Tag Archives: araber

http://islamversuseurope.blogspot.com/2011/10/mob-forces-french-police-to-release.html

Mobben tvingar franska polisen att släppa muslimer som attackerade judar

20:56 | Cheradenine Zakalwe

Presidiet National de Vigilance Contre l’Antisémitisme (Nationella byrån för vaksamhet mot Antisemitism), en fransk icke-statlig organisation, har publicerat en rapport på sin webbplats om en grupp flickor som “beskrivs som av nordafrikanskt ursprung” som förolämpade och anföll några judar i Vigneux (Paris området) i Frankrike. De sägs ha ropat “Se på den förbannade rasen … smutsiga judar … knulla judarna …” innan de startade ett fysiskt angrepp på dem. En av judarna fick föras till sjukhus med en bruten arm. Andra var också skadade.

Efter klagomål till polisen släpptes förövarna. Här börjar det blir riktigt intressant:

Enligt vittnen hade de att släppts under trycket från en grupp individer som belägrade polisstationen. Offer och ögonvittnen uppgav att det fanns hysteriskt hat som kom från angriparna.

Källa

Regerar den muslimska mobben nu i Frankrike? Räknas polismyndigheten för ingenting? Bara för ett par dagar sedan skrev jag om en händelse där två poliser försökte att bötfälla en kvinna för att bära burka men var tvungna att dra sig tillbaka efter att ha utsatts för aggression från en muslimsk mobb.......

http://www.dn.se/nyheter/varlden/israel-sparrar-av-moske

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/israel-sparrar-av-moske_6533119.svd

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.742672-israel-sparrar-av-moske

http://www.skanskan.se/article/20111007/TTUTRIKES/310079943/1400/-/israel-spaumlrrar-av-moskeacute

http://www.nsk.se/article/20111007/TTUTRIKES/310079943/1400/-/israel-spaumlrrar-av-moskeacute

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=280150

http://hd.se/utrikes/2011/10/07/israel-sparrar-av-moske/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article13743755.ab

GD Star Rating
loading…

Israel har atombomber yippeeeee… Och Syrien? Och Iran?

February 16, 2011

admin

Israel Middle East Obama 1 Comment

Åtminstone tror många det, so what? Israel har inte skrivit under något ickespridningsavtal, de behöver försvara sig mot ett par hundra miljoner muslimer i närområdet, de har ingen som helst skyldighet att i detalj beskriva sitt försvar för någon. De har aldrig provsprängt något kärnvapen eftersom judar stod för många väsentliga upptäckter inom atom- och kärnfysik, och hade de inte haft kärnvapen hade de konstruerat sådana om de ansåg att de behövdes.

Iran och Syrien däremot har skrivit under avtalet där de MÅSTE tillåta inspektion, annars är det ju ingen vits med papperet de signerade. Att de sen skiter i det om de inte känner för det, tja, Obama pressar dom inte så klart. Syrien har länge vägrat inspektion efter det att Israel bombade sönder en nordkoreansk kärnanläggning i den syriska öknen. De tillät ett kort besök av IAEA, men därefter har de vägrat dem att utföra sina skyldigheter. En artikel:

Källor säger att Syrien sätter upp en mur mot IAEA

FN: s nukleära vakthundar begär tillgång till Dair Alzour men Damaskus tjänstemän vägrar besök. USA föreslår att IAEA åberopar sin “särskilda besiktning”

Syrien har inte beviljat FN:s atomenergiorgans begäran om snabb tillgång till en plats i öknen, effektivt vägrat en vädjan om akut samarbete med en undersökning av misstänkt hemlig atomverksamhet, sade diplomatiska källor.

I mer än två år har Syrien vägrat att låta FN-inspektörerna att återkomma till Dair Alzour, platsen som USA: s underrättelsetjänst rapporterar att den var en begynnande nordkoreansk-utformad kärnreaktor avsedd att ge bomb-bränsle.

“Tydligen har syrierna inte erbjudit något nytt när det gäller tillgång till Dair Alzour,” sade en västerländsk källa, med hänvisning till Syriens svar på en skrivelse från YUKIYA Amano, chef för Internationella atomenergiorganet IAEA, förra året.

IAEA fick inte svaren som GD (generaldirektör Amano) hade sökt, tillade han. En annan diplomatisk källa målade en liknande bild, utan att ge detaljer.

Det var inte klart om Damaskus hade gjort några andra medgivanden i tvisten, som väntas stå högt på dagordningen för ett 07-11 mars möte med IAEA:s 35-nationer som sitter i styrelsen, i sitt svar på Amano.

IAEA hade ingen kommentar i frågan och tjänstemän på Syriens delegation vid det Wien-baserade IAEA var inte omedelbart nåbara.

Syrien, allierat med Iran, förnekar att de någonsin har hyst ett atombombsprogram och säger att IAEA bör fokusera på Israel istället på grund av dess odeklarerade kärnvapenarsenal och det faktum att de aldrig har gått med det nukleära icke-spridningsavtalet.

Amano brev till Syriens utrikesminister Walid Al-Moualem den 18 november var den första gången han vädjade till syriska myndigheterna direkt, snarare än bara genom sina regelbundna rapporter.

Han bad den syriska regeringen att snabbt ge IAEA tillgång till relevant information och platser kopplade till Dair Alzour.

‘Högst osannolikt “

USA har föreslagit att IAEA kan behöva överväga att åberopa sin “särskilda inspektion”-mekanism för att ge den befogenhet att leta överallt som krävs i Syrien med kort varsel.

Amano sa till Reuters tidigare denna månad att han inte uteslöt denna möjlighet, men att inget beslut hade fattats.

Vissa Wien-baserade diplomater har varnat mot att använda särskilda inspektionsverktyget, eftersom det skulle eskalera frågan i en tid med stigande spänning med Iran, som väst anklagar för att försöka utveckla kärnvapen. Teheran förnekar anklagelsen.

Byrån utnyttjade dessa Inspektionsbefogenheter 1993 i Nordkorea, som fortfarande vägrar redovisa sina tillgångar och senare har utvecklat en atombombskapacitet i hemlighet.

Förra året gav IAEA viss antydan om misstanke om olaglig kärnaktivitet vid Dair Alzour genom att peka på uranspår funna vid ett besök 2008 av inspektörer som sade att dessa spår inte kom från Syriens erkända lager av kärnmaterial.

Byrån vill ompröva stället och ta prover från spillrorna som bortfördes omedelbart efter flygangrepp till en obestämd plats.

Damaskus har föreslagit att uranspåren följde med israeliska vapen som användes i attacken, men IAEA säger att detta är osannolikt, en position som understrukits av Amano i Washington Posts intervju på måndagen.

“En anmärkning är att det utarmade uran som används av Israel i bomber kan vara ursprunget, men vi tror inte det är sannolikt. Det är inte helt omöjligt, men det är högst osannolikt”, har Amano sagt.

OCH samtidigt vänslas Obama varmt med Syrien och har för första gången sedan 2005 sänt en ambassadör där för att visa hur mycket han uppskattar deras enorma leveranser av vapen till hizbollah. Obama gjorde detta genom ett diktatoriskt dekret.

IRAN

fortsätter som alltid att anrika uran och lägga på hög. Läs Washington Post EU:s handel med Iran går fram och tillbaka, ibland bestämmer de sej att försöka sälja lite mindre av sådant som kan användas för urananrikning och militära ändamål, Men de flesta av länderna har upptäckt att de faktiskt kan förlora några € på det, som Tyskland. Hela världen tittar nu på Obama och hur han tänker hjälpa folket i Iran mot de islamistiska ledarna – sist de bad honom om hjälp sket han helt och hållet i dem. Obama har långt om länge denna gången hållit med demonstranterna i Iran med lite prat. Jämför med Obamas direkta stöd till det Muslimska Brödraskapet som jag har skrivit om innan – med direktkontakter. Han har såvitt jag vet inte kontaktat några av de i Iran som är motståndare till islamisterna. Tvärtom – hans administration har direkta hemliga förhandlingar med diverse muslimska terroristgrupper i Washington.

GD TA930 AB659 vg373 vg341 vg318 vg308 vg305

.
Ahmadinejad antisemitism antisionism judehat IAEA Iran islamism Israel Kärnvapen Mellanösternkonflikten Barack Hussein Syrien ....

GD Star Rating
loading…

En snabb Mubarak-exit är för riskabelt.

February 5, 2011

admin

Middle East muslimer Obama No Comments

Är det lätt att glömma bort att Hamas är Gazas gren av Egyptens Muslimska brödraskap?
[Tyvärr en betalartikel så jag lägger det engelska originalet efter översättningen.]

4 februari 2011

Av Edward N. LUTTWAK

Obama-administrationen, liksom stora delar av världen, reagerar inte på situationen i Egypten – en landsbygd till största delen befolkad huvudsakligen av fattiga bönder. De reagerar på mediespektakel i centrala Kairo, där stora folksamlingar av till största delen medelklass har samlats för att kräva president Hosni Mubaraks avlägsnande.

Intressant nog rapporterar de få journalister som talar vardaglig egyptisk arabiska att bland den fattiga majoriteten av befolkningen – de som bär den traditionella dräkten (djellaba) och är beroende av bröd som subventioneras av staten stöder många fortfarande Mr Mubarak. De vet att Egypten är världens största importör av vete, och att en del av det betalas av amerikanskt stöd. Även om marknadspriserna har stigit med 17% sedan oktober förra året är fortfarande ransonerat bröd för de fattiga mycket billigt.

Kanske en fjärdedel av egyptierna lever på mindre än US$2 per dag och är rädda för att en regering modernare än Mr Mubaraks paternalistiska diktatur kommer att stoppa den aktuella brödsubventionen, eller att en mer islamistisk regering inte kommer att få amerikanskt stöd. Hursomhelst, många egyptier har den försiktighet den mycket fattiga har. De har inte råd att ta risker med det okända, inklusive en post-Mubarakregering.

Obama-administrationen och regeringarna i Europa skulle vara kloka att följa deras exempel, men naturligtvis kan de inte. Opinionen bland eliten i väst är nästan enhällig i sin övertygelse: Mubarak måste gå nu! Rädslan för ett islamistiskt övertagande är uppblåst hävdar de. Oppositionen på gatorna är “måttlig”, liksom det Muslimska Brödraskapet, vilket sannolikt skulle vinna minst en tredjedel av en omedelbar omröstning. Det påminns inte ofta om att Hamas är helt enkelt Gazagrenen av det Muslimska Brödraskapet, som vann makten genom val och nu vägrar att hålla nya val.

Obamas administration har, i likhet med demonstranterna på Tahrir Square, avvisat Mr Mubaraks löfte att avgå om åtta månader efter riksomfattande val i september. Enligt Vita Husets pressekreterare Robert Gibbs, ringde president Obama Egyptens ledare tisdag kväll och sade: “Tiden för en övergång har kommit, och den tiden är nu.”

Att publiken vägrar att vänta är känslomässigt förståeligt, men USA och andra välmenande regeringar bör ha mer tålamod. Det tar minst åtta månader för att organisera ett meningsfull val. Väntar man till september skulle det ge en annan part än det Muslimska Brödraskapet tid att organisera.

Anhängare av Hosni Mubarak kolliderar med anti-regeringsfientliga demonstranter på Tahrir Square på onsdagen.

Om Mr Mubarak lämnar nu, är det sannolikt att resultatet blir ett anarkistiskt eller islamistiskt Egypten, eller en del av båda tills en annan diktatur tar form. Det är ingen tillfällighet att från Marocko till Indien finns det ingen demokrati utom den som byggdes av USA i Irak: Mainstream Islam, inte bara islamism, avvisar legitimiteten av demokratisk lagstiftning som motsägs av Shariah-lagen.

USA ses allmänt som den främst berörda makten eftersom den före den nuvarande krisen stödde Mubarakregimen och innan dess Anwar Sadat.

Men det är Europa som kommer att drabbas av värre konsekvenser om Mubarakregimen störtas och följs av det Muslimska Brödraskapet eller anarki. Förutom förlorad export till Egypten kommer de att förlora inhemska investeringar, inte minst inom turismen (inte fler bikinis i Sharm El Sheikh än i Gaza med Muslimska rödraskapet vid makten), och fler illegala invandrare som försöker komma in i Europa.

När det gäller Israel är det sannolikt att de skulle förlora en allierad i Egypten men inte att möta ett militärt hot någon gång snart: De USA-utrustade egyptiska väpnade styrkorna kunde inte utkämpa ett krig utan USA: s leveranser och det skulle ta minst $20 miljarder och 10 år att åter utrusta dem med icke-amerikanska vapen.

Under alla omständigheter bör de egyptiska demokraterna inte förnekas åtta månader att bygga livskraftiga oppositionspartier före nästa val.

