Israel i Sverige » Irak

Hur tänker muslimer om kärnvapen mot Israel – från Saddam tills nu.

admin — Mon, 10 Sep 2012 23:52:07 +0000

Lärdomar för Israel från upphittade irakiska nukleära dokument

Medan Israel naturligtvis är fokuserat på konsekvenserna av Irans slutförande av sin drive mot kärnvapen finns det information om en av dess bittraste fiender, som försökte uppnå samma mål en gång tidigare: Saddam Hussein i Irak. Som ett resultat av 2003 års Irakkrig hittade den amerikanska armén tusentals timmar av inspelningar av högt säkekrhetsklassade möten hos det irakiska ledarskapet på temat hur de såg syftet med kärnvapen i framtiden, liksom hur de tänkt att använda dem i samband med ett krig mot Israel.

Den amerikanska armén gjorde de irakiska banden och dokumenten tillgängliga för analytiker, som har börjat ge ut böcker och akademiska artiklar om deras innehåll. Förra året publicerade två analytiker, Hal Brands och David Palkki, en studie de gjorde på den irakiska informationen på för US National Defense University (NDU). Vad de fann var att Saddam Hussein personligen hade talat om vikten av kärnvapen som en central del av den irakiska strategin från 1978 till den israeliska attacken på kärnreaktorn Osirak 1981.

Saddams tidigare besatthet med kärnvapen verkar ha tagit paus minst sju eller åtta år efter attacken, enligt dokumenten, fram till slutet av 1980-talet när han började tala om ämnet igen. För Brands och Palkki var tiden Israel fick en rättfärdigande av premiärminister Menachem Begin beslut att slå emot Irak.

Så hur visade Saddam Hussein nyttan av kärnvapen i en framtida konflikt med Israel? De två NDU-författarna, Brands och Palkki, påpekar att i motsats till de teorier om många experter på internationella relationer i USA hade, som hävdade att stater försökte skaffa sig kärnvapen i defensivt syfte enbart för att förbättra sin avskräckningsförmåga mot sina grannar, visar de irakiska dokumenten att Saddam Husseins regim uppenbarligen hade offensiva mål i åtanke.

Detta har stor betydelse också idag. I juli / augustiupplagan av den prestigefyllda amerikanska kvartalstidskriften för utrikesfrågor, som ibland fungerar som en vindflöjel för den rådande stämningen i USA:s utrikespolitik publicerade professor Kenneth Waltz en artikel med rubriken: "Varför Iran borde få sin Bomb" Han menar att en iransk bomb skulle balansera Israel och därmed ge "bästa möjliga resultat: Det mest sannolika är att det skulle återställa stabiliteten i Mellanöstern."

Brands och Palkki påvisar att hans tänkande är helt fel. För att bevisa sin punkt att stabiliteten inte blir det sannolika resultatet av spridning av kärnvapen, citerar de ett möte med Iraks revolutionära befälsråd den 27 mars 1979 vid vilket Saddam presenterade sitt strategiska tänkande, när han var de-facto diktator över Irak och bara väntade på att formellt bli dess president. Hans tänkande var överraskande för han förklarade att irakiska kärnvapen skulle neutralisera vad många trodde var Israels nukleära kapacitet, vilket skulle göra det möjligt för Irak att föra konventionella krig mot Israel.

Vid ett annat tillfälle tänkte Saddam på en arabisk krigskoalition som attackerade Israel i spetsen med 10 irakiska divisioner (fem infanteri och fem bepansrade eller artilleri) samt styrkor från Syrien och möjligen Jordanien. Enligt handlingarna diskuterade han denna idé med Syriens president Hafez al-Assad. Vad Saddam Husseins strategi visar är att den militära användningen av kärnvapen mot Israel skiljer sig mycket från den roll kärnvapen spelade under det kalla kriget, trots ansträngningar hos vissa analytiker att tillämpa den Sovjet-amerikanska erfarenheten på det nuvarande iranska hotet.

Vilka var Saddams krigsmål enligt detta inspelade materialet? I vissa fall talade han om att återställa de territorier araberna förlorade 1967. Men när han talade till sina mest betrodda rådgivare, kallade han för eliminering av Israel. Således - vad som framgår av de irakiska dokumenten är att när en ledare som Saddam Hussein talade om förstörelsen av Israel offentligt, var detta inte bara retorik för politiska syften, utan reflekterande de operativa planerna han hade i åtanke för den irakiska armén i framtiden.

