Tag Archives: FN

Tänker regimen Obama helt bryta med Israel? OCH Representanthuset. OCH det amerikanska folket?

In English Middle East muslimer Obama USA No Comments

Jag bryr mej inte om att översätta eftersom du inte är intresserad ändå om du inte förstår det språket.

Först denna noten:

Obama to withhold veto on Palestinian settlement condemnation

US are set for a collision if President Barack Obama stands by his refusal to veto a Palestinian-Arab motion due to be tabled at the UN Security Council condemning Israel for its settlement policy in the West Bank and Jerusalem, DEBKAfile’s Washington sources report. If he did, he would be the first US president to let an anti-Israel motion go through the Security Council; building on the West Bank and even in the forty-year old suburbs of East Jerusalem would become illegal, as would also municipal, police and military actions in these places.

This situation would throw Israel’s relations with the US, the UN and the European Union into deep crisis. By failing to block such a motion, Obama would encourage the Palestinians and hostile Arab states to continue to use the UN Security Council to undermine Israel’s legitimacy and even recognize a unilateral Palestinian state within the pre-1967 borders without negotiations.

The White House in Washington is maintaining a façade of normalcy in relations with the Netanyahu government. Last week, two senior US officials – Dennis Ross, presidential adviser on Iran and the Middle East, and Fred Hof, George Mitchell’s deputy and adviser on Syria and Lebanon, arrived in Jerusalem with a new proposal: The Obama administration and Netanyahu government would work out the security arrangements to be incorporated in a potential peace accord with the Palestinians and so ease the path toward a deal on borders.
However, DEBKAfile’s sources point out that by failing to veto a Palestinian motion on settlements, Obama is a priori dictating future borders which no mainstream Israeli party. even the dovish Kadima, would accept,  because it would entail turning the clock to the period before the 1967 war, one of the most hazardous of Israel’s history. Every Israeli government since then its absolutely committed to obtaining secure and defensible borders in any accommodation.

Defense Minister Ehud Barak appears to have taken a completely different tack to that pursued by Washington. He maintained last week that one of his main reasons for splitting the Labor party was a dramatic development in talks with a certain Palestinian group which he refused to identify. Barak argued that with Labor rocking the boat, the government was in no shape to take advantage of this “historic opportunity” for progress. In conversation with confidants, the defense minister said he had persuaded Prime Minister Binyamin Netanyahu and even the hawkish Foreign Minister Avigdor Lieberman that the chance was too good to miss.

In his view, this trio constituted the only solid political force capable of bring it to a successful conclusion. For its sake, he was therefore willing to endure the arrows and slings aimed at him by his erstwhile Labor colleagues.

DEBKAfile’s sources say no one in Washington or Jerusalem was willing to admit they knew anything about  the Palestinian development to which Barak referred.

Konkret – vad innebär det? Det innebär ett direkt brott mellan Obamas regim och Israel. Det innebär att hela grunden för palestinaarabernas rättigheter till område A och B på Västbanken, vilket vilar på Osloavtalen, elimineras. Det innebär att Osloavtalet och Wyeavtalet annulleras. Det innebär att all hjälp Israel ger till dem försvinner, de får inte importera eller exportera via Israel, det innebär att de 180.000 sjuka som Israel per år har tagit emot från Västbanken får stanna hemma. Det innebär att Hamas inom dagar eller veckor tar helt över de arabiska områdena på Västbanken och avlivar Abbas, eftersom säkerheten där helt och hållet garanteras och uppehålls av Israels Försvarsmakt. Tack Obama – du uppför dej verkligen som en diktator i en bananrepublik! Och tänker mindre än en banan av ordinär storlek.

Obama har fått många slags inspiration genom livet. Det började med hans kenyanska far som konverterade till islam, var alkis och körde ihjäl sig mot ett träd. Han hatade England och Västvärlden. Obama har hela tiden ungåtts med de värsta USA-hatarna och hatare av det Västerländska systemet, jag kopierar här en hel artikel även om den är lång, där du kan läsa dessa detaljer:

To Veto or Not to Veto

To Veto or not to Veto – Obama and the Security Council

by Victor Sharpe

“America is the greatest, freest and most decent society in existence. It is an oasis of goodness in a desert of cynicism and barbarism. This country, once an experiment unique in the world, is now the best hope for the world.”

