Som jag har nämnt innan är Fatahland det atypiska apartheidlandet. De särbehandlar folkgrupper som har identiskt samma ursprung och skiljer dem enbart beroende på var deras förfäder råkade befinna sig under 2 år av sitt liv! Befann de sig fel den gången hamnade de i läger, placerade där av sina släktingar och stamfränder. FN ställde genast upp och betalade hela kostnaden (medan de minst lika många judiska flyktingarna från arabvärlden till Israel inte fick en enda dollar) – och skickade räkningen till mej. Via skattmasen. UNRWA, som levererar pengarna till dom, har ingen som helst stadga för hur de ska upphöra att vara “flyktingar” förutom att invadera Israel och ge den judiska staten en arabisk-muslimsk majoritet. Att bryta emot alla regler som gäller för FN:s alla andra flyktingar: att försöka föra dem till ett nytt land med samma sorts människor, samma språk, samma religion, samma kultur. Här gäller det precis tvärtom, att tvinga dessa barnbarn till flyktingar in i ett land med främmande människor, språk, kultur – som de dessutom har fått veta att de ska hata under hela sin uppväxt. Ingen vågar berätta för dom att det aldrig kommer att ske.
Här en artikel jag översatt från Elder of Ziyon.
En kall dos av verkligheten: Hur PalArabs i läger tycker (uppdaterad)
Detta är en fantastisk artikel från tyska tidskriften Cicero. En hjälpsam e-korrespondent hjälpte till med översättningen.
Flyktingar från verkligheten
Ingo Way besökte det palestinska flyktinglägret Aida och träffade människorna som bor där. Häpen och nästan rädd rapporterar han om deras grymma förhoppningar att “återvända” en dag till ett land där många aldrig satt sin fot.
Aida flyktingläger har varit i Betlehem sedan 1950. Idag bor drygt 3000 människor där – ättlingar till de araber som flydde under kriget 1948 från Israel. Aida-lägret drivs av UNRWA och det ser inte ut som man skulle kunna tänka sig ett “läger”. Aida består av massiva hus och är därmed mer som en stadsdel än ett läger – inte ens ett slumområde. Ingången till flyktinglägret är dekorerad med en gigantisk nyckel, skriven på engelska och arabiska, som lyder: “Inte till salu”. Vad som inte är till salu är inte svårt att gissa: den arabiska mark från Jordanfloden till Medelhavet som inte får överges för något fredsavtal med Israel. Är detta en kärlekslös tolkning från min sida? Låt oss se.
Jag kommer in i Lajee Center, ett slags allaktivitetshus för boende i Aida, med lounge, ett tekök, ett internetcafé och ett utställningsrum, där de för närvarande visar en fotoutställning med bilder från flera andra flyktingläger. En trappa upp möter jag Khouloud Al Ajarma, som enligt hennes visitkort är “Arts & Media Center samordnare Lajee Center.” Khouloud föddes för 23 år sedan i Aida, hennes mormor kom från en by i Israel som inte finns längre. Hon studerade i England, så hon talar med markerad brittisk accent. Och hon pratar mycket – vältalig, flytande, självsäker. Khouloud använder inte huvudduk, utan hon bär en rosa stickad mössa som täckte hela hennes hår. På toppen av den rosa tröjan bar hon en svart jacka, en rutig kjol som täcker hennes knän, men som tillåter en titt på hennes svarta tights och fashionabla kängor. Jag gillar Khouloud – hon är utbildad och söt med en brittisk accent, som jag alltid tyckt om.
Efter sin examen återvände Khouloud tillbaka till Aida. Hon siktar på att “återvända” till Israel, trots att hon inte har varit där någonsin. “Att förbli en flykting är ett politiskt beslut“, medger hon. Därför är det för henne och för de andra invånarna i Aida uteslutet att börja ett nytt liv någon annanstans, eller att ens bli vanliga medborgare i Betlehem – för då förlorar de sin flyktingstatus som tilldelats dem av UNRWA. “Vi vill inte ha normalisering“, säger Khouloud. “Vi vill förbli flyktingar för att utöva vår rätt att återvända en dag.”
Vid denna punkt måste något sägas om UNRWA. FN har två organisationer för stöd till flyktingar: UNRWA för palestinska flyktingar, och en annan, UNHCR, för världens övriga flyktingar. Och för alla dessa avslutar UNHCR-flyktingar sin flyktingstatus efter första generationen. Status som flykting är inte ärftlig. Och det är själva ansvaret för UNHCR att garantera att flyktingar får fulla medborgerliga rättigheter i de länder dit de har flytt. Livet i flyktingläger är en status som UNHCR arbetar för att avsluta.
UNRWA har ett helt annorlunda uppdrag. De ser det som sin uppgift att bibehålla flyktinglägren i Gazaremsan, Västbanken, Libanon, Jordanien och Syrien, och sträcka flyktingstatus över generationer. Och det finns inget slut i sikte. Khouloud är också, enligt FN: s definition, en flykting – hon skulle vara det även om hon hade stannat kvar i England – och hennes barn kommer att vara detsamma. Khoulouds syster bor i Jordanien och är gift med en jordanier. Genom detta äktenskap kan hon välja om hon vill bli en jordansk medborgare eller förbli en palestinsk flykting. Hon valde det senare. Detta nedärvande av flyktingstatus är ett undantag som FN har fastställt för palestinierna och inte för någon annan.