Mr Luttwak, en senior rådgivare vid Centrum för strategiska och internationella studier, är författare till “Strategy: The Logic of War and Peace” (Belknap, 2002).

A Quick Mubarak Exit Is Too Risky

It is not often recalled that Hamas is the Gaza branch of Egypt’s Muslim Brotherhood.

OPINION
FEBRUARY 4, 2011

By EDWARD N. LUTTWAK

The Obama administration, like much of the world, is not reacting to the situation in Egypt—a mostly rural country populated mainly by poor peasants. It is reacting to the media spectacle in the center of Cairo, in which huge but largely middle-class crowds have gathered to demand President Hosni Mubarak’s removal.

Interestingly, the few journalists who speak colloquial Egyptian Arabic report that among the poor majority of the population—those who wear the traditional robe (djellaba) and depend on bread subsidized by the state—many still support Mr. Mubarak. They know that Egypt is the world’s largest importer of wheat, and that part of it is paid for by U.S. aid. While market prices have increased by 17% since last October, the rationed bread of the poor remains very cheap.

Perhaps the impoverished—a quarter of Egyptians live on less than $2 a day—fear that a government more modern than Mr. Mubarak’s paternalistic dictatorship will stop the current bread subsidy, or that a more Islamist government will not receive U.S. aid. Either way, many Egyptians have the prudence of the very poor. They cannot afford to take risks with the unknown—including a post-Mubarak government.

The Obama administration and the governments of Europe would be wise to follow their lead, but of course they cannot. Elite opinion in the West is almost unanimous in its certitudes: Mubarak must go now! Fears of an Islamist takeover are overblown, they argue. The opposition in the streets is “moderate,” as is the Muslim Brotherhood, which would likely win at least a third of an immediate vote. It is not often recalled that Hamas is simply the Gaza branch of the Muslim Brotherhood, which won power by election—and now refuses to hold more elections.

The Obama administration has, like the demonstrators in Tahrir Square, rejected Mr. Mubarak’s promise to step down in eight months after nationwide elections in September. According to White House Press Secretary Robert Gibbs, President Obama phoned the Egyptian leader Tuesday evening and said, “The time for a transition has come, and that time is now.”

That the crowd refuses to wait is emotionally understandable, but the U.S. and other well-meaning governments should be more patient. It takes at least eight months to organize a meaningful election. Waiting until September would allow parties other than the Muslim Brotherhood time to organize.

Supporters of Hosni Mubarak clash with anti-government protesters in Tahrir Square on Wednesday.

If Mr. Mubarak leaves now, the result is likely to be an anarchical or Islamist Egypt, or some of both until another dictatorship emerges. It is not by accident that from Morocco to India there is no democracy except for the one built by the U.S. in Iraq: Mainstream Islam, not just Islamism, rejects the legitimacy of democratic legislation that could contradict Shariah law.

The U.S. is widely seen as the chief interested power because until the current crisis it had taken the lead in supporting the Mubarak regime and before that the regime of Anwar Sadat.

But it is Europe that will suffer the greater consequences if the Mubarak regime is toppled and followed by the Muslim Brotherhood or anarchy. Aside from lost exports to Egypt, there will be lost domestic investments, not least in tourism (no more bikinis in Sharm El Sheikh with the Muslim Brotherhood in power), and more illegal immigrants trying to enter Europe.

As for Israel, it is likely to lose an ally in Egypt but unlikely to face a military threat any time soon: The U.S.-equipped Egyptian armed forces could not fight a war without U.S. supplies—and it would take at least $20 billion and 10 years to re-equip them with non-U.S. weapons.

In any event, Egyptian democrats should not be denied eight months to build viable opposition parties before the next election.

Mr. Luttwak, a senior adviser at the Center for Strategic and International Studies, is the author of “Strategy: The Logic of War and Peace” (Belknap, 2002).

DN_dag_tolv DN_tre_tankbara_vagar DN_obama_maste_skarpa DN_skakar_mellanostern DN_samlingsregering DN_detta_har_hant vg813 vg808
vg797 vg795

araber Egypten El Baradei Hamas islam Israel Mellanösternkonflikten muslimer USA Barack Hussein ....

GD Star Rating
loading…

Hur jerusalemaraberna utanför säkerhetsstängslet tar hand om sig själva.

January 26, 2011

admin

Middle East muslimer No Comments

Tänk lite som Rosengård. Polis och ambulans vågar sej inte in i området förutom vid direkta katastrofer. Obama förbjuder israelerna att försöka få lite ordning där. Här en översättning av en rapport.

Ingenmansland i östra Jerusalem

Ynet special: Kaos allenarådande i Jerusalems bostadsområden som ligger bortom säkerhetsstängslet

Elior Levy
Publicerad: 01.22.11, 08:40

Huvudgatan i Kafr Aqab, ett Jerusalemområde i norr nära Ramallah, är livlig med trafik. Ett körfält för varje riktning är inte tillräckligt för antalet taxibilar, lastbilar och många personbilar som utnyttjar vägen regelbundet. Lokala trafikvakter med gula västar styr trafik i utbyte mot en israelisk Shekel (cirka 2 kronor) som de får från varje taxichaufför. I avsaknad av israelisk närvaro är detta den enda lösningen de boende har hittat.

“Vi har inget annat val, annars kommer vägen att bli överbelastad och ingen kommer att kunna passera, säger en av åldermännen, Nazmi Jaber. När jag frågade varför det inte finns några trafikpoliser, fordon eller åtminstone trafikljus, ler han och säger att de enda poliser som kommer hit är från Gränsbevakningsväsendet och deras jeepar kommer när det har varit upplopp eller stenar som kastats mot Qalandiya checkpoint.

Shin Bet-chefens senaste översikt över “no-man’s land area” i östra Jerusalem förvånade ingen. Detta är livet för invånarna i Jerusalems bostadsområden som ligger utanför säkerhetsbarriären, som Kafr Aqab och Shufat.

Jerusalems skyddsstaket omger infarten till Shufats flyktingläger på nästan alla sidor. Flera hundra meter från Pisgat Zeev är det ingenmansland. Täta byggnader, smala, söndriga vägar, inga parker eller trädgårdar. Få träd. Vägen till flyktinglägret passerar en militär vägspärr. En ny checkpoint byggs just nu som skapar oro bland lokalbefolkningen som har israeliska ID.

“Vi vet att åtgärderna vidtas för att hålla oss inom den palestinska myndighetens territorium, men de flesta människor här skulle hellre stanna inom Israel”, säger en lokalinvånare som vill vara anonym. ”Det är inte det att vi älskar Israel, men vi vet att den palestinska myndigheten inte kan ge arbete till alla, och försäkringarna i PA är inte som vad vi får här.”

Fristad för palestinska brottslingar

Ökningen av antalet palestinska registreringsskyltar på landsvägarna är bevis på hur invandringen växer från de palestinska områdena till Shufat och till Anata-byn.

“Sedan 2004 har många palestinier flyttat hit från de områdena i jakt på arbete nära Jerusalem, och med dem en massa brottslingar som flytt den palestinska myndigheten i sitt sökande efter en säkrare plats. Vi blev deras tillflyktsort, säger Mukhtar av Shuafat, Jameel Sanduka . ”Livet är här mycket en ren anarki.”

Sanduka beskrev en incident som inträffade för några veckor sedan när två beduiner sköts till döds av beväpnade män nära ett garage. ”Vi ringde polisen men de vägrade att gå in i lägret och begärde att vi flyttade kropparna till vägspärren. Ingen kom för att samla in bevis från brottsplatsen. Vi fick veta att undersökningen överlämnades i händerna på den palestinska myndigheten , säger han.

Även vid medicinska akutfall, hävdar han, är invånarna tvingade att begära en Röda Halvmånens ambulans för att sedan köra patienter till vägspärren eftersom Röda Halvmånen vägrar att köra in i området utan poliseskort.

När en brand bröt ut i vintras i ett hus i flyktinglägret och dödade två bröder, två och fem år gamla, vägrade brandmännen som kallades in, också att gå in. De boende tvingades att bryta ner en av väggarna i ett desperat försök att rädda de instängda men misslyckades med att rädda dem.

Detta tragiska resultat skapade ett gyllene tillfälle att ändra situationen, men Sanduka säger att ingenting har förändrats. ”Vi har pratat med kommunen och begärt att de förser oss med vår egen brandsläckningsutrustning så vi kan reagera omedelbart nästa gång, men hittills har vi inte fått någonting, säger han.

Allt man behöver göra är att gå runt i flyktinglägret och se sopor staplade upp på gatorna för att förstå den svåra situationen. De boende måste bränna soporna för att bli av med stanken.Gatorna är fyllda med gropar som aldrig fixas.

Men en del vet hur man utnyttjar situationen: PA, och i synnerhet premiärminister Salam Fayyad. Den palestinska PM förser lägrets invånare med ekonomiskt stöd för att bygga nya vägar. På så sätt lyckas PA att få lite mer kontroll över territoriet, som officiellt definieras som en del av Jerusalem.

PA försöker få fotfäste på andra sätt också. ”I vissa fall kommer hemliga PA säkerhetsstyrkor hit, kidnappar människor och för dem till förhör i Ramallah, säger Samih, en Kafr Aqab-boende. ”Även när en klankamp börjar och saker blir farliga anländer den palestinska polisen i civila fordon, plockar upp misstänkta, försöker lösa situationen ochlämnar snabbt igen, säger han.

Bristen på tillsyn och israelisk närvaro har lett till omfattande olaglig byggnadsverksamhet. Byggnader byggs, den ena efter den andra, utan kommunala tillstånd. Orly Noy från Ir Amim-gruppen, som arbetar för att främja jämställdhet i Jerusalem, säger att myndigheterna uppmuntrar palestinier som bor i östra Jerusalem att flytta till andra sidan av staketet och därför ignorerar de olagliga byggnader.

Jerusalems kommunfullmäktige backar upp Noys uttalande. Rådsmedlem Yakir Segev, en högeranhängare, anklagade för några månader sedan Israel för att ha gett upp kontrollen över kvarter bortom säkerhetsstängslet och att han inte vet någon som vill genomdriva israelisk överhöghet där. Segev berättade för Ynet att han tycker det har blivit mycket värre enbart sedan han gjort dessa uttalanden.

“(Shin Bets Chief) Yuval Diskin är rätt. Det finns ingen kontroll här, inte av Israel och inte av den palestinska myndigheten. Ingen har kontrollen, säger Nassar Jubran, medlem i Anatas bostadsområdes råd. ”Det här kommer att slå Israel som en bumerang, eftersom Hamas skulle kunna dra nytta av detta vakuum och etablera en stark bas här och ta över stadsdelar.”

En tjänsteman i Jerusalems kommunfullmäktige sade till svar att staden ger kvarteren kring Jerusalem städning, infrastruktur, utbildning och renhållning. “Brandbekämpning, ambulans och räddningstjänst tillhandahålls omedelbart när det behövs, sade hon.

Jerusalems Distriktspolis sade att de “följer lagen och utreder alla klagomål från dessa områden.” Polisens tjänstemän sade att när säkerhetsmän tränger in i dessa områden brukar de bli attackerade och stenade, och många gånger visar det sig att “dessa samtal är falska och görs för att angripa oss om vi kommer in i området.”

araber Abbas Fatah Israel Jerusalem Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier Tvåstatslösning Västbanken ....

GD Star Rating
loading…

Palestinier som bor kvar i flyktingläger

January 16, 2011

admin

Israel Middle East No Comments

[Originalet på engelska, se nedan]

För uppdaterade siffror, gå till UNRWAs webbsite.

Läs även följande artikel om flyktingproblemet i Gaza från annan källa.

27 juli 2005

Det finns åtta flyktingläger i Gazaremsan, alla under den palestinska myndighetens kontroll. Ca 470.000 palestinier – ungefär en tredjedel av Gazas palestinska befolkning – bor i lägren, som byggts av UNRWA. Även efter att ha fått $6 miljarder i bistånd under det senaste årtiondet från det internationella samfundet, inklusive USA, har den palestinska ledningen inte byggt ett enda hus för dessa flyktingar.

Som en del av tillbakadragandet 2005 enades den palestinska myndigheten och Israel att Israel skulle förstöra alla israeliska hem. Palestinska ledare sade att de föredrog att ersätta dessa hem så att de kunde bygga nya, mer praktiska bostäder för att rymma många av de palestinier som lever som flyktingar i läger. De ljög.