Mycket har förändrats sedan tiden de irakiska dokument skrevs, och de hot Israel kan möta utvecklas. Men det skulle vara ett misstag att tro att de har försvunnit helt och mycket kommer att bero på frågan om Irak blir en verkligt oberoende stat eller blir en iransk satellit som fungerar som en språngbräda för deras styrkor i framtiden. I detta sammanhang avslöjade den senaste informationen just denna veckan att Iraks premiärminister Nouri al-Maliki har tillåtit iranska flygplan att flyga genom irakiskt luftrum att åter leverera krigsmaterial till Bashar al-Assads regim i Syrien, trots upprepade uppmaningar från Obamaadministrationen att avbryta denna verksamhet, som är mycket oroande.

Saddam Husseins tankar på förhållandet mellan kärnvapen och konventionella krig är viktigt att notera att en annan anledning. I debatten om Israels framtida gränser på Västbanken, hävdas det alltför ofta att i vår missilålder, särskilt om de är beväpnade med massförstörelsevapen, är topografi, terräng och strategiskt djup inte längre relevanta och därmed Israel kan ge dem i framtida fredsarrangemang. Denna allmänt accepterade uppfattning kan få enorma konsekvenser för områden som Jordandalen, och undergräva Israels mål att få försvarbara gränser i alla fredsavtal.

Men om syftet med kärnvapen i händerna på Israels fiender är att göra det säkert för dem att återvända till en tid präglad av konventionella krig, så måste Israel se till att de inte tvingas att lämna dessa mest vitala territoriella tillgångar baserat på ogrundade uppfattningen att de inte längre är relevanta i den nukleära eran.

antisemitism antisionism judehat araber islamism Israel Judeen Samarien Kärnvapen Mellanösternkonflikten muslimer .......

Vad säger §242?

admin — Sun, 11 Jul 2010 18:36:15 +0000

Är bosättningarna lagliga?

New Republic, 21 Oktober 1991

(Eugene W. Rostow amerikanska statssekreteraren med ansvar för politiska frågor mellan 1966 och 1969, spelade en ledande roll vid produktionen av den berömda resolution 242)

Om vi antar att Mellanösternkonferensen verkligen kommer att äga rum kommer dess officiella uppgift bli att åstadkomma fred mellan Israel och dess levantinska grannar enligt Säkerhetsrådets beslut §242 och 338. §242 antogs efter sexdagarskriget 1967 med kriterier för freden och §338 förstärkte denna, dock är de inte enligt enligt Kapitel VII vilket hade gjort dem tvingande, i likhet med resolutionerna mot Irak vid den tiden. Tyvärr råder stor förvirring om vad dessa beslut egentligen innebär.

I 24 år har arabstaterna låtsats att besluten är “tvetydiga” och kan tolkas som de har lust. Sovjet, några europeiska stater och även amerikanska tjänstemän har cyniskt låtit arabiska talesmän lura sig själva och deras medborgare – för att inte tala om västvärldens opinion – om vad beslutet säger. Även amerikanska journalister kan säga att §242 är “avsiktligt tvetydig” som om var och en kan tolka dem som de vill.

Inget kunde vara längre från sanningen. Beslutet 242 som jag, som statsundersekreterare 1966-69, hjälpte till att formulera, kräver att parterna sluter fred och tillåter Israel att administrera områdena de ockuperade 1967 tills en “rättvis och varaktig fred i Mellanöstern” uppnåtts. När detta uppnåtts kräver den att israels trupper dras tillbaka från en del områden, till vilka räknas Sinaiöknen, Västbanken, Golan, Östra Jerusalem och Gaza.

Det skrevs mycket tydligt “en del områden” och inte “alla områden” då talare efter talare sa att Israel inte skulle tvingas tillbaka till den tidigare bräckliga och oförsvarbara stilleståndslinjen, men skulle lämna områden när väl “säkra och erkända” gränser hade fastställts genom överenskommelse av båda sidorna. Under förhandlingarna skulle man ta hänsyn till olika faktorer som säkerhet, access till sjötransport och övriga lagliga krav.

Det påminns om att det 1949 hade sagts att stilleståndslinjerna “inte på något sätt skulle anses som politiska eller territoriella gränser” eller påverka sidornas slutgiltiga fredliga lösning på det palestinska problemet. Då Israel slöt fred med Egypten 1979 drog det sej helt och hållet tillbaka från hela Sinai. Som säkerhetskrav krävde Israel att Sinai förblev demilitariserat och patrullerades [av FN]. Därigenom har Israel återlämnat mer än 90% av området som ockuperades 1967, och att detta uppfyller kraven i §242 är en tolkning en del i Israel gör.

Uppdelningen av det ockuperade området Judéen/Samarien lämnar §242 helt åt de förhandlande parterna, enligt de principer som har satts upp. Man var medveten om att punkten “säker och erkänd” gräns skulle vara den svåraste punkten att lösa. USA har [detta skrevs alltså 1991] varit helt emot att en tredje palestinsk stat skapas i det som var det Palestinska Mandatet. Ett självständigt Jordanien eller ett Jordanien länkat i en ekonomisk union med Israel är den mest önskvärda lösningen för allas säkerhet och utveckling. Ett i huvudsak judiskt Israel är ett av grundmålen för israelisk politik. Det måste vara möjligt att uppnå dessa mål genom förhandlingar, speciellt om tanken på en ekonomisk union accepteras.

Araberna på Västbanken kan utgöra en autonom provins av Jordanien eller Israel beroende på resultatet av förhandlingarna. Underlättande av migration av araber är en möjlig lösning för araber på Västbanken som önskar bo någon annanstans. Vad som inte kan accepteras är ett syriskt övertagande av Jordanien eller Västbanken, som de försökte 1970.

De hetsiga diskussionerna om Israels bosättningar på Västbanken under ockupationsperioden ska ses med detta perspektiv. Det brittiska mandatet erkände det judiska folkets rätt att bosätta sig i hela det palestinska mandatet. Man sade att lokala förhållanden kunde kräva att England “uppsköt eller förhindrade” judisk bosättning i vad som blev Jordanien. Detta skedde 1922. Rättigheterna för judarna att bosätta sig var de ville väst om Jordanfloden, Västbanken, Jerusalem och Gaza gjordes oangripbar. Den rättigheten har aldrig någonsin avslutats och kan inte avslutas genom något annat än en erkänd fred mellan Israel och dess grannar. Kanske inte ens då, om man ser på artikel 80 i FN-stadgan, “Palestinakapitlet” som säger “Inget i stadgan skall tolkas – för att på något sätt ändra rättigheterna hos några stater eller folk eller grunderna i existerande internationella instrument”.

Vissa regeringar har fått uppfattningen att de judiska bosättningarna på Västbanken skulle vara illegala enligt Genèvekonventionen från 1949. Denna säger att den stat som ockuperar ett område inte får fylla detta med sina egna medborgare. Carter höll på denna tanken, men Reagan sade direkt emot honom, att bosättningarna är helt och hållet legala även om de kan utgöra ett psykologiskt hinder för fredsprocessen.

Den eventuellt kommande konferensen har ingen anledning at ta upp lagligheten i bosättningarna. Dess ändamål är att avsluta den militära ockupationen med en fred. När ockupationen avslutats är Genèvekonventionen irrelevant. Sker en uppdelning av Västbanken mellan Israel och Jordanien måste rättigheterna hos de judiska bosättningarna enligt mandatlagarna vara en del av fredsprocessen.

Denna förståelse av beslut §242 har alltid varit grundstenen för den amerikanska policyn. När president Reagan startade ett nytt fredsinitiativ 1982 sa han “Jag har konstant följt och supportat Israels heroiska kamp för sin överlevnad sedan staten Israel grundades för 34 år sedan: inom gränserna före 1967 var Israel 15 kilometer brett på sitt smalaste ställe. Större delen av Israels befolkning bodde inom det arabiska artilleriets räckvidd och jag tänker ingalunda tvinga Israel att leva så igen.”

Tyvärr vittnar en del uttalanden under Bushs administration och aktioner i denna frågan, och speciellt James Bakers katastrofala tal den 22 maj 1989 om att de har en stark impuls att fly från beslutet §242 som det förhandlades, diskuterades och antogs och ge araberna alla områden mellan 1967 års stilleståndslinjer och Jordanfloden inklusive östra Jerusalem. Det verkar som Bushadministrationen har fått för sig att Västbanken och Gaza är “främmande territorium” som Israel inte har några rättigheter till. Men faktum är att judarna har lika stora rättigheter att bosätta sig där som de har i Haifa. Västbanken och Gaza har aldrig någonsin varit en del av Jordanien och Jordaniens försök att annektera områdena accepterades aldrig och har nu övergivits. Dessa två bitar land är delar av mandatet som än inte har allokerats till någon stat och skall diskuteras.

Amerikanska positionen i de kommande förhandlingarna måste återvända till grunderna som har format den amerikanska policyn under 75 år. De ska följa lagen som det enda sättet att sluta en rättvis och varaktig fred.

Eugene V. Rostow är en framstående forskare vid amerikanska Institute of Peace.....