The above words were written by Dinesh D’Souza but they are not the words you will ever hear from America’s present president, Barack Hussein Obama. In Dinesh D’Souza’s intriguing new book, Understanding Obama’s Rage, the author opines that President Obama is an anti-Colonialist and that he acquired his rage from his biological and Kenyan father, Barack Obama Senior.

This rage against the ex-colonial European powers and America’s own history explains why Obama is cool also towards Britain, which colonized much of Africa, including the East African territory which eventually became known as Kenya. Obama senior came from a family that had converted to Islam. He hated the British occupation and he espoused strong socialist views. At the same time, his personal life was devastated by alcohol and he finally died after leaving a tavern drunk and driving his car into a tree. All this, according to Mr. D’Souza, is in the president’s own book, Dreams from my Father.

Barack Obama’s very book title is revealing. The dreams are from his father not of his father. In this we see how the president has taken his father’s rage into himself. The president for example was, according to D’Souza, strangely apathetic and disinterested when General McChristal came to him with a new plan to win the war in Afghanistan. The reason for his lack of interest was because Obama then as now does not want to win the war but, instead, seeks any way in which to quit Afghanistan.

The father’s influence beyond the grave has made President Obama believe that America is, as Da Souza, points out, the bear that must be tamed. In other words, Obama believes the United States is a colonial power exploiting other countries, such as Iraq, and meddling in their affairs. America must be brought down to size. America must be like every other nation (presumably that means like Syria, Sudan, Iran and North Korea?) and discard the belief in its exceptionalism. That is why Obama tours the world apologizing for what he believes are American transgressions. That is why he bows to foreign leaders and that is why he is intent on furthering on the world stage the same rage that consumed his own father. That is why he is the most radical of all America’s presidents and loved by the likes of Venezuela’s Hugo Chavez among others.

The president has surrounded himself with American haters over a long period of time. Obama’s deep ties to an anti-American fringe has culminated in his White House policy, which has resulted in the passage of bills such as healthcare reform which, hidden away in its two and a half thousand pages, includes an ideological agenda of wealth transfer from the so-called rich to the poor: Healthcare thus being a means to an end. His imperial agenda also allows for the creation of unelected and unsupervised “czars” who are answerable only to the president.

Yet more troubling is the president’s relationship with the terrorist Bill Ayers and the anti-American black Muslim group, the Nation of Islam. Indeed, Obama, while still a Senator, employed Cynthia K. Miller as the treasurer of his Senate campaign. Miller at the time was a member of the anti-Semitic Louis Farrakhan’s Nation of Islam, as was Jennifer Mason his Director of Constituent Services. The Muslim ties and his four formative years in Muslim Indonesia perhaps explain why President Obama is sympathetic to the building of a giant mosque so near to Ground Zero in New York City and why his first overseas trip was to Cairo, Egypt where he addressed the Muslim world.

It is revealing how many anti-Israel individuals Barack Obama was influenced by before he became president. As Gerald Honigman wrote in a June 2010 Op-Ed in Arutz-Sheva’s website, “Obama’s close associations with well-known anti-Israel politicos, friends, and advisors, such as former Secretary of State Zbigniew Brzezinski, Samantha Powers, Robert Malley, General Tony McPeak (“American Jews are the reason there is no Middle East peace”), etc. and so forth were and are beyond coincidental. So, while events led then Senator Obama in 2008 to later officially distance himself from some of these folks, the direction that an Obama Administration would be heading in vis-a-vis the Middle East was already very clear prior to the November 2008 election.“At his best buddy, Professor Rashid Khalidi’s private party, it was reported that Obama spoke about ‘Israeli genocide’ against Arabs. It was caught on tape. During the fight that ensued, Obama’s folks managed to see to it that the LA Times would not even release a transcript. The late Edward Said, Ali Abunimah, and other prominent anti-Israel activists were good buddies as well. Abunimah and others have spoken of Obama’s frequent attendance at Arab anti-Israel functions and such.”