Bakgrund: De palestinska flyktingarna

Även om de flesta araber som lämnade Israel gjorde det i november 1948 fanns det fortfarande de som valde att lämna även efter striderna upphört. Ett intressant fall var evakueringen av 3.000 araber från Faluja, en by mellan Tel Aviv och Beersheba:

Vissa opartiska observatörer ansåg att med rätt råd efter det israeliska / egyptiska vapenstilleståndet, hade det varit mycket bättre för den arabiska befolkningen att stanna kvar. De hävdar att den israeliska regeringen hade gett säkerhetsgarantier för både person och egendom. Dock gjordes ingen ansträngning från Egypten, Transjordanien eller ens FN: s Palestina-Förlikningskommission att råda Faluja-araberna på ett eller annat sätt (New York Times, den 4 mars 1949).

Hur många flyktingar?

Många araber hävdar att 800.000 till 1.000.000 palestinier blev flyktingar 1947/49. Den sista folkräkningen gjordes 1945. Den konstaterade endast 756.000 permanent boende araber i Israel. Den 30 november 1947, det datum då FN röstade för delning var det totala antalet 809.100. En folkräkning 1949 av Israels regering fann 160.000 araber som bodde i landet efter kriget. Det betyder att inte mer än 650.000 palestinska araber kunde ha blivit flyktingar. En rapport från FN: s medlare om Palestina kom fram till ett ännu lägre antal – 472.000.

Israels inställning till flyktingar

När planerna på att inrätta en stat gjordes i början av 1948, förväntade de judiska ledarna i Palestina att befolkningen skulle omfatta en betydande arabisk befolkning. Ur israeliskt perspektiv hade flyktingarna fått en möjlighet att stanna i sina hem och bli en del av den nya staten. Cirka 160.000 araber hade valt att göra det. Att återföra de som hade flytt skulle vara, för att citera utrikesminister Moshe Sharett, “självmordsbenägen dårskap.”

Israel kunde helt enkelt inte acceptera att alla palestinier återvände, men har konsekvent sökt en lösning på flyktingproblemet. Israels ståndpunkt uttrycktes av David Ben – Gurion (1 augusti, 1948):

När arabstaterna är beredda att ingå ett fredsavtal med Israel kommer denna fråga upp för en konstruktiv lösning som en del av den allmänna uppgörelsen, och med vederbörlig hänsyn till vår motfordran avseende destruktion av judiskt liv och egendom, det långsiktiga intresset för den judiska och arabiska befolkningsgruppen, stabiliteten i staten Israel och hållbarhet på grundval av fred mellan den och dess grannar, den verkliga positionen och ödet för de judiska samfunden i arabländerna, vilket ansvar som de arabiska regeringarna tar för deras anfallskrig och deras ansvar för ersättning kommer alla att vara relevanta i frågan huruvida, i vilken utsträckning och på vilka villkor de tidigare arabiska invånarna i Israels territorium ska få återvända.

Den israeliska regeringen var inte likgiltig för den svåra situationen för flyktingarna, en förordning antogs skapa ett förvaringsinstitut för övergiven egendom “för att förhindra olaglig ockupation av tomma hus och affärslokaler, administrera herrelös egendom, och också för att säkra markberedning av övergivna åkrar, och spara grödor ….

Den implicita risken för repatriering hindrade inte Israel från att tillåta vissa flyktingar att återvända och erbjöd sig att ta tillbaka ett betydande antal som villkor för att underteckna ett fredsavtal. År 1949 erbjöd Israel att tillåta familjer som hade separerats under kriget att återvända, gick med på att släppa flyktingkonton som frysts i israeliska banker (som till slut släpptes 1953), erbjöd sig att betala ersättning för övergivna marker och slutligen gick med på att ta hem 100.000 arabiska flyktingar. Detta tog ingen hänsyn till alla judiska flyktingar från arabvärlden.

Araberna förkastade alla israeliska kompromisser. De var ovilliga att vidta åtgärder som kunde tolkas som ett erkännande av Israel. De gjorde hemtransport en förutsättning för förhandlingar, förkastade något som helst Israel. Resultatet blev inneslutning av flyktingar i läger.

Trots den ståndpunkt som intagits av arabstaterna släppte Israel de arabiska flyktingarnas blockerade bankkonton, som uppgick till över $10 miljoner. Dessutom, upp till 1975 betalade den israeliska regeringen mer än 11.000 fordringsägare mer än 23 miljoner israeliska pounds i kontanter och gav mer än 20.000 hektar som alternativt land. Betalningarna gjordes av markvärdet mellan 1948 och 1953, plus 6% för varje år efter fakturering.

Efter Sexdagarskriget tillät Israel några Västbanksaraber att återvända. År 1967 hade mer än 9.000 familjer återförenats, och till 1971 hade Israel återtagit 40.000 flyktingar. Däremot förbjöd i juli 1968 Jordanien personer som avsåg att stanna kvar, att emigrera från Västbanken och Gaza.

Arabiska attityder till flyktingar

FN: s diskussioner om flyktingar hade börjat sommaren 1948, innan Israel hade slutfört sin militära seger, då araberna fortfarande trodde att de kunde vinna kriget och låta flyktingarna återvända triumferande. Den arabiska ståndpunkten uttrycktes av Emile Ghoury, sekreterare i den arabiska Högre kommittén:

Det är otänkbart att flyktingarna ska skickas tillbaka till sina hem medan de är ockuperade av judarna, eftersom de senare skulle hålla dem som gisslan och misshandla dem. Själva förslaget är ett kringgående av ansvar av de ansvariga. Det är avsett att fungera som ett första steg mot ett arabiskt erkännande av staten Israel och partitionen.

Araberna krävde att FN hävdade en “rätt” för palestinierna att återvända till sina hem, och var ovilliga att acceptera något mindre förrän efter deras nederlag hade blivit uppenbart. Araberna har sedan omtolkat resolution 194 som att de flyktingar har en absolut rätt till hemresa och har krävt att Israel accepterar denna tolkning sedan dess.

En anledning till att behålla denna position var övertygelsen att flyktingarna på sikt kan leda till Israels förstörelse, vilket tydligt uttrycktes av Egyptens utrikesminister Muhammad Salah al-Din:

Det är väl känt och förstått att araberna i deras krävande att flyktingarna ska återvända till Palestina, de menar deras återkomst som befälhavare i en egen nation och inte som slavar. Med en ökad tydlighet menar de likvideringen av staten Israel (al-Misri den 11 oktober, 1949).

Efter kriget 1948 kontrollerade Egypten Gazaremsan och dess mer än 200.000 invånare, men vägrade att låta palestinierna komma in i Egypten eller låta dem flytta någon annanstans.

Även om demografiska siffror visar att där finns gott om utrymme för inflyttning i Syrien vägrade Damaskus att överväga att acceptera några flyktingar, förutom de som vägrade repatriering. Syrien avböjde också att vidarebosätta 85.000 flyktingar under 1952-1954, trots att hade erbjudits internationella medel att betala för projektet. Irak förväntades också acceptera ett stort antal flyktingar, men visade sig ovilliga. Libanon insisterade att de inte hade något utrymme för palestinier. År 1950 försökte FN att vidarebosätta 150.000 flyktingar från Gaza i Libyen, men det avböjdes av Egypten.

Jordanien var det enda arabland som välkomnade palestinierna och gav dem medborgarskap (än i dag är Jordanien det enda arabland där palestinierna som grupp kan bli medborgare). Kung Abdullah ansåg de palestinska araberna och jordanierna som ett folk. År 1950, införlivade han Västbanken och förbjöd användningen av termen Palestina i officiella dokument.

År 1952 satte UNWRA upp en fond på $200 miljoner för att tillhandahålla bostäder och sysselsättning för flyktingar, men den förblev orörd.

Den svåra situationen för flyktingarna kvarstår oförändrade efter Suezkriget. I själva verket förblev även retoriken densamma. År 1957 passerade flyktingfonden under en konferens i Homs, Syrien, en resolution som anger följande:

Varje diskussion som syftar till en lösning av Palestinafrågan, som inte är baserad på att försäkra flyktingarnas rätt att förinta Israel kommer att betraktas som ett vanhelgande av det arabiska folket och en handling av förräderi (Beirut al Massa, juli 15, 1957).

Behandlingen av flyktingar under årtiondet efter deras förskjutning sammanfattas bäst av en tidigare direktör för UNRWA, Ralph Garroway, i augusti 1958: “Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som en öppet sår, som en skymf mot FN och som ett vapen mot Israel. arabiska ledare bryr sig inte ett dugg om flyktingarna lever eller dör. “

Lite har förändrats under påföljande år. Arabiska regeringar har ofta erbjudit arbete, bostäder, mark och andra fördelar till araber och icke-araber, exklusive palestinier. Till exempel valde Saudiarabien att inte använda arbetslösa palestinska flyktingar för att lindra bristen på arbetskraft i slutet av 1970-talet och början 1980-talet. Istället rekryterades tusentals sydkoreaner och andra asiater för jobben.

Situationen blev ännu värre i kölvattnet av Gulfkriget. Kuwait, som anställt ett stort antal palestinier men nekat dem medborgarskap, utvisade mer än 300.000 av dem. “Om människor utgör ett hot mot säkerheten som suverän stat har vi rätt att hindra någon som vi inte vill ha, sade Kuwaits ambassadör i USA, Saud Nasir Al-Sabah (Jerusalem Report, 27 juni, 1991).

UNRWA flyktingläger (2003)

Källa: UNRWA

I mitten av 2003 hade antalet palestinska flyktingar på UNRWAs rullor stigit till 4,1 miljoner, flera gånger de som hade lämnat Palestina 1948. På bara de senaste tre åren ökade antalet med 8%. Idag bor 42% av flyktingarna i de omdiskuterade områdena, om du lägger till de som lever i Jordanien bor 80% av palestinierna för närvarande i “Palestina”. Trots den populära bilden av flyktingar i eländiga läger bor mindre än en tredjedel av “palestinierna” i de 59 UNRWA-kontrollerade lägren.

Under de år som Israel kontrollerade Gazaremsan, var där en konsekvent ansträngning för att få palestinierna till permanenta bostäder. Palestinierna motsatte sig idén eftersom frustrerade och bittra invånare i lägren försåg de olika terroristfraktionerna med medlemmar. Dessutom tryckte rutinmässigt arabstaterna för antagandet av FN: s resolutioner som krävde att Israel avstod från att avlägsna palestinska flyktingar från läger i Gaza och på Västbanken. De föredrog att hålla palestinierna som symboler för israeliskt “förtryck”.

Verksamhetsområde	Antalet officiella läger	Registrerade flyktingar	Registrerade flyktingar i läger
Jordanien	10	1,718,767	304,430
Libanon	12	391,679	225,125
Syrien	10	409,662	119,766
Judéen/Samarien	19	654,971	176,514
Gazaremsan	8	907,221	478,854
UNRWA totalt	59	4,082,300	1,301,689
Källa: UNRWA – Siffror från 30 Juni 2003

Nu är lägren i händerna på den palestinska myndigheten (PA), som knappast gör något alls för att förbättra villkoren för palestinierna i dem. Netty Gross i Jerusalem Report (6 jul 1998) besökte Gaza och frågade en tjänsteman varför lägren där inte hade avvecklats. Hon fick veta den palestinska myndigheten hade fattat ett “politiskt beslut” att inte göra något för nästan en halv miljon palestinier som bor i lägren fram till att slutet av förhandlingar med Israel ägde rum. I själva verket har mellan juni 2000 och juni 2003 antalet palestinier som bor i läger i PA ökat med nästan 50.000 (8%) och det totala antalet flyktingar har ökat med 11 %.

I decennier har flyktingarna hållit FN ansvariga för lindra deras tillstånd. Även om många palestinier är missnöjda med den behandling de fått från sina arabiska bröder, fokuserar de flesta flyktingar sitt missnöje på “sionisterna”, som om de bär ansvaret för sin belägenhet snarare än de besegrade arabiska arméerna

Läger	antalet registrerade flyktingar
Jabalia	103,646
Rafah	90,638
Beach	76,109
Nuseirat	64,233
Khan Younis	60,662
Bureij	30,059
Maghazi	22,536
Deir el-Balah	20,188

Gazaremsan är unik bland UNRWA: s fem verksamhetsområden, eftersom majoriteten av befolkningen är flyktingar, och över hälften av dessa flyktingar lever i åtta läger. De flesta av de människor som flydde till Gazaremsan som en följd av 1948 års arabisk-israeliska krig var från Jaffa, städer och byar söder om Jaffa, och från Beershevaområdet i Negev. I allt kom drygt 200.000 flyktingar till Gaza, vars ursprungliga invånare räknade endast 80.000. En sådan tillströmning belastade hårt denna smala landremsa, ett område på bara 360 kvadratkilometer. Över tre fjärdedelar av dess nuvarande beräknade befolkning av omkring 1,1 miljoner är registrerade flyktingar, vilket motsvarar 22% av alla UNRWA-registrerade palestinska flyktingar.