Khouloud protesterar inte detta på något sätt. Hon säger: “Ja, det är en särskild förmånsrätt. Men detta särskilda privilegium är de skyldiga oss. Varför? Det handlar om rättvisa!” Det är därför inte förvånande att Khouloud inte bryr sig om förhandlingarna mellan den palestinska myndigheten och Israel. “Vårt folk vill inte ha en tvåstatslösning. Vårt ledarskap agerar inte i vårt namn. Och israelerna vet det också.” Men vad vill “folket” ha, vad vill Khouloud? “Det handlar om rätten till vårt land, säger hon. “Att avstå från denna rätt skulle inte bara vara ett svek mot oss flyktingar, det skulle vara ett svek mot Palestina. Det är inte vad våra martyrer dog för.”
Jag blir lite illamående. Framför mig är inte en skrikande fanatiker som Shirin A., utan en ung kvinna med en västerländsk utbildning som talar med en lugn och fridfull röst av blod och jord som om hon höll på att diskutera ett kommande affärsmöte. Hon talar mycket tydligt om vad de önskar: en enda stat från Jordanfloden till Medelhavet, där alla palestinier, ättlingar till flyktingar från 1948 som nu är spridda över hela världen för att återvända och bo, att återvända för att leva. För att göra skalan klar: I kölvattnet av Israels självständighetskrig lämnade 1948 ca 700.000 araber territoriet i dagens Israel. Några tvingades, några gick frivilligt i hopp om att komma tillbaka efter en seger för de arabiska arméerna. Men arabstaterna förlorade kriget de startade. Idag finns det mellan fyra och fem miljoner människor som har status som “palestinska flyktingar”. Khouloud talar även om åtta miljoner. Om det var upp till henne, skulle de alla få bosätta sig i Israel.
För Khouloud verkar det spela liten roll att detta aldrig kommer att hända med fredliga medel. Eftersom det är totalt oacceptabelt för den israeliska sidan – det skulle vara slutet på Israel som en judisk stat. “Varför behöver vi en judisk stat?” frågar Khouloud retoriskt. “Visst kan vi alla leva tillsammans i en demokratisk stat i Palestina.” Detta skulle, säger hon, naturligtvis, har en “palestinsk majoritet.” Och vad skulle hända med den judiska minoriteten i en sådan stat? “Sådana små saker, säger Khouloud,” är inte viktiga. För dem kan en lösning så småningom hittas.”
Vad jag tycker är så skrämmande med Khouloud Al Ajarma är inte så mycket hennes totala brist på självkritik. Det är inte så mycket hennes radikalism-i jämförelse kommer bosättarnas talesman David Wilder från Hebron fram som en försonlig pacifist (och han utgör förresten endast en liten minoritet av det israeliska samhället). Vad som verkligen skrämde mig är detta: Ingen representant för FN, som byggde skolor och samlingslokaler i Aida, eller EU, som ger flyktingläger som detta ekonomiskt stöd, inte heller de anställda från alla länder med biståndsorganisationer och frivilligorganisationer från Västvärlden som är aktiva här – ingen av dem skulle säga till Khouloud rakt ut att hennes krav är inte bara är omänskliga – på grund av de naturligtvis räknar med utvisning och rättighetsberövande av judar i Israel, och detta är fortfarande den mest gynnsamma tolkningen – men också orealistiska. Inte en enda säger: “Du kommer inte att få dina krav tillfredsställda. Arbeta i stället för en fredlig kompromiss med israelerna, förespråkare för en tvåstatslösning och avstå från din hotelse med rätten att återvända. Slutligen – ta över ansvaret för dig själv och ditt eget folk, bygga en infrastruktur och riv flyktinglägren. Sluta att behandlas som babies av FN och EU, få ett grepp om saker och ting själva. ” Ingen talar om för dem detta eftersom ingen tänker på det sättet. Ingen är besvärad av graffiti, som finns på varje hus, som visar ett odelat Palestina med arabisk makt över Tel Aviv. Och det är den mest deprimerande upplevelse jag haft i Aida flyktingläger.
Jag går tillbaka till checkpointen, otaliga kristna turister är med mig i kön, andra närmar sig mig, små pojkar försöker sälja oss träflöjter. När jag är på andra sidan tar jag ett djupt andetag. Jag har en känsla att återgå till något som författaren Michael Klonovsky – också under en resa till Jerusalem även motvilligt – kallade “mitt eget värdesystem” Och jag hade den känslan.
(H / t Silke)
UPPDATERING: SoccerDad påminner mig om en annan företagsam reporter – den berömda Martha Gellhorn-som faktiskt brydde sig om att tala med palestinska araber som var i lägren, 1961 och 1967. Låter väldigt bekant!
.
antisionism 
araber 
bidrag 
Fatah 
flyktingar 
FN 
Israel 
Mellanösternkonflikten 
muslimer 
palestinska myndigheten 
palestinier 
Tvåstatslösning 
UNRWA 
Västbanken....
loading…
loading…