Let us not forget that President Obama was a member of a church for twenty years whose minister, the Rev. Jeremiah Wright, preached black-liberation theology. There is an eerie similarity here with the anti- British and anti-Colonial views his biological, Kenyan father evinced. This has clouded his own views as has his association and friendship with the PLO representative and now professor at Columbia, Rashid Khalidi, one of many Israel-hating people that Obama befriended and allied with.

Honigman then delivered a clincher: “Long before the election, Senator Obama endorsed the Saudi Peace Plan. He said – repeatedly – that Israel would be crazy not to accept it. It’s key provisions are a total withdrawal of Israel to the ’49 armistice lines – not borders – which made it a mere 9-15 miles wide at its waist (where most of Israel’s population, industry, and so forth are located), and the acceptance of millions of real and alleged Arab refugees into the Jewish sub-rump State. In return, Israel would get some vague recognition and normalization. “Peace” all right…of the grave.

“In other words, then Senator and now President Obama expects Israel to give up the promise of the carefully-worded final draft of UNSC Resolution 242, adopted in the wake of the ’67 War, that it would finally get real secure and somewhat defensible political borders (instead of armistice lines) as it withdrew (at the conclusion of formal treaties of peace, not cease fires) from some – not all – of the territories it came to occupy in the defensive war it was forced to fight after being blockaded by Arabs, along with other hostile acts, in 1967. 242 promised Israel a bit of a buffer in lands where Judeans – Jews – have lived for millennia via territorial compromises with Arabs who are still not reconciled with anyone but themselves having political rights in the region.”

And where does this take us? It takes us to the report in the Debka Intelligence Report of January 22, 2011 [den jag kopierat ovan] which has as its headline: “Obama to withhold veto from Palestinian UN move to condemn Israeli settlements.”

The writer of the article adds that, “A Non-veto would spark a US-Israel crisis. Israel and the US are thus set for a collision if President Barack Obama stands by his refusal to veto a Palestinian-Arab motion due to be tabled at the UN Security Council condemning Israel for its settlement policy in the West Bank and Jerusalem. If he did, he would be the first US president to let an anti-Israel motion go through the Security Council; building on the West Bank (Judea and Samaria) and even in the forty-year old suburbs of East Jerusalem would become illegal, as would also municipal, police and military actions in these places.

“This situation would throw Israel’s relations with the US, the UN and the European Union into deep crisis. By failing to block such a motion, Obama would encourage the Palestinians and hostile Arab states to continue to use the UN Security Council to undermine Israel’s legitimacy and even recognize a unilateral Palestinian state within the pre-1967 borders without negotiations.”

If the Debka Report is corroborated and found to be accurate, then this will be the moment many who support the Jewish state’s independence and legitimacy have feared. Those of us who warned repeatedly against voting for Barack Hussein Obama were dismissed as right-wingers and extremists. The Lefties still to this day mock and smear American patriots such as Sarah Palin as they do Israeli conservatives and patriots. But they still defend the indefensible present day incumbent in the White House. The Left then must be considered complicit with the president in enacting a clear anti-Israel bias. Heaven knows, there are enough examples of left-wing hostility towards beleaguered and embattled Israel.

So will Obama veto the proposed anti-Israel Security Council resolution describing Jewish communities (which will be called by the pejorative term, settlements) throughout the Jewish biblical, ancestral, aboriginal, spiritual and physical heartland as illegal, or will he withhold his veto? If he withholds his veto power and allows the brutal anti-Israel and anti-Jewish resolution to pass, he will commence what many have said he has always planned to do; set in motion an existential threat to Israel’s basic security and very survival. Victor Sharpe is a freelance writer and author of Volume One & Two of Politicide: The attempted murder of the Jewish state

Jag hoppas förstås att Netanyahu har mycket nog skinn på näsan att han inser att det enda han kan göra är att omedelbart annektera hela Västbanken, något han skulle ha gjort för länge sedan. Han har full laglig rätt till det enligt fortfarande mycket giltig internationell lag.