Flyktinglägren i Gaza har bland de högsta befolkningstätheterna i världen. Till exempel, mer än 76.000 flyktingar lever i Beach Camp vars område är mindre än en kvadratkilometer.

UNRWAs Högkvarter (Gaza) och UNRWAs Gaza fältkontor ligger i Gaza City. Byrån samarbetar sitt humanitära arbete med den palestinska myndigheten, som bildades 1994.

FAKTA OCH SIFFROR

Totalt registrerade flyktingar – 878.977

Registrerade läger befolkningen – 468.071

Antal läger – 8

Elementära och förberedande skolor – 169

Inskrivna elever för 2001/2002 – 184.951

Primärvården anläggningar – 17

Antalet flyktingar som registrerats som särskilt ömmande fall – 82.162

Antal personal på UNRWAs Fältkontor - 7.280

Palestinians Who Remain in Refugee Camps

There are eight refugee camps within the Gaza Strip, all under Palestinian Authority control. About 470,000 Palestinians – roughly a third of Gaza’s Palestinian population – live in the camps, built by the United Nations Relief and Works Agency. Even after receiving $6 billion in aid over the last decade from the international community, including the United States, the Palestinian leadership has not built a single house for these refugees.

As part of the disengagement initiative, the Palestinian Authority and Israel agreed that Israel would destroy Israeli homes. Palestinian leaders said they would prefer to replace the homes so that they could build new, more practical housing to accommodate many of the Palestinians living in refugees in camps.

Background: The Palestinian Refugees

Although most of the Arabs had left Israel by November 1948, there were still those who chose to leave even after hostilities ceased. An interesting case was the evacuation of 3,000 Arabs from Faluja, a village between
Tel Aviv and Beersheba:

Some impartial observers felt that with proper counsel after the Israeli/Egyptian armistice, the Arab population might have advantageously remained. They state that the Israeli Government had given security guarantees of both person and property. However, no effort was made by Egypt, Transjordan or even the United Nations Palestine Conciliation Commission to advise the Faluja Arabs one way or the other (New York Times, March 4, 1949).

How Many Refugees?

Many Arabs claim that 800,000 to 1,000,000 Palestinians became refugees in 1947/49. The last census was taken in 1945. It found only 756,000 permanent Arab residents in Israel. On November 30, 1947, the date the
UN voted for partition, the total was 809,100. A 1949 Government of Israel census counted 160,000 Arabs living in the country after the war. Meaning no more than 650,000 Palestinian Arabs could have become
refugees. A report by the UN Mediator (Who/When) on Palestine arrived at an even lower figure — 472,000.

Israel’s Attitude Toward Refugees

When plans for setting up a state were made in early 1948, Jewish leaders in Palestine expected the population to include a significant Arab population. From the Israeli perspective, the refugees had been given an opportunity to stay in their homes and be a part of the new state. Approximately 160,000 Arabs had chosen to do so. To repatriate those who had fled would be, in the words of Foreign Minister Moshe Sharett, “suicidal folly.”

Israel could not simply agree to allow all Palestinians to return, but consistently sought a solution to the refugee problem. Israel’s position was expressed by
David Ben-Gurion (August 1, 1948):

When the Arab states are ready to conclude a peace treaty with Israel this question will come up for constructive solution as part of the general settlement, and with due regard to our counterclaims in respect of the destruction of Jewish life and property, the long-term interest of the Jewish and Arab populations, the stability of the State of Israel and the durability of the basis of peace between it and its neighbors, the actual position and fate of the Jewish communities in the Arab countries, the responsibilities of the Arab governments for their war of aggression and their liability for reparation, will all be relevant in the question whether, to what extent, and under what conditions, the former Arab residents of the territory of Israel should be allowed to return.

The Israeli government was not indifferent to the plight of the refugees; an ordinance was passed creating a Custodian of Abandoned Property “to prevent unlawful occupation of empty houses and business premises, to administer ownerless property, and also to secure tilling of deserted fields, and save the crops….

The implied danger of repatriation did not prevent Israel from allowing some refugees to return and offering to take back a substantial number as a condition for signing a peace treaty. In 1949, Israel offered to allow families that had been separated during the war to return; agreed to release refugee accounts frozen in Israeli banks (eventually released in 1953); offered to pay compensation for abandoned lands and, finally, agreed to repatriate 100,000 refugees.

The Arabs rejected all the Israeli compromises. They were unwilling to take any action that might be construed as recognition of Israel. They made repatriation a precondition for negotiations, something Israelrejected. The result was the confinement of the refugees in camps.

Despite the position taken by the Arab states, Israel did release the Arab refugees’ blocked bank accounts, which totaled more than $10 million. In addition, through 1975, the Israeli government paid to more than 11,000 claimants more than 23 million Israeli pounds in cash and granted more than 20,000 acres as alternative holdings. Payments were made by land value between 1948 and 1953, plus 6 percent for every year following the claim submission.

After the Six-Day War, Israel allowed some West Bank Arabs to return. In 1967, more than 9,000 families were reunited and, by 1971, Israel had readmitted 40,000 refugees. By contrast, in July 1968, Jordanprohibited persons intending to remain in the East Bank from emigrating from the West Bank and Gaza.

Arab Attitudes Toward the Refugees

The UN discussions on refugees had begun in the summer of 1948, before Israel had completed its military victory; consequently, the Arabs still believed they could win the war and allow the refugees to return triumphant. The Arab position was expressed by Emile Ghoury, the Secretary of the Arab Higher Committee:

It is inconceivable that the refugees should be sent back to their homes while they are occupied by the Jews, as the latter would hold them as hostages and maltreat them. The very proposal is an evasion of responsibility by those responsible. It will serve as a first step towards Arab recognition of the State of Israel and partition.

The Arabs demanded that the United Nations assert the “right” of the Palestinians to return to their homes, and were unwilling to accept anything less until after their defeat had become obvious. The Arabs then reinterpreted Resolution 194 as granting the refugees the absolute right of repatriation and have demanded that Israel accept this interpretation ever since.

One reason for maintaining this position was the conviction that the refugees could ultimately bring aboutIsrael’s destruction, a sentiment expressed by Egyptian Foreign Minister Muhammad Salah al-Din:

It is well-known and understood that the Arabs, in demanding the return of the refugees to Palestine, mean their return as masters of the Homeland and not as slaves. With a greater clarity, they mean the liquidation of the State of Israel (Al-Misri, October 11, 1949).

After the 1948 war, Egypt controlled the Gaza Strip and its more than 200,000 inhabitants, but refused to allow the Palestinians into Egypt or permit them to move elsewhere.

Although demographic figures indicated ample room for settlement existed in
Syria, Damascus refused to consider accepting any refugees, except those who might refuse repatriation.Syria also declined to resettle 85,000 refugees in 1952-54, though it had been offered international funds to pay for the project. Iraq was also expected to accept a large number of refugees, but proved unwilling.Lebanon insisted it had no room for the Palestinians. In 1950, the UN tried to resettle 150,000 refugees fromGaza in Libya, but was rebuffed by Egypt.

Jordan was the only Arab country to welcome the Palestinians and grant them citizenship (to this day Jordanis the only Arab country where Palestinians as a group can become citizens). King Abdullah considered the Palestinian Arabs and Jordanians one people. By 1950, he annexed the West Bank and forbade the use of the term Palestine in official documents.

In 1952, the UNWRA set up a fund of $200 million to provide homes and jobs for the refugees, but it went untouched.

The plight of the refugees remained unchanged after the Suez War. In fact, even the rhetoric stayed the same. In 1957, the Refugee Conference at Homs, Syria, passed a resolution stating:

Any discussion aimed at a solution of the Palestine problem which will not be based on ensuring the refugees’ right to annihilate Israel will be regarded as a desecration of the Arab people and an act of treason (Beirut al Massa, July 15, 1957).

The treatment of the refugees in the decade following their displacement was best summed up by a former director of UNRWA, Ralph Garroway, in August 1958: “The Arab States do not want to solve the refugee problem. They want to keep it as an open sore, as an affront to the United Nations and as a weapon againstIsrael. Arab leaders don’t give a damn whether the refugees live or die.”

Little has changed in succeeding years. Arab governments have frequently offered jobs, housing, land and other benefits to Arabs and non-Arabs, excluding Palestinians. For example, Saudi Arabia chose not to use unemployed Palestinian refugees to alleviate its labor shortage in the late 1970′s and early 1980′s. Instead, thousands of South Koreans and other Asians were recruited to fill jobs.

The situation grew even worse in the wake of the Gulf War. Kuwait, which employed large numbers of Palestinians but denied them citizenship, expelled more than 300,000 of them. “If people pose a security threat, as a sovereign country we have the right to exclude anyone we don’t want,” said Kuwaiti Ambassador to the United States, Saud Nasir Al-Sabah (Jerusalem Report, June 27, 1991).

UNRWA Refugee Camps (2003)

Source: UNRWA

By the middle of 2003, the number of Palestinian refugees on UNRWA rolls had risen to 4.1 million, several times the number that left Palestine in 1948. In just the past three years, the number grew by 8 percent. Today, 42 percent of the refugees live in the territories; if you add those living in Jordan, 80 percent of the Palestinians currently live in “Palestine.” Though the popular image is of refugees in squalid camps, less than one-third of the Palestinians are in the 59
UNRWA-run camps.

During the years that Israel controlled the Gaza Strip, a consistent effort was made to get the Palestinians into permanent housing. The Palestinians opposed the idea because the frustrated and bitter inhabitants of the camps provided the various terrorist factions with their manpower. Moreover, the Arab states routinely pushed for the adoption of UN resolutions demanding that Israel desist from the removal of Palestinian refugees from camps in Gaza and the West Bank. They preferred to keep the Palestinians as symbols of Israeli “oppression.”

Field of Operations	Official Camps	Registered Refugees	Registered Refugees in Camps
Jordan	10	1,718,767	304,430
Lebanon	12	391,679	225,125
Syria	10	409,662	119,766
West Bank	19	654,971	176,514
Gaza Strip	8	907,221	478,854
Agency total	59	4,082,300	1,301,689
Source: UNRWA – Figures as of 30 June 2003

Now the camps are in the hands of the Palestinian Authority (PA), but little is being done to improve the lot of the Palestinians living in them. Netty Gross of the Jerusalem Report (July 6, 1998) visited Gaza and asked an official why the camps there hadn’t been dismantled. She was told the Palestinian Authority had made a “political decision” not to do anything for the nearly half a million Palestinians living in the camps until the final-status talks with Israel took place. In fact, between June 2000 and June 2003, the number of Palestinians living in camps in the PA has increased by nearly 50,000 (8 percent) and the overall number of refugees has grown by 11 percent.

For decades the refugees have held the UN responsible for ameliorating their condition. Though many Palestinians are unhappy with the treatment they have received from their Arab brothers, most refugees focus their discontentment on “the Zionists,” whom they blame for their predicament rather than the vanquished Arab armies

UNRWA Camps

Camp	Number of Registered Refugees
Jabalia	103,646
Rafah	90,638
Beach	76,109
Nuseirat	64,233
Khan Younis	60,662
Bureij	30,059
Maghazi	22,536
Deir el-Balah	20,188

The Gaza Strip is unique amongst UNRWA’s five areas of operation, as the majority of its population are refugees, and over half of the refugees live in eight camps. Most of the people who fled to the Gaza Strip as a result of the 1948 Arab-Israeli war were from Jaffa, towns and villages south of Jaffa, and from the Beersheva area in the Negev. In all, some 200,000 refugees came to Gaza, whose original inhabitants numbered only 80,000. Such an influx severely burdened this narrow strip of land; an area of only 360 square kilometers. Over three-quarters of the current estimated population of some 1.1 million are registered refugees, representing 22 per cent of all UNRWA registered Palestine refugees.

The refugee camps in the Gaza Strip have one of the highest population densities in the world. For example, more than 76,000 refugees live in Beach camp whose area is less than one square kilometer.

UNRWA Headquarters (Gaza) and the UNRWA Gaza Field Office are located in Gaza City. The Agency co-operates its humanitarian work with the Palestinian Authority, which was established in 1994.

FACTS AND FIGURES

Total registered refugees – 878,977
Registered camp population – 468,071
Number of camps – 8
Elementary and preparatory schools – 169
Enrolled pupils for 2001/2002 – 184,951
Primary health care facilities – 17
Number of refugees registered as special hardship cases – 82,162
Number of UNRWA Field Office Area staff posts – 7,280

antisemitism antisionism judehat araber Abbas Arafat bidrag Fatah flyktingar Israel Jordanien Mellanösternkonflikten Mänskliga Rättigheter palestinska myndigheten palestinier UNRWA ....

GD Star Rating
loading…

När Israel försökte bygga byar åt flyktingarna i Gaza. FN:s förräderi mot freden.

January 16, 2011

admin

Israel Middle East muslimer 3 Comments

[Det engelska originalet nedan]

Varför palestinierna fortfarande lever i flyktingläger

• Varför lever palestinierna i Gaza fortfarande i flyktingläger? Har israelerna tvingat palestinierna att stanna i smutsiga, överfulla läger?

Palestinier lever fortfarande i flyktingläger, även om lägren ligger i områden kontrollerade av den palestinska myndigheten, eftersom PLO motsätter sig och förhindrar flyktingar att bosätta sig utanför. Efter PLO:s slogan kommer en palestinsk flykting aldrig ur sitt läger utom utom för att “återvända hem” (dvs till Israel).

Medan PLO har gjort sitt bästa för att hålla palestinierna kvar i flyktingläger har Israel gjort sitt bästa för att flytta palestinierna ut ur lägren och till nya hem. Israel började med ett kraftigt subventionerat “bygg-ditt-egen-hem”-program för palestinska flyktingar. Enligt en tidig beskrivning av programmet:

Nio nya bostadsområden har byggts i systemet hittills, bostäder för omkring tiotusen familjer som har valt att utrymma lägren. Varje familj fick en tomt med full infrastruktur …

De nya bostadsområdena byggdes på statlig mark inom kommunala områden nära lägren, och hade vardera ett elnät, vatten och sanitetssystem … ett vägsystem, stenlagda trottoarer och utvecklad omgivning. Offentliga byggnader byggdes i varje stadsdel som moderna skolor, vårdcentraler och köpcentrum, och mark avsattes för moskéer.

… Så fort hans hus är byggt, ägde flyktingen hela fastigheten, och i sinom tid blev hans egendom registrerad i fastighetsregistret. (Judéen, Samarien och Gaza District, 1967 – 1987; Israel, Ministry of Defense, 1987)


Sheik Radwan, Gaza: Nya hus for palestinska flyktingar byggda av Israel. (1977, Moshe Milner)	Sheik Radwan, Gaza: Vägkonstruktion i granskappet byggt för palestinska flyktingar av Israel (1977, Moshe Milner)

De lediga bostäderna i flyktinglägren revs med målet att på sikt skapa tillräckligt öppen yta så att lägren själva kunde byggas om till ytterligare nya bostadsområden för flyktingarna.

Det är inte förvånande att PLO kraftigt var emot detta program – om tidigare invånare i ett flyktingläger plötsligt får bo i ett trevligt hem i en ny stadsdel, skulle de vara intresserade av att stödja fred och vara emot hat och våld, precis motsatsen till PLO: s strategi .

Vad som kanske förvånar är att även FN motsatte sig programmet, och passerade hårda resolutioner som krävde att Israel tar bort palestinierna från deras nya hem och återför dem till de snuskiga lägren. Till exempel säger FN: s generalförsamlings resolution 31/15 av 23 november 1976:

Uppmanar än en gång Israel:

(A) att vidta effektiva åtgärder omedelbart för flyktingarnas återvändande till deras läger där de togs bort i Gazaremsan och att ge adekvat skydd för deras uppehälle;

(B) att avstå från fortsatt avveckling av flyktingar och förstörelsen av deras skydd.

Likaså förklarade FN: s generalförsamlings resolution 34/52 av den 23 november 1979 att:

åtgärder för att bosätta palestinska flyktingar i Gazaremsan iväg från de hem och egendom från vilka de fördrevs i Israel utgör en kränkning av deras oförytterliga rätt att återvända;

1. Uppmanar än en gång Israel att avstå från avlägsnande och återflyttning av palestinska flyktingar i Gazaremsan och från förstörelsen av deras slumläger.

Kanske tack vare detta stöd från FN började PLO hota att döda varje flykting som ville flytta ut ur lägren. Efter några sådana attacker dog bygga-eget-hem-programmet, och det är därför det fortfarande finns palestinier i flyktinglägren i Gaza.

• Hur definierar FN vem som kan betraktas som palestinsk flykting? Och är FN: s siffror för antalet palestinska flyktingar korrekt?

FN: s siffror är notoriskt felaktiga, först och främst på grund av organisationens minst sagt egendomliga definition av vem som har rätt att betraktas en palestinsk flykting. Enligt UNRWAs webbplats :

Enligt UNRWA: s operativa definition är palestinska flyktingar personer vars normala bostadsort var Palestina mellan juni 1946 och maj 1948, som förlorade både sina hem och försörjningsmöjligheter som ett resultat av 1948 års arabisk-israeliska konflikt. UNRWA: s tjänster är tillgängliga för alla som bor inom dess verksamhet som motsvarar denna definition, som är registrerade hos myndigheten och som behöver hjälp. UNRWA: s definition av en flykting omfattar även ättlingar till personer som blev flyktingar 1948. Antalet registrerade palestinska flyktingar har därefter vuxit från 914.000 år 1950 till mer än fyra miljoner under 2002, och fortsätter att stiga på grund av den naturliga befolkningstillväxten. (Min markering)

Det finns allvarliga problem med tanke på ättlingar till flyktingar att flyktingarna själva. Faktum är att om man följer denna definition, då mer än 600.000 judiska flyktingar kom från arabländerna till Israel efter 1948 fortfarande var flyktingar även efter att ha fått israeliskt medborgarskap, liksom alla deras ättlingar (eftersom enligt dessa idéer, ättlingar till palestinska flyktingar i sig anses flyktingar, även om de har fått medborgarskap, exempelvis palestinska flyktingar i Jordanien). Detta skulle innebära att Israel av idag har minst 3 miljoner judiska flyktingar från arabiska länder.

Dessutom motsäger FN: s definition internationell rätt, enligt vilken ättlingar till flyktingar inte anses vara flyktingar. Således enligt 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, är en flykting en person som:

på grund av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig utanför det land där han är medborgare och är oförmögen, eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig avskydd i det landet, eller som, utan att vara medborgare och befinner sig utanför det land där han tidigare haft sin vanliga vistelseort som en följd av sådana händelser och är oförmögna eller, på grund av sådan fruktan, är ovilliga att återvända dit.

Det finns inget utrymme under denna definition föratt en ättling till en flykting ska anses som flykting. FN gick runt detta problem genom att skapa ett kryphål – den vanliga flyktingkonventionen är inte tillämplig på personer som får stöd från UNRWA (och endast palestinier få stöd från UNRWA).

• Oavsett definition, är FN: s siffror för antalet palestinska flyktingar korrekt?

Nej, som FN självt har erkänt. Till exempel i rapporten från Chefen för Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern – 1 juli 1997 – 30 juni 1998 medger FN att:

UNRWAs registrering är baserade på information som frivilligt lämnats av flyktingar, i första hand för att få tillgång till byråns tjänster och således inte kan anses statistiskt giltiga demografiska data, antalet registrerade flyktingar som finns i byråns verksamhetsområde är nästan säkert mindre än det registrerade antalet av befolkningen.

Eftersom flyktingsiffrorna är baserade på “frivilligt lämnad” information som lämnats i syfte att erhålla tjänster, t.ex. ekonomiskt stöd och matransoner, är det ett uppenbart incitament för människor att felaktigt påstå sig vara flyktingar för att få tjänster som de inte har rätt till. Särskilt eftersom, som tidigare nämnts, flyktingar faktiskt inte behöver leva i flyktingläger.

Det finns också incitament att aldrig anmäla dödsfall av människor som anses vara flyktingar – eftersom ransonerna för den avlidne skulle avbrytas.

Resultaten är förutsägbara: säckar med ris och mjöl med UNRWA-logotypen är synliga varje dag hos handlarna i arabiska marknadsplatser, till exempel, Jerusalem och Gaza.

• Lever de flesta av Gazas invånare i flyktingläger?

Det korta svaret är nej. Av de 1.275.000 invånarna i Gaza, anser FN 961.645 vara flyktingar, men av dessa lever endast 471.555 i flyktingläger. (Flyktingsiffror från UNRWA per den 31 mars 2005, tabell 1.0 och tabell 2.1. Eftersom länkar till dessa tabeller fungerar inte längre, här finns länkar till den uppdaterade tabell 1.0 och tabell 2.1, den 30 juni 2008.)

Senaste tabellen på denna länk. Se för övrigt denna länk.

• Är Gaza “den mest tätbefolkade platsen i världen”?

Återigen är svaret nej – på många platser i världen finns en del rika och vissa desperat fattiga, mer tätbefolkade än Gaza. För att bara nämna några exempel:

Area	Befolkningstäthet (personer/kvadratmile)
Gaza	8666
District of Columbia	9176
Gibraltar	11,990
Singapore	17,751
Hong Kong	17,833
Monaco	41,608
Macau	71,466
Cairo	82,893
Calcutta	108,005
Manila	113,810
(Källor – Statistical Abstract of the United States, 2004-2005, Tabeller 18 and 1321; Demographia — Population Density: Selected International Urban Areas and Components )

Why Palestinians Still Live in Refugee Camps

August 14, 2005

by Alex Safian, PhD

• Why do Palestinians in Gaza still live in refugee camps? Did the Israelis force Palestinians to stay in the squalid, overcrowded camps?

Palestinians still live in refugee camps, even when the camps are in Palestinian Authority controlled areas, because the PLO opposes and prevents refugee resettlement. As the PLO slogan goes, A Palestinian refugee never moves out of his camp except to return home (ie, to Israel).

While the PLO has done its best to keep Palestinians in refugee camps, Israel has done its best to move Palestinians out of the camps and into new homes. Israel even started a heavily subsidized “build-your-own-home” program for Palestinian refugees. According to an early description of the program:

Nine new residential schemes have been built so far, housing some ten thousand families that have chosen to vacate the camps. Each family was given a plot of land with full infrastructure…

The new neighborhoods were built on state land within municipal areas near the camps, and each had an electricity network, water and a sanitation system … a road system, paved sidewalks and developed surroundings. Public buildings were constructed in each neighborhood such as modern schools, health clinics and shopping centers, and land was allocated for mosques.

… As soon as his house is built, the refugee becomes the full property owner, and in due course his property is registered in the Land Register. (Judea, Samaria and the Gaza District, 1967 – 1987; Israel, Ministry of Defense, 1987)


Sheik Radwan, Gaza: New houses for Palestinian refugees built by Israel. (1977, Moshe Milner)	Sheik Radwan, Gaza: Road construction in neighborhood built for Palestinian refugees by Israel (1977, Moshe Milner)

The vacated homes in the refugee camps were taken down with the goal of eventually creating enough open space so that the camps themselves could be rebuilt as further new neighborhoods for the refugees.

It’s not surprising that the PLO vehemently opposed this program – after all, former residents of a refugee camp, now living in a nice home in a new neighborhood, would have a stake in supporting peace and opposing violence, exactly the opposite of the PLO’s strategy.

What is perhaps surprising is that the United Nations also opposed the program, and passed harsh resolutions demanding that Israel remove the Palestinians from their new homes and return them to the squalid camps. For example, UN General Assembly Resolution 31/15 of Nov. 23, 1976:

Calls once more upon Israel:

(a) To take effective steps immediately for the return of the refugees concerned to the camps from which they were removed in the Gaza Strip and to provide adequate shelters for their accommodation;

(b) To desist from further removal of refuges and destruction of their shelters.

Similarly, UNGA Resolution 34/52 of November 23, 1979 declared that:

measures to resettle Palestinian refugees in the Gaza Strip away from their homes and property from which they were displaced constitute a violation of their inalienable right to return;

1. Calls once more upon Israel to desist from removal and resettlement of Palestinian refugees in the Gaza Strip and from destruction of their shelters;

Perhaps thanks to this support from the UN, the PLO began threatening to kill any refugee who would move out of the camps. After a few such attacks, the build-your-own-home program died, and that is why there are still Palestinians refugee camps in Gaza.

• How does the UN define just who qualifies as a Palestinian refugee? And are the UN’s figures for the number of Palestinian refugees accurate?

The UN’s figures are notoriously inaccurate, first of all because of the organization’s curious definition of who qualifies to be considered a Palestinian refugee. According to the UNRWA website:

Under UNRWA’s operational definition, Palestine refugees are persons whose normal place of residence was Palestine between June 1946 and May 1948, who lost both their homes and means of livelihood as a result of the 1948 Arab-Israeli conflict. UNRWA’s services are available to all those living in its area of operations who meet this definition, who are registered with the Agency and who need assistance. UNRWA’s definition of a refugee also covers the descendants of persons who became refugees in 1948. The number of registered Palestine refugees has subsequently grown from 914,000 in 1950 to more than four million in 2002, and continues to rise due to natural population growth. (emphasis added)

There are serious problems with considering descendants of refugees to be refugees themselves. Indeed, if one follows this definition, then the more than 500,000 Jewish refugees from Arab countries who came to Israel after 1948 were nonetheless still refugees even after receiving Israeli citizenship, as are all their descendants (since, in these claims, descendants of Palestinian refugees are themselves considered refugees, even if they have acquired citizenship, such as Palestinian refugees in Jordan). That is, there would be in Israel today at least 3 million Jewish refugees from Arab countries.

In addition, the UN definition contradicts international law, under which descendants of refugees are not considered to be refugees. Thus, under the 1951 Convention Relating to the Status of Refugees, a refugee is a person who:

owing to well-founded fear of being persecuted for reasons of race, religion, nationality, membership of a particular social group or political opinion, is outside the country of his nationality and is unable, or owing to such fear, is unwilling to avail himself of the protection of that country; or who, not having a nationality and being outside the country of his former habitual residence as a result of such events, is unable or, owing to such fear, is unwilling to return to it.

There is no room under this definition for a descendant of a refugee to be considered a refugee. The UN got around this problem by creating a loophole – the usual refugee conventions do not apply to people receiving aid from UNRWA (and only Palestinians receive aid from UNRWA).

• Whatever the definition, are the UN figures for the number of Palestinian refugees accurate?

No, as the UN itself has admitted. For example, in the Report of the Commissioner-General of the United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East – 1 July 1997 – 30 June 1998, the UN concedes that:

UNRWA registration figures are based on information voluntarily supplied by refugees primarily for the purpose of obtaining access to Agency services, and hence cannot be considered statistically valid demographic data; the number of registered refugees present in the Agency’s area of operations is almost certainly less that the population recorded.

Since the refugee figures are based on “voluntarily supplied” information given for the purpose of obtaining services, such as financial aid and food rations, there is obvious incentive for people to falsely claim to be refugees to get services to which they are not entitled. Especially since, as previously stated, refugees don’t actually have to live in refugee camps.

There is also incentive never to report deaths of people considered to be refugees – since the rations for the deceased would be discontinued.

The results are predictable: sacks of rice and flour with the UNRWA logo are resold everyday by merchants in Arab marketplaces in, for example, Jerusalem and Gaza.

• Do most of Gaza’s residents live in refugee camps?

The short answer is no. Of the 1,275,000 residents of the Gaza Strip, the UN considers 961,645 to be refugees, but of these only 471,555 live in refugee camps. (Refugee figures from UNRWA as of March 31, 2005, Table 1.0 and Table 2.1. Since links for these tables no longer work, here are links to the updated Table 1.0 and Table 2.1, as of 30 June 2008.)

Latest table on this link. Other tables, see this link.

• Is Gaza “the most densely populated place in the world”?

Again the answer is no – many places in the world, some rich and some desperately poor, are more densely populated than Gaza. To cite just a few examples:

Area	Population Density (persons/sq. mile)
Gaza	8666
District of Columbia	9176
Gibraltar	11,990
Singapore	17,751
Hong Kong	17,833
Monaco	41,608
Macau	71,466
Cairo	82,893
Calcutta	108,005
Manila	113,810
(Sources – Statistical Abstract of the United States, 2004-2005, Tables 18 and 1321; Demographia — Population Density: Selected International Urban Areas and Components )

antisemitism antisionism judehat araber bidrag flyktingar FN Gaza Human Rights Israel Mellanösternkonflikten Mänskliga Rättigheter palestinska myndigheten palestinier UNRWA ....

GD Star Rating
loading…

Det hemska livet för en palestinier klass II, de som klass I håller bak taggtråd – eller nåt liknande – kanske.

January 14, 2011

admin

Middle East UNRWA No Comments

Som jag har nämnt innan är Fatahland det atypiska apartheidlandet. De särbehandlar folkgrupper som har identiskt samma ursprung och skiljer dem enbart beroende på var deras förfäder råkade befinna sig under 2 år av sitt liv! Befann de sig fel den gången hamnade de i läger, placerade där av sina släktingar och stamfränder. FN ställde genast upp och betalade hela kostnaden (medan de minst lika många judiska flyktingarna från arabvärlden till Israel inte fick en enda dollar) – och skickade räkningen till mej. Via skattmasen. UNRWA, som levererar pengarna till dom, har ingen som helst stadga för hur de ska upphöra att vara “flyktingar” förutom att invadera Israel och ge den judiska staten en arabisk-muslimsk majoritet. Att bryta emot alla regler som gäller för FN:s alla andra flyktingar: att försöka föra dem till ett nytt land med samma sorts människor, samma språk, samma religion, samma kultur. Här gäller det precis tvärtom, att tvinga dessa barnbarn till flyktingar in i ett land med främmande människor, språk, kultur – som de dessutom har fått veta att de ska hata under hela sin uppväxt. Ingen vågar berätta för dom att det aldrig kommer att ske.

Här en artikel jag översatt från Elder of Ziyon.

En kall dos av verkligheten: Hur PalArabs i läger tycker (uppdaterad)

Detta är en fantastisk artikel från tyska tidskriften Cicero. En hjälpsam e-korrespondent hjälpte till med översättningen.

Flyktingar från verkligheten

Ingo Way besökte det palestinska flyktinglägret Aida och träffade människorna som bor där. Häpen och nästan rädd rapporterar han om deras grymma förhoppningar att “återvända” en dag till ett land där många aldrig satt sin fot.

Aida flyktingläger har varit i Betlehem sedan 1950. Idag bor drygt 3000 människor där – ättlingar till de araber som flydde under kriget 1948 från Israel. Aida-lägret drivs av UNRWA och det ser inte ut som man skulle kunna tänka sig ett “läger”. Aida består av massiva hus och är därmed mer som en stadsdel än ett läger – inte ens ett slumområde. Ingången till flyktinglägret är dekorerad med en gigantisk nyckel, skriven på engelska och arabiska, som lyder: “Inte till salu”. Vad som inte är till salu är inte svårt att gissa: den arabiska mark från Jordanfloden till Medelhavet som inte får överges för något fredsavtal med Israel. Är detta en kärlekslös tolkning från min sida? Låt oss se.

Jag kommer in i Lajee Center, ett slags allaktivitetshus för boende i Aida, med lounge, ett tekök, ett internetcafé och ett utställningsrum, där de för närvarande visar en fotoutställning med bilder från flera andra flyktingläger. En trappa upp möter jag Khouloud Al Ajarma, som enligt hennes visitkort är “Arts & Media Center samordnare Lajee Center.” Khouloud föddes för 23 år sedan i Aida, hennes mormor kom från en by i Israel som inte finns längre. Hon studerade i England, så hon talar med markerad brittisk accent. Och hon pratar mycket – vältalig, flytande, självsäker. Khouloud använder inte huvudduk, utan hon bär en rosa stickad mössa som täckte hela hennes hår. På toppen av den rosa tröjan bar hon en svart jacka, en rutig kjol som täcker hennes knän, men som tillåter en titt på hennes svarta tights och fashionabla kängor. Jag gillar Khouloud – hon är utbildad och söt med en brittisk accent, som jag alltid tyckt om.

Efter sin examen återvände Khouloud tillbaka till Aida. Hon siktar på att “återvända” till Israel, trots att hon inte har varit där någonsin. “Att förbli en flykting är ett politiskt beslut“, medger hon. Därför är det för henne och för de andra invånarna i Aida uteslutet att börja ett nytt liv någon annanstans, eller att ens bli vanliga medborgare i Betlehem – för då förlorar de sin flyktingstatus som tilldelats dem av UNRWA. “Vi vill inte ha normalisering“, säger Khouloud. “Vi vill förbli flyktingar för att utöva vår rätt att återvända en dag.”

Vid denna punkt måste något sägas om UNRWA. FN har två organisationer för stöd till flyktingar: UNRWA för palestinska flyktingar, och en annan, UNHCR, för världens övriga flyktingar. Och för alla dessa avslutar UNHCR-flyktingar sin flyktingstatus efter första generationen. Status som flykting är inte ärftlig. Och det är själva ansvaret för UNHCR att garantera att flyktingar får fulla medborgerliga rättigheter i de länder dit de har flytt. Livet i flyktingläger är en status som UNHCR arbetar för att avsluta.

UNRWA har ett helt annorlunda uppdrag. De ser det som sin uppgift att bibehålla flyktinglägren i Gazaremsan, Västbanken, Libanon, Jordanien och Syrien, och sträcka flyktingstatus över generationer. Och det finns inget slut i sikte. Khouloud är också, enligt FN: s definition, en flykting – hon skulle vara det även om hon hade stannat kvar i England – och hennes barn kommer att vara detsamma. Khoulouds syster bor i Jordanien och är gift med en jordanier. Genom detta äktenskap kan hon välja om hon vill bli en jordansk medborgare eller förbli en palestinsk flykting. Hon valde det senare. Detta nedärvande av flyktingstatus är ett undantag som FN har fastställt för palestinierna och inte för någon annan.

Khouloud protesterar inte detta på något sätt. Hon säger: “Ja, det är en särskild förmånsrätt. Men detta särskilda privilegium är de skyldiga oss. Varför? Det handlar om rättvisa!” Det är därför inte förvånande att Khouloud inte bryr sig om förhandlingarna mellan den palestinska myndigheten och Israel. “Vårt folk vill inte ha en tvåstatslösning. Vårt ledarskap agerar inte i vårt namn. Och israelerna vet det också.” Men vad vill “folket” ha, vad vill Khouloud? “Det handlar om rätten till vårt land, säger hon. “Att avstå från denna rätt skulle inte bara vara ett svek mot oss flyktingar, det skulle vara ett svek mot Palestina. Det är inte vad våra martyrer dog för.”

Jag blir lite illamående. Framför mig är inte en skrikande fanatiker som Shirin A., utan en ung kvinna med en västerländsk utbildning som talar med en lugn och fridfull röst av blod och jord som om hon höll på att diskutera ett kommande affärsmöte. Hon talar mycket tydligt om vad de önskar: en enda stat från Jordanfloden till Medelhavet, där alla palestinier, ättlingar till flyktingar från 1948 som nu är spridda över hela världen för att återvända och bo, att återvända för att leva. För att göra skalan klar: I kölvattnet av Israels självständighetskrig lämnade 1948 ca 700.000 araber territoriet i dagens Israel. Några tvingades, några gick frivilligt i hopp om att komma tillbaka efter en seger för de arabiska arméerna. Men arabstaterna förlorade kriget de startade. Idag finns det mellan fyra och fem miljoner människor som har status som “palestinska flyktingar”. Khouloud talar även om åtta miljoner. Om det var upp till henne, skulle de alla få bosätta sig i Israel.

För Khouloud verkar det spela liten roll att detta aldrig kommer att hända med fredliga medel. Eftersom det är totalt oacceptabelt för den israeliska sidan – det skulle vara slutet på Israel som en judisk stat. “Varför behöver vi en judisk stat?” frågar Khouloud retoriskt. “Visst kan vi alla leva tillsammans i en demokratisk stat i Palestina.” Detta skulle, säger hon, naturligtvis, har en “palestinsk majoritet.” Och vad skulle hända med den judiska minoriteten i en sådan stat? “Sådana små saker, säger Khouloud,” är inte viktiga. För dem kan en lösning så småningom hittas.”

Vad jag tycker är så skrämmande med Khouloud Al Ajarma är inte så mycket hennes totala brist på självkritik. Det är inte så mycket hennes radikalism-i jämförelse kommer bosättarnas talesman David Wilder från Hebron fram som en försonlig pacifist (och han utgör förresten endast en liten minoritet av det israeliska samhället). Vad som verkligen skrämde mig är detta: Ingen representant för FN, som byggde skolor och samlingslokaler i Aida, eller EU, som ger flyktingläger som detta ekonomiskt stöd, inte heller de anställda från alla länder med biståndsorganisationer och frivilligorganisationer från Västvärlden som är aktiva här – ingen av dem skulle säga till Khouloud rakt ut att hennes krav är inte bara är omänskliga – på grund av de naturligtvis räknar med utvisning och rättighetsberövande av judar i Israel, och detta är fortfarande den mest gynnsamma tolkningen – men också orealistiska. Inte en enda säger: “Du kommer inte att få dina krav tillfredsställda. Arbeta i stället för en fredlig kompromiss med israelerna, förespråkare för en tvåstatslösning och avstå från din hotelse med rätten att återvända. Slutligen – ta över ansvaret för dig själv och ditt eget folk, bygga en infrastruktur och riv flyktinglägren. Sluta att behandlas som babies av FN och EU, få ett grepp om saker och ting själva. ” Ingen talar om för dem detta eftersom ingen tänker på det sättet. Ingen är besvärad av graffiti, som finns på varje hus, som visar ett odelat Palestina med arabisk makt över Tel Aviv. Och det är den mest deprimerande upplevelse jag haft i Aida flyktingläger.

Jag går tillbaka till checkpointen, otaliga kristna turister är med mig i kön, andra närmar sig mig, små pojkar försöker sälja oss träflöjter. När jag är på andra sidan tar jag ett djupt andetag. Jag har en känsla att återgå till något som författaren Michael Klonovsky – också under en resa till Jerusalem även motvilligt – kallade “mitt eget värdesystem” Och jag hade den känslan.

(H / t Silke)

UPPDATERING: SoccerDad påminner mig om en annan företagsam reporter – den berömda Martha Gellhorn-som faktiskt brydde sig om att tala med palestinska araber som var i lägren, 1961 och 1967. Låter väldigt bekant!

.
antisionism araber bidrag Fatah flyktingar FN Israel Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier Tvåstatslösning UNRWA Västbanken ....

GD Star Rating
loading…

Abbas säger sitt hjärtas mening

January 13, 2011

admin

Middle East muslimer No Comments

....

GD Star Rating
loading…

Arafats svängdörrspolitik lever vidare.

January 12, 2011

admin

Israel Middle East muslimer 1 Comment

Du kan se en sammanfattning av denna “revolving door principle” också hos Wikipedia bland många andra ställen. Denna företeelse har kontinuerligt tvingat israelerna att göra jobbet ändå eftersom dessa palestinaaraber har visat sig vara till 100% opålitliga. Och det fortsätter.

Som du minns avrättade några tuffa Hamasmördare fem judar i slutet av augusti, se länk länk.

Obama sa då att han skulle “push back” mot Hamas…… Som alltid förvandlades hans tjattrande inte till något verkligt.

Nå, Abbas polis lyckades fånga in några misstänkta araber, alla muslimer förvånansvärt nog.

Nu har Abbas gäng redan släppt en av mördarna, Wael Bitar, tillsammans med fem andra Hamasterrorister! Den gamla svängdörrspolitiken lever och frodas. Och Abbas visar än en gång att man inte kan lita på något han säger och gör.

Nå, IDF spenderade efterföljande natt i Hebron och fångade in fem av de sex odjuren så var den sagan slut.

Referenser:

Arafat startar det:

http://www.israelforum.com/board/showthread.php?t=806

Denna artikel från 2002 visar hur Arafat driver med USA och England när det gäller hans mycket temporära löften om att tillfångata välkända terrorister och hålla dem fängslade mer än några veckor. Arafat lovar, Arafat bedrar – och nu visar Abbas att hans stora lärofaders arv inte är bortglömt.

JPost: PA frees 6 Hamas prisoners on hunger strike in Hevron

Arutz-7: Abbas Releases Terrorist, 4 Months After Quadruple Murder

Arutz-7: IDF nets five of six terrorists released by PA Arutz

vg146 vg106 sr all396 DN

antisemitism antisionism judehat araber Abbas Arafat Fatah IDF islamism Israel jihad Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier terrorism ....

GD Star Rating
loading…

Ny mur ska byggas mot invällande muslimer.

January 4, 2011

admin

Eurabien muslimer Uppdaterad No Comments

Man klarar inte längre av alla illegala muslimer som vill komma in i landet, så en 20 mil lång mur ska byggas upp mot det muslimska grannlandet, denna rätt lik muren mellan Mexico och USA.-*-

Vänstergrupper och muslimska grupper har visst inte vaknat än och börjat skrika.

Andra skriker att “allt är Israels fel” – förvånande?

Där finns nu nu ca 300.000 illegala muslimska immigranter. Man undrar ofta högt varför det inte existerar ett enda LYCKAT muslimskt land där människor trivs och vill leva och bo och bygga upp landet så det blir bättre. Vad är dina förklaringar?

Se även länk.

EU ser ut såhär nu:

Materialet i ovanstående från denna länk. Om du undrar vilket land jag talar om.

Israel håller på att sätta upp en ordentlig barriär emot Afrika av nödvändiga skäl, även om världen och Israels vänster av någon obskyr anledning protesterar. Som om de har samma fantasi som Sveriges och EU:s vänster, tanken att importera alla människor från hela världen som har det sämre pga deras ledares inkompetens.

Nedan ett annat diagram med indikation på muslimer i Väst:

Vad gör muslimerna i EU?

Tja, söker man på images på Google, för muslimer Europe så får man upp bl.a.

Man förstår varför de inte hinner jobba mer än att gå och hämta sitt socialbidrag.

Medan EU:s politiker stoppar huvudet i sanden.

Där finns många profetior om utvecklingen, och vem kan säja att de har fel?

En artikel om utvecklingen hos muslimerna som är väldigt intressant i sina förutsägelser finns på denna länken. Mycket läsvärd så läs och begrunda.

.
antisemitism antisionism judehat araber bidrag EU Eurabia Eurabien flyktingar islam islamism jihad muslimer mångkultur politiskt korrekt ....

GD Star Rating
loading…

Abbas sliter som ett djur för att omöjliggöra alla fredsavtal.

December 31, 2010

admin

Israel Middle East muslimer No Comments

PA tänker be FN att förklara judiska Yesha (“bosättningar”) illegala

av Elad Benari

Tjänstemän i den palestinska myndigheten sade på onsdagen att PA planerar att be FN: s Säkerhetsråd inom de närmaste dagarna att förklara alla judar i Judéen och Samarien illegala och be dem sätta stopp för byggandet av nya judiska bostäder i dessa områden. Dvs vända §242 ut och in utan vidare motiveringar.

Associated Press fått ett version av resolutionen och gjorde en del av dess innehåll offentlig på onsdagen.

Enligt AP-rapporten bekräftar resolutionen “att de israeliska bosättningarna etablerade i de palestinska områdena som ockuperats sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, är olagliga och utgör ett stort hinder för att uppnå en rättvis, varaktig och omfattande fred …”

Resolutionen fortsätter med att kräva att “Israel, ockupationsmakten, omedelbart och fullständigt upphör med all bosättning i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och att den fullt ut respekterar alla sina rättsliga skyldigheter i detta avseende …”

I utkastet, daterat den 21 december, ges inte anledning till sanktioner som ska vidtas mot Israel utan snarare “Uppmanar i detta sammanhang intensifieringen av internationella och regionala diplomatiska ansträngningar för att stödja och stärka fredsprocessen emot att uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. “

En högt uppsatt tjänsteman PA berättade för AP på villkor av anonymitet attdet ” försonande” språket i förslaget lades till i hopp om att vinna amerikanskt stöd.

Men hittills har förslaget fått ett svalt mottagande i Washington, där utrikesdepartementets talesman Mark Toner på onsdagen sade att medan USA håller med om att fortsatt byggande i Judeen och Samarien skulle vara “frätande” för fredsarbetet [men tydligen inte det tiodubbla byggandet bland araberna], anser de också att förhandlingar är det enda sättet att uppnå fred.

“Vi har därför konsekvent motsatt oss alla försök att ta frågorna om slutlig status till Säkerhetsrådet, sade Toner. “Sådana ansträngningar närmar oss inte vårt mål med två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet.”

Israeliska utrikesdepartementets talesman Yigal Palmor sade som svar till förslaget att “Genom att välja unilateralism över direkta samtal har palestinierna förklarat att de avstår från fred helt och hållet. De försöker allt utom att fredsförhandla. “

Medan även PA tjänstemän inser att rörelser som förslaget till resolution kommer att ha liten inverkan, de har medgett att de vill att världen ska skicka ett tufft meddelande till premiärminister Benjamin Netanyahu, som de tror inte är seriös om att försöka uppnå fred.

Som PAs representant i FN sade Riyad Mansour, liknar den nya resolutionen tidigare, men tidpunkten är viktig.

“Hela världen vet att bosättningarna är det största hindret före ett fredsavtal, säger han till AP. “Denna resolution omfattar inte sanktioner, men det skulle bilda politiska påtryckningar på Israel att genomföra en tvåstatslösning.”

antisemitism antisionism judehat araber Abbas bosättare bosättningar Eurabia Eurabien Fatah Fredsförhandlingar islamism Israel Jerusalem Judeen Samarien Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier Tvåstatslösning ....

GD Star Rating
loading…

Abbas julbudskap, Nazi stil.

December 28, 2010

admin

Israel Middle East 2 Comments

Abbas löften: Ingen plats för judar i en palestinsk stat

Genom Khaled Abu TOAMEH

25/12/2010

PA president säger att USA har misslyckats med att pressa Jerusalem, anklagar Israel för “bedrägeri” för att skylla PA för dödläge i samtalen.

Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas meddelade på lördagen att när en palestinsk stat har upprättats, får inga judar finnas där.

“Vi är uppriktiga med det, och kommer alltid att säga: Om det finns en självständig palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad, kommer vi inte att acceptera förekomsten av en jude i den,” sade Abbas till journalister i Ramallah.

Han kommenterade obekräftade rapporter om att den palestinska ledningen kunde komma att gå närvaro av IDF på Västbanken efter bildandet av en palestinsk stat.

“Vi är redo att ha fred på grundval av internationella legitimitet och den färdplan som vi har accepterat, liksom det arabiska fredsinitiativet,” Abbas sade. “Men när en palestinsk stat har upprättats, skulle det ha någon israelisk närvaro i det.” [Helt i gammal nazistil.]

PA presidenten kritiserade premiärminister Benjamin Netanyahu och anklagade honom för att placera hinder på vägen mot fred.

“Den som föredrar bosättningar över fred är ansvarig för hinder för fred, tillade han.

“Om han verkligen var intresserad av fred, skulle han åtminstone a föredragit fred framför bosättningar.”

Abbas anklagade den israeliska regeringen för “bedrägeri” med syfte att anklaga palestinierna för det nuvarande dödläget i fredsförhandlingarna. Han kritiserade också de amerikanska myndigheterna för att inte sätta press på Israel för att stoppa byggandet i bosättningarna och Östra Jerusalem.

“Den amerikanska administrationen har försökt att stoppa bosättningarna, men Netanyahu vägrade, sade han. “Vi vet att det finns en tydlig amerikansk ståndpunkt, men dessa dagar hör vi inte det längre. Vi hoppas att vi kommer att höra det i framtiden igen. “

Abbas sade att PA skriftligen har lämnat alla sina krav till USA om alla centrala frågor, men har fortfarande inte hört Israels svar.

“Alla slutliga-status frågor måste lösas i enlighet med internationella resolutioner, sade han. “Alla dessa frågor kommer att lösas vid förhandlingsbordet, och detta inkluderar frågan om flyktingar, som Israel försökte bli av med, men till ingen nytta.” [Oouppps, antagligen glömde han de judiska flyktingarna från arabländerna till Israel, fler än de arabiska flyktingarna han håller bakom taggtråd.]

På fredag kväll träffade Abbas i Betlehem medlemmar av den lilla kristna gemenskapen i Gaza som fick tillstånd från Israel att resa till Västbanken till jul.

Abbas uttryckte förhoppning om att hans Fatahrörelse och Hamas skulle kunna lösa sina meningsskiljaktigheter så att Gaza skulle vara en del av den framtida palestinska staten. Han uttryckte också hopp om att han skulle kunna resa till Gazaremsan inom en snar framtid.

Abbas hälsade Bolivia, Uruguay, Argentina, Brasilien och Ecuador, som har erkänt en palestinsk stat med 1967 års [icke existerande] gränser. Han sade att palestinierna nu hoppades att andra länder, särskilt EU, Ryssland, Kanada, USA och Japan, skulle följa efter och förklara deras erkännande av en [icke existerande] palestinsk stat.

“Hela världen är nu med oss,” Abbas sade. “Dessa länder har erkänt oss därför att de älskar fred och vill stödja fred.”

antisemitism antisionism judehat araber Abbas bosättare bosättningar Eurabia Eurabien Fatah Fredsförhandlingar islam Israel Jerusalem Judeen Samarien Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier Tvåstatslösning Västbanken ....

GD Star Rating
loading…

Är det inte oliver är det får.

December 28, 2010

admin

Israel Middle East muslimer vänstern 4 Comments

Vänsterextremister tagna på bar gärning: Anklagelser om “brinnande får” ren lögn.

av Tzvi Ben Gedalyahu

En arabisk jordbrukare i Jordandalen har avslöjat taktiken hos vänsteranhängare att acceptera arabiska påståenden och falskeligen anklaga judar för att attackera araber. Han medgav att påhittet med ett förtal mot judarna om att “bränna fåren” var tänkt att dölja hans egen dumhet att förlora kontrollen över en buskbrand.

Förra veckan spred vänstergrupper i Israel och motparter i Förenta staterna en berättelse som att en arabisk herde “såg bosättare tända eld i området där hans djur var på bete, att de brände till döds 12 dräktiga tackor och körde sedan iväg. “

Historien om de brinnande fåren var så extrem att polisen omedelbart betvivlade påståendet. Den förmodade bränningen av fåren inträffade på sabbaten, när religiösa judar, de vanliga syndabockarna, inte får köra bil.

Den arabiska jordbrukaren, Samir Bani Fadel, hävdade att fyra beväpnade judar närmade sig honom, jagade bort honom, satte eld på hans område – att göra upp eld är något som också är förbjudet på sabbaten – och körde bort när elden spred sig och 12 dräktiga tackor brändes till döds medan den skadade andra .

Oberoende av tvivlen rusade extremvänstermänniskorättsgrupper som B’Tselem och Yesh Din fram för att påstå att den förmodade attacken var en annan av hundratals förmodade vandalistdåd av judar mot araber.

Den New York-baserade författaren Philip Weiss kopierade omgående ärekränkningen på sin Mondoweiss blogg, och bilder av får som grymt bränns för att väcka sympati för araber och hat mot judar. “Det var en hemsk syn,” sa bonden. “Jag har förlorat minst $ 12.000.”

Den palestinska myndigheten uppmanade det internationella samfundet att sätta press på Israel för att upphöra med “nybyggarnas våld.”

Berättelsen började upplösas när araberna pekade med sina fingrar mot invånarna i Itamar, ett lätt mål eftersom det är ett religiöst samfund, men ligger nästan en timmes bilresa från brandplatsen. Berättelsen ändrades sedan, och skulden lades på en mer närbelägen by, Maaleh Efraim, i vilken de flesta invånarna är yrkesverksamma och som nästan aldrig har anklagats för några aktioner mot araber.

Fadel medgav till slut för polisen att hela historien var en lögn och att han var ansvarig för branden, som han startat för att bränna törnen innan den spred sig bortom kontroll. Att skylla judarna inte bara skulle ha räddat honom från förlägenheten att ha bränt sina får, det också skulle tillåta honom att begära skadestånd från staten samtidigt som han hyllas som en hjälte bland palestinska myndighetens araber och anti-sionister på vänsterkanten.

Hundratals anklagelser mot judiska invånare i Judéen och Samarien har riktats på senare år, oftast påståenden att judarna har angripit eller förstört olivträd, även om det i de flesta fall har visat sig att araberna helt enkelt har beskurit sina träd, räknat med bristen på kunskap om hur jordbruket utförs, hos media och vänstergrupper, och sedan har judar anklagats att skada dem. Olivträd ser “hackade” ut när de beskärs och månader senare har förment skadade fruktträdgårdar visats vara fulla av frukt.

En annan taktik har varit att inleda våld, i synnerhet på Shabbat när Judar förbjuds att ta bilder, och sedan anklaga judar att attackera dem.

Yossi Dagan, rådgivare till Samariens regionfullmäktige, kommenterade, “Det finns ett system bland vänstergrupper som driver kampanj för finansiella bidrag från främmande länder, av vilka många är fientliga till Israel. De använder Europeiska Unionens pengar, som nu har nått summor på miljarder dollars de senaste åren. Många av arbetarna för vänstergrupper ha höga löner och utnyttjar rapporter från så kallade människorättsorganisationer och ägnar sig åt att resa över hela Judéen och Samarien och blåsa upp eller ändra fakta för att sprida förtal mot judar. “

Dagan förklarade att judar får skulden för brinnande bilar i arabiska byar när de i själva verket är skadade på grund av slagsmål mellan araber.

David Ha’Ivri, som leder Shomron (Samariens) sambandskontor som hanterar PR för de judiska samfunden i Samarien, sade: “Vi har en mycket svår uppgift att stå upp mot ett gäng välfinansierade frivilligorganisationer som B’Tselem och “Rabbiner för mänskliga rättigheter”, vars agenda är att skada bilden av staten Israel och de judiska invånarna i Yehuda och Shomron (Judéen och Samarien).

“Deras ärekränkande påståenden sväljs alltid av internationella media byråer som hoppar på en möjlighet att projicera en satanistisk bild av “onda judiska bosättare.” De händelser som rapporterats i denna berättelse är ett perfekt exempel på blodsskymf som drivs av frivilligorganisationer som påstår sig vara humanitära och fredsaktivister. “

DN337 DN875 DN999

antisemitism antisionism judehat araber bosättare bosättningar extremvänstern Israel Judeen Samarien Mellanösternkonflikten muslimer palestinier Västbanken vänstervridning vänsterextremism ....

GD Star Rating
loading…

Avslutningen av “fredsprocessen”.

December 26, 2010

admin

Middle East Obama USA No Comments

Beslut och Process

RICK Richman – 2010/12/17 – 13:47

Palestinierna är upprörda över det enhälligt antagna Kongressbeslutet, författat av ordföranden för parlamentets utskott för utrikesfrågor och dess ledande republikan, som motsätter sig alla försök att etablera en palestinsk stat utanför ett framförhandlat avtal. I resolutionen uppmanas administrationen att leda en diplomatisk insats mot en ensidigt förklarad stat, framhålla att USA inte skulle erkänna den, och inlägga veto mot varje FN-resolution som syftar till att etablera en dylik. I resolutionen – och den palestinska reaktionen på den – avslutas en serie klargörande utvecklingar under det gångna 1½ året:

Först vägrade palestinierna att förhandla om inte Netanyahu godkände en tvåstatslösning och frös byggandet av bosättningar, Netanyahu gjorde bådadera men palestinierna vägrade att förhandla. De var tvungna att släpas till “indirekta samtal” och sedan dras med i “direkta förhandlingar” och sedan sprang de iväg.

För det andra annullerade den palestinska myndigheten lokalvalen på Västbanken, ovilliga att riskera dem även i den del av den teoretiskt framtida staten som de tekniskt sett kontrollerar. PA leds nu av en “president” för närvarande i 72 månaden av hans 48-månaders tjänsteperiod, med en “premiärminister” som utsågs av den utgångna “presidenten” snarare än av det palestinska parlamentet (som tyvärr styrs av den terroristgrupp palestinierna valde för fem år sedan). Dessa dagar vänder sig PA för godkännande inte till dess medborgare eller dess parlament, utan snarare till Arabförbundet, medan den andra hälften av den förmodade staten drivs av en terroristgrupp. Som en demokratisk stat är “Palestina” redan totalt misslyckad.

För det tredje avslog den paletinska fredspartnern de två kriterier som Netanyahu fastställde för ett fredsavtal: erkännande av den judiska staten och demilitarisering av den palestinska staten. Det första kravet återspeglar en rad avgörande punkter: palestinierna kan inte både ha en stat och “rätten att återvända” till den andra, det kan inte vara en tvåstegsplan för att erhålla en andra stat och sedan arbeta för att ändra karaktären på den första, och ett fredsavtal måste innehålla ett “avslut på krav” som stoppar nya tvister. Det andra kravet speglar det uppenbara faktum att, efter att ha dragit tillbaka fullständigt från Libanon och Gaza bara för att få dem att bli startpunkter för nya krig skulle Israel vara galet att tillåta samma förhållanden på den östra gränsen med en militariserad palestinsk stat. Men palestinierna avvisade båda kraven.

För det fjärde invände den palestinska fredspartnern att en israelisk folkomröstning om ett fredsavtal, och ansåg ett demokratiskt godkännande är ett hinder för fred. En folkomröstning fungerar som en nödvändig kontroll av processens legitimitet, det är därför som PA själv ständigt försäkrar sina egna medborgare (och terroristgruppen i Gaza) att ett fredsavtal skulle bli föremål för en palestinsk folkomröstning. Men den palestinska fredspartnern vill inte ge samma chans till den israeliska allmänheten som skulle skulle fungera som en kontroll emot ytterligare ensidiga eftergifter.

Israel står för närvarande inför ett PA som är ovilligt att uppfylla de grundläggande kraven för en varaktig fred, saknar den politiska makten att ingå ett fredsavtal (mycket mindre förmåga att genomföra ett), motsätter sig varje process i vilken den israeliska allmänheten kan försäkra sig om resultatet, och vill ha en stat till skänks emot Israels krav, av USA eller FN. Om kongressens resolution hjälper att ta någon ur denna villfarelse, kommer det att bli ett betydande bidrag till det nuvarande tillståndet av icke-fred icke-process.

D331 DN AB871 HD M A980 BLT759 ALL976 D580

antisemitism antisionism judehat araber Abbas Fatah Israel Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier USA Västbanken ....

GD Star Rating
loading…

Mera om bananrepublikernas “deklaration av palestinsk stat”

December 25, 2010

admin

Middle East 4 Comments

[Uppdaterad 25 dec.]

Se också tidigare artikel.

Du kan ju – om du absolut måste – tänka efter hur man “erkänner” en icke existerande stat inom icke existerande gränser. Det är vad bananrepublikerna inkl. Norge har gjort. De talar också om en “oberoende” stat, hur oberoende den är kan du se här.

Vill du veta lite mera om Brasilien och Argentinas helt irrationella “deklaration av den palestinska staten” – här två artiklar du kan läsa.

Why Latin America turned.

Där en förklaring till varför de hux flux fick för sej att göra detta. Som vanligt var Obamas omåttliga velighet en ingrediens i deras brist på tänkande.

Recognition of a Palestinian State – Premature, Legally Invalid, and Undermining any Bona Fide Negotiation Process

Inledningen till denna pdf-rapport:

Uttalandet om erkännande av en palestinsk stat inom “1967 års gränser” från Brasilien, Argentina, och möjligen andra latinamerikanska stater har ingen betydelse annat än som en politisk åsiktsyttring.
Dessa handlingar av erkännande strider mot uttalanden från Brasilien och Argentina i FN: s säkerhetsråd år 1967 till förmån för förhandling om gränserna mellan parterna och en internationellt sponsrad fredsförhandlingsprocess som anges i resolution 242.
Det fortlöpande arbetet av ledningen för den palestinska myndigheten för att uppnå erkännande av en ensidig statsbildning inom 1967 års gränser från diverse andra stater och därmed kringgå den accepterade förhandlingsprocessen, i strid med sina åtaganden i sina avtal med Israel, som bevittnats och garanterats av medlemmar i den internationella gemenskapen.
De fientliga handlingarna och uttalandena av det palestinska ledarskapet saknar bona fides och förstör alla möjligheter att uppnå en stämning för förhandlingar mellan parterna som syftar till att skapa fredliga relationer mellan dem, och visar på en fullkomlig brist på en genuin vilja att nå en fredlig lösning.

Kort sagt, dessa deklarationer är både meningslösa och barnsliga.....

USA säger kort och gott att om PA deklarerar sig som stat i stället för att förhandla om villkoren kommer de att missa enorma summor av bidragspengar. Något som är rätt självklart. De får bidrag just för att börja uppföra sig som en stat och inte som barnungar.

Annan kommentar här.

vg930 M DN GP815 AB502 HD BLT334 ALL255 D492

antisemitism antisionism judehat Abbas Eurabia Eurabien Fatah islamism Israel Judeen Samarien Mellanösternkonflikten muslimer palestinska myndigheten palestinier Västbanken ....

GD Star Rating
loading…

1 Mos. 12:3: Och jag skall välsigna den som välsignar dig, och den som förbannar dig, skall jag förbanna.

TIPS: Ibland uppdaterar jag lästa artiklar, så vill du kolla det så klicka UPPDATERAD till vänster!

Bilden: hälften av Israels judar kom som flyktingar från arabländerna under det senaste århundradet.

Copyleft: Copying is allowed mentioning the source. Kopiering är ok med angivande av källan och hela artiklar, inte lösryckta meningar.

Är du trött på allt negativt som svenska media rapporterar från Israel? Läs istället Ljusa sidan, med positiva nyheter från Israel om medicinska framsteg, grön energi, vatten, IT, ekonomi, kultur och mycket annat. Ett nytt läsvärt nummer kommer ut varje månad. Registrera dig själv som gratisabonnent på http://www.zionit.se/

When then Senator Barack Obama visited Israel he concluded, according to his post-trip blog, that Israel was so strong that it could make huge concessions. Some months later, he told an interviewer that Israel was so weak that it had to make huge concessions.

Nov. 11. Ändrade från twitterfeed till divr.it för att automatiskt sända blogginlägg till Facebook, låt oss se om det fungerar bättre.

May 2013
M	T	W	T	F	S	S
« Apr
		1	2	3	4	5
6	7	8	9	10	11	12
13	14	15	16	17	18	19
20	21	22	23	24	25	26
27	28	29	30	31