Av Eugene W. Rostow, Copyright 1991 New Republic Inc.

New Republic, 21 Oktober 1991

(Eugene W. Rostow amerikanska statssekreteraren med ansvar för politiska frågor mellan 1966 och 1969, spelade en ledande roll vid produktionen av den berömda resolution 242)

Om vi antar att Mellanösternkonferensen verkligen kommer att äga rum kommer dess officiella uppgift bli att åstadkomma fred mellan Israel och dess levantinska grannar enligt Säkerhetsrådets beslut §242 och 338. §242 antogs efter sexdagarskriget 1967 med kriterier för freden och §338 förstärkte denna, dock är de inte enligt enligt Kapitel VII vilket hade gjort dem tvingande, i likhet med resolutionerna mot Irak vid den tiden. Tyvärr råder stor förvirring om vad dessa beslut egentligen innebär.

I 24 år har arabstaterna låtsats att besluten är “tvetydiga” och kan tolkas som de har lust. Sovjet, några europeiska stater och även amerikanska tjänstemän har cyniskt låtit arabiska talesmän lura sig själva och deras medborgare – för att inte tala om västvärldens opinion – om vad beslutet säger. Även amerikanska journalister kan säga att §242 är “avsiktligt tvetydig” som om var och en kan tolka dem som de vill.

Inget kunde vara längre från sanningen. Beslutet 242 som jag, som statsundersekreterare 1966-69, hjälpte till att formulera, kräver att parterna sluter fred och tillåter Israel att administrera områdena de ockuperade 1967 tills en “rättvis och varaktig fred i Mellanöstern” uppnåtts. När detta uppnåtts kräver den att israels trupper dras tillbaka från en del områden, till vilka räknas Sinaiöknen, Västbanken, Golan, Östra Jerusalem och Gaza.

Det skrevs mycket tydligt “en del områden” och inte “alla områden” då talare efter talare sa att Israel inte skulle tvingas tillbaka till den tidigare bräckliga och oförsvarbara stilleståndslinjen, men skulle lämna områden när väl “säkra och erkända” gränser hade fastställts genom överenskommelse av båda sidorna. Under förhandlingarna skulle man ta hänsyn till olika faktorer som säkerhet, access till sjötransport och övriga lagliga krav.

Det påminns om att det 1949 hade sagts att stilleståndslinjerna “inte på något sätt skulle anses som politiska eller territoriella gränser” eller påverka sidornas slutgiltiga fredliga lösning på det palestinska problemet. Då Israel slöt fred med Egypten 1979 drog det sej helt och hållet tillbaka från hela Sinai. Som säkerhetskrav krävde Israel att Sinai förblev demilitariserat och patrullerades [av FN]. Därigenom har Israel återlämnat mer än 90% av området som ockuperades 1967, och att detta uppfyller kraven i §242 är en tolkning en del i Israel gör.

Uppdelningen av det ockuperade området Judéen/Samarien lämnar §242 helt åt de förhandlande parterna, enligt de principer som har satts upp. Man var medveten om att punkten “säker och erkänd” gräns skulle vara den svåraste punkten att lösa. USA har [detta skrevs alltså 1991] varit helt emot att en tredje palestinsk stat skapas i det som var det Palestinska Mandatet. Ett självständigt Jordanien eller ett Jordanien länkat i en ekonomisk union med Israel är den mest önskvärda lösningen för allas säkerhet och utveckling. Ett i huvudsak judiskt Israel är ett av grundmålen för israelisk politik. Det måste vara möjligt att uppnå dessa mål genom förhandlingar, speciellt om tanken på en ekonomisk union accepteras.

Araberna på Västbanken kan utgöra en autonom provins av Jordanien eller Israel beroende på resultatet av förhandlingarna. Underlättande av migration av araber är en möjlig lösning för araber på Västbanken som önskar bo någon annanstans. Vad som inte kan accepteras är ett syriskt övertagande av Jordanien eller Västbanken, som de försökte 1970.

De hetsiga diskussionerna om Israels bosättningar på Västbanken under ockupationsperioden ska ses med detta perspektiv. Det brittiska mandatet erkände det judiska folkets rätt att bosätta sig i hela det palestinska mandatet. Man sade att lokala förhållanden kunde kräva att England “uppsköt eller förhindrade” judisk bosättning i vad som blev Jordanien. Detta skedde 1922. Rättigheterna för judarna att bosätta sig var de ville väst om Jordanfloden, Västbanken, Jerusalem och Gaza gjordes oangripbar. Den rättigheten har aldrig någonsin avslutats och kan inte avslutas genom något annat än en erkänd fred mellan Israel och dess grannar. Kanske inte ens då, om man ser på artikel 80 i FN-stadgan, “Palestinakapitlet” som säger “Inget i stadgan skall tolkas – för att på något sätt ändra rättigheterna hos några stater eller folk eller grunderna i existerande internationella instrument”.

Vissa regeringar har fått uppfattningen att de judiska bosättningarna på Västbanken skulle vara illegala enligt Genèvekonventionen från 1949. Denna säger att den stat som ockuperar ett område inte får fylla detta med sina egna medborgare. Carter höll på denna tanken, men Reagan sade direkt emot honom, att bosättningarna är helt och hållet legala även om de kan utgöra ett psykologiskt hinder för fredsprocessen.

Den eventuellt kommande konferensen har ingen anledning at ta upp lagligheten i bosättningarna. Dess ändamål är att avsluta den militära ockupationen med en fred. När ockupationen avslutats är Genèvekonventionen irrelevant. Sker en uppdelning av Västbanken mellan Israel och Jordanien måste rättigheterna hos de judiska bosättningarna enligt mandatlagarna vara en del av fredsprocessen.

Denna förståelse av beslut §242 har alltid varit grundstenen för den amerikanska policyn. När president Reagan startade ett nytt fredsinitiativ 1982 sa han “Jag har konstant följt och supportat Israels heroiska kamp för sin överlevnad sedan staten Israel grundades för 34 år sedan: inom gränserna före 1967 var Israel 15 kilometer brett på sitt smalaste ställe. Större delen av Israels befolkning bodde inom det arabiska artilleriets räckvidd och jag tänker ingalunda tvinga Israel att leva så igen.”

Tyvärr vittnar en del uttalanden under Bushs administration och aktioner i denna frågan, och speciellt James Bakers katastrofala tal den 22 maj 1989 om att de har en stark impuls att fly från beslutet §242 som det förhandlades, diskuterades och antogs och ge araberna alla områden mellan 1967 års stilleståndslinjer och Jordanfloden inklusive östra Jerusalem. Det verkar som Bushadministrationen har fått för sig att Västbanken och Gaza är “främmande territorium” som Israel inte har några rättigheter till. Men faktum är att judarna har lika stora rättigheter att bosätta sig där som de har i Haifa.  Västbanken och Gaza har aldrig någonsin varit en del av Jordanien och Jordaniens försök att annektera områdena accepterades aldrig och har nu övergivits. Dessa två bitar land är delar av mandatet som än inte har allokerats till någon stat och skall diskuteras.

Amerikanska positionen i de kommande förhandlingarna måste återvända till grunderna som har format den amerikanska policyn under 75 år. De ska följa lagen  som det enda sättet att sluta en rättvis och varaktig fred.