering“, säger Khouloud. “Vi vill förbli flyktingar för att utöva vår rätt att återvända en dag.”

Vid denna punkt måste något sägas om UNRWA. FN har två organisationer för stöd till flyktingar: UNRWA för palestinska flyktingar, och en annan, UNHCR, för världens övriga flyktingar. Och för alla dessa avslutar UNHCR-flyktingar sin flyktingstatus efter första generationen. Status som flykting är inte ärftlig. Och det är själva ansvaret för UNHCR att garantera att flyktingar får fulla medborgerliga rättigheter i de länder dit de har flytt. Livet i flyktingläger är en status som UNHCR arbetar för att avsluta.

UNRWA har ett helt annorlunda uppdrag. De ser det som sin uppgift att bibehålla flyktinglägren i Gazaremsan, Västbanken, Libanon, Jordanien och Syrien, och sträcka flyktingstatus över generationer. Och det finns inget slut i sikte. Khouloud är också, enligt FN: s definition, en flykting – hon skulle vara det även om hon hade stannat kvar i England – och hennes barn kommer att vara detsamma. Khoulouds syster bor i Jordanien och är gift med en jordanier. Genom detta äktenskap kan hon välja om hon vill bli en jordansk medborgare eller förbli en palestinsk flykting. Hon valde det senare. Detta nedärvande av flyktingstatus är ett undantag som FN har fastställt för palestinierna och inte för någon annan.

Khouloud protesterar inte detta på något sätt. Hon säger: “Ja, det är en särskild förmånsrätt. Men detta särskilda privilegium är de skyldiga oss. Varför? Det handlar om rättvisa!” Det är därför inte förvånande att Khouloud inte bryr sig om förhandlingarna mellan den palestinska myndigheten och Israel. “Vårt folk vill inte ha en tvåstatslösning. Vårt ledarskap agerar inte i vårt namn. Och israelerna vet det också.” Men vad vill “folket” ha, vad vill Khouloud? “Det handlar om rätten till vårt land, säger hon. “Att avstå från denna rätt skulle inte bara vara ett svek mot oss flyktingar, det skulle vara ett svek mot Palestina. Det är inte vad våra martyrer dog för.”

Jag blir lite illamående. Framför mig är inte en skrikande fanatiker som Shirin A., utan en ung kvinna med en västerländsk utbildning som talar med en lugn och fridfull röst av blod och jord som om hon höll på att diskutera ett kommande affärsmöte. Hon talar mycket tydligt om vad de önskar: en enda stat från Jordanfloden till Medelhavet, där alla palestinier, ättlingar till flyktingar från 1948 som nu är spridda över hela världen för att återvända och bo, att återvända för att leva. För att göra skalan klar: I kölvattnet av Israels självständighetskrig lämnade 1948 ca 700.000 araber territoriet i dagens Israel. Några tvingades, några gick frivilligt i hopp om att komma tillbaka efter en seger för de arabiska arméerna. Men arabstaterna förlorade kriget de startade. Idag finns det mellan fyra och fem miljoner människor som har status som “palestinska flyktingar”. Khouloud talar även om åtta miljoner. Om det var upp till henne, skulle de alla få bosätta sig i Israel.

För Khouloud verkar det spela liten roll att detta aldrig kommer att hända med fredliga medel. Eftersom det är totalt oacceptabelt för den israeliska sidan – det skulle vara slutet på Israel som en judisk stat. “Varför behöver vi en judisk stat?” frågar Khouloud retoriskt. “Visst kan vi alla leva tillsammans i en demokratisk stat i Palestina.” Detta skulle, säger hon, naturligtvis, har en “palestinsk majoritet.” Och vad skulle hända med den judiska minoriteten i en sådan stat? “Sådana små saker, säger Khouloud,” är inte viktiga. För dem kan en lösning så småningom hittas.”

Vad jag tycker är så skrämmande med Khouloud Al Ajarma är inte så mycket hennes totala brist på självkritik. Det är inte så mycket hennes radikalism-i jämförelse kommer bosättarnas talesman David Wilder från Hebron fram som en försonlig pacifist (och han utgör förresten endast en liten minoritet av det israeliska samhället). Vad som verkligen skrämde mig är detta: Ingen representant för FN, som byggde skolor och samlingslokaler i Aida, eller EU, som ger flyktingläger som detta ekonomiskt stöd, inte heller de anställda från alla länder med biståndsorganisationer och frivilligorganisationer från Västvärlden som är aktiva här – ingen av dem skulle säga till Khouloud rakt ut att hennes krav är inte bara är omänskliga – på grund av de naturligtvis räknar med utvisning och rättighetsberövande av judar i Israel, och detta är fortfarande den mest gynnsamma tolkningen – men också orealistiska. Inte en enda säger: “Du kommer inte att få dina krav tillfredsställda. Arbeta i stället för en fredlig kompromiss med israelerna, förespråkare för en tvåstatslösning och avstå från din hotelse med rätten att återvända. Slutligen – ta över ansvaret för dig själv och ditt eget folk, bygga en infrastruktur och riv flyktinglägren. Sluta att behandlas som babies av FN och EU, få ett grepp om saker och ting själva. ” Ingen talar om för dem detta eftersom ingen tänker på det sättet. Ingen är besvärad av graffiti, som finns på varje hus, som visar ett odelat Palestina med arabisk makt över Tel Aviv. Och det är den mest deprimerande upplevelse jag haft i Aida flyktingläger.

Jag går tillbaka till checkpointen, otaliga kristna turister är med mig i kön, andra närmar sig mig, små pojkar försöker sälja oss träflöjter. När jag är på andra sidan tar jag ett djupt andetag. Jag har en känsla att återgå till något som författaren Michael Klonovsky – också under en resa till Jerusalem även motvilligt – kallade “mitt eget värdesystem”  Och jag hade den känslan.

(H / t Silke)

UPPDATERING: SoccerDad påminner mig om en annan företagsam reporter – den berömda Martha Gellhorn-som faktiskt brydde sig om att tala med palestinska araber som var i lägren, 1961 och 1967. Låter väldigt bekant!

.
antisionism araber bidrag Fatah flyktingar FN Israel Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier Tvåstatslösning UNRWA Västbanken....Share