Obama kör med mycket fula trick, han föredrar att använda rent diktatoriska metoder. Reagera via dekret som kejsare brukar göra. Vi såg hur han dagarna före nyår, när det nya Representanthuset skulle ta vid, att klämma igenom ett antal åtgärder som han visste att det folkvalda Huset inte hade accepterat.

Nu är det alltfler inom Huset som har uppmanat Obama att skärpa sej och se till att han säger sitt veto till det vansinniga förslaget att eliminera Osloavtalet, §242, genom att skrika i Säkerhetsrådet.  Länk1 länk2. Huset och det amerikanska folket står helt på Israels sida, vilket många gallupundersökningar visat. Gör han inte det kommer han att få oerhörda samarbetsproblem därefter med Huset.

Obama skämmer verkligen ut hela sin folkgrupp med sitt absurda uppförande, som om han är desperat att visa att de är oförmögna att inneha ett så högt ämbete.

.

....

GD Star Rating
loading…
GD Star Rating
loading…

Share

Det hemska livet för en palestinier klass II, de som klass I håller bak taggtråd – eller nåt liknande – kanske.

Middle East UNRWA No Comments

Som jag har nämnt innan är Fatahland det atypiska apartheidlandet. De särbehandlar folkgrupper som har identiskt samma ursprung och skiljer dem enbart beroende på var deras förfäder råkade befinna sig under 2 år av sitt  liv! Befann de sig fel den gången hamnade de i läger, placerade där av sina släktingar och stamfränder. FN ställde genast upp och betalade hela kostnaden (medan de minst lika många judiska flyktingarna från arabvärlden till Israel inte fick en enda dollar) – och skickade räkningen till mej. Via skattmasen. UNRWA, som levererar pengarna till dom, har ingen som helst stadga för hur de ska upphöra att vara “flyktingar” förutom att invadera Israel och ge den judiska staten en arabisk-muslimsk majoritet. Att bryta emot alla regler som gäller för FN:s alla andra flyktingar: att försöka föra dem till ett nytt land med samma sorts människor, samma språk, samma religion, samma kultur. Här gäller det precis tvärtom, att tvinga dessa barnbarn till flyktingar in i ett land med främmande människor, språk, kultur – som de dessutom har fått veta att de ska hata under hela sin uppväxt. Ingen vågar berätta för dom att det aldrig kommer att ske.

Här en artikel jag översatt från Elder of Ziyon.

En kall dos av verkligheten: Hur PalArabs i läger tycker (uppdaterad)

Detta är en fantastisk artikel från tyska tidskriften Cicero. En hjälpsam e-korrespondent hjälpte till med översättningen.

Flyktingar från verkligheten

Ingo Way besökte det palestinska flyktinglägret  Aida och träffade människorna som bor där. Häpen och nästan rädd rapporterar han om deras grymma förhoppningar att “återvända” en dag till ett land där många aldrig satt sin fot.

Aida flyktingläger har varit i Betlehem sedan 1950. Idag bor drygt 3000 människor där – ättlingar till de araber som flydde under kriget 1948 från Israel. Aida-lägret drivs av UNRWA och det ser inte ut som man skulle kunna tänka sig ett “läger”. Aida består av massiva hus och är därmed mer som en stadsdel än ett läger – inte ens ett slumområde. Ingången till flyktinglägret är dekorerad med en gigantisk nyckel, skriven på engelska och arabiska, som lyder: “Inte till salu”. Vad som inte är till salu är inte svårt att gissa: den arabiska mark från Jordanfloden till Medelhavet som inte får överges för något fredsavtal med Israel. Är detta en kärlekslös tolkning från min sida? Låt oss se.

Jag kommer in i Lajee Center, ett slags allaktivitetshus för boende i Aida, med lounge, ett tekök, ett internetcafé och ett utställningsrum, där de för närvarande visar en fotoutställning med bilder från flera andra flyktingläger. En trappa upp möter jag Khouloud Al Ajarma, som enligt hennes visitkort är “Arts & Media Center samordnare Lajee Center.” Khouloud föddes för 23 år sedan i Aida, hennes mormor kom från en by i Israel som inte finns längre. Hon studerade i England, så hon talar med markerad brittisk accent. Och hon pratar mycket – vältalig, flytande, självsