Av Barry Rubin, som säger mycket vettigt även om han säger att han är "vänster". Vänster av den gamla sorten alltså, som de som skapade Israel.
Det har varit vad som kallats en "arabisk vår" som har underblåst fantasier om omedelbar demokrati. En afrikansk amerikan valdes till president i USA, och det var efter hans partiutnämning, och kanske även Vita Huset, nästan gick till en kvinna!
Tiderna har förändrats.
Men den hysteriska hatet mot Israel i den arabisktalande världen och bland muslimer i allmänhet har bara ökat, filosofin som förkastar oss är lika stark som någonsin, eller, i själva verket, ännu starkare. Det är inte längre säkert, och definitivt inte bekvämt, för judar i stora delar av Europa och även för de som stöder Israel på amerikanska college campus.
Två exempel på hur lynchmobben är ute i kraft på platser där tidigare de syntes minst.
I ett tidigare måttligt Tunisien, nu under Muslimska Brödraskapet, paraderade tusentals salafister, skanderade "döda judarna" för att komma in i paradiset. Den nya tunisiska konstitutionen innehåller en bestämmelse om att landet aldrig skall erkänna Israel. För nästan ett halvt sekel sedan var Tunisiens dåvarande ledare den första arabiska politiker som krävde ett erkännande av Israel. Vi väntar fortfarande.
I Marocko, kanske det mest moderata landet i den arabisktalande världen, hölls ett möte i the Mediterranean Parlamentary Union. Israel, som har ett parlamentariskt system och är vid Medelhavet (jag kan se havet från mitt tak), är medlem i denna grupp. Följaktligen deltog en israel i mötet. Resultatet blev ett upplopp där tusentals marockaner misshandlade byggnaden och ledare för det regerande islamistiska partiet klagade på hur landets jord hade smittats.
Jag kommer inte att bry mej om att citera tusen andra exempel. Men med triumfen för de revolutionära islamisterna och minneshål om decennier av katastrofal arabisk anti-israelisk politik, har den arabisktalande världen blivit mer radikal i denna fråga. De har nu sällskap av Turkiet och Iran.
De hatar oss, de föraktar oss, de vill döda oss.
Gäsp.
I denna situation finns en stark frestelse för västerlänningar att säga att om bara Israel inte hade existerat (radikal version) eller om det gjorde stora eftergifter (liberal version) så skulle alla problem i Mellanöstern försvinna och hela regionens konflikter med väst skulle försvinna samtidigt.
Och i denna situation finns en stark frestelse för Västvärldens judar att säga att om bara Israel gjorde fler eftergifter vad gällde territorium eller rev ned nybyggena skulle där bli fred, hat skulle förvandlas till kärlek, eller åtminstone godartad likgiltighet, och alla de problem som judarna åstadkommit skulle gå bort.
Och i denna situation finns det en total frestelse för den västerländska vänstern - inklusive ett oproportionerligt antal judar bland dem, att om bara Israel försvunnit eller gjort enorma eftergifter skulle den socialistiska utopin komma snabbt i vår tid.
Faktum är att för första gången i historien ser vi en gemensam, väl finansierad kampanj för att förstöra basen av stödet till Israel bland amerikanska judar. Det är ganska ironiskt att detta sker år 2012.
Trots allt drog sig Israel tillbaka från Sinaihalvön, södra Libanon, Gaza och delar av Västbanken. Sedan 1993 har Israel inte etablerat ett enda nybygge eller utökat den geografiska storleken på redan existerande bosättningar. Israeliska regeringar erbjöd (för tolv år sedan!) att de skulle acceptera en palestinsk stat i hela Gazaremsan, nästan hela Västbanken och i stora delar av östra Jerusalem.
Och så vidare.
Nu får vi höra av de mycket högljudda och mycket självbelåtna media att om det endast fanns en ekonomisk bojkott av nybyggen kommer Israel att räddas.
Vi får aldrig höra att om bara det finns en vilja bland araber och muslimer att sluta fred, plus totalt nederlag för de revolutionära islamisterna, är freden mycket mer sannolik.
Den verkliga lösningen har två skillnader från den första:
- Det finns bokstavligen inget vi kan göra, ingen koncession eller risk, som kommer att ge det resultatet.
- Därför har vi inte makten i våra händer att lösa denna konflikt. Vi kan stå upp, sitta ner, vandra Vägen, eller återgå till 1967 års gränser och det spelar ingen roll.
För cirka 25 år sedan skakade jag av skratt när jag observerade palestinska nationella rådets möte i Algeriet medan jag studerade en ung amerikansk judisk Peace Now-unge som försökte förklara för en grupp Fatahkillar att de egentligen bara ville ha en egen stat att leva i vid sidan av Israel. De försökte enträget förklara för honom att detta inte alls var vad de tänkte. De krävde "hela Palestina från floden till havet."
Denna välmenande knasboll trodde att han visste bättre än palestinierna vad som var deras verkliga politiska hållning.
Det känns inte bra att erkänna att det helt enkelt inte kommer att bli något formellt fredsavtal eller slut på konflikten. Jag kommer inte att säga "aldrig", men jag är ganska säker på att det gäller för de kommande 30 till 50 åren, och något mindre säker under resten av detta århundrade.
Men visst, med tiden försvann antisemitismen i Europa oops! Det gjorde den inte, men du vet vad jag menar.
Efter att ha sagt dessa saker, gör det mig till "höger"? Inte alls. Det är också konsensusläget för den stora majoriteten av vänster-om-center-israeler och det borde vara läget för liberala judar i andra länder. Hela poängen är att detta inte är en fråga om vår vilja eller företräde eller program, utan något som tvingats på oss.
Visst, jag vill ha en tvåstatslösning, men inte som en språngbräda för nästa omgång folkmord. Jag vill ha den perfekta lösningen för fred och gott grannskap, men jag förväntar mig inte att det kommer att hända. Inte mitt fel, inte vårt fel.
Låt oss möta verkligheten, sluta skylla oss själva och gå vidare med våra liv. Låt oss förbättra Israels samhälle, ekonomi och kultur. Självklart, låt oss också försvara oss. Låt oss försöka bevara så mycket som möjligt av det snabbt försvinnande judiska folket. Och om du vill bojkotta någon, varför inte börja med de som insisterar på att vara våra fiender och som vill mörda oss?
Vettigt för mig.
PS: I denna predikan av
Rabbi Ammiel Hirsch säger han alla dessa saker på ett mycket vältaligt och övertygande sätt. Du kan också läsa min mer
ingående bedömning av skyll-på-Israel-och-låtsas-att-supporta-det-medan-du-försöker undergräva-dess-existens-publiken och de oskyldiga och välmenande människor som luras av dem.
.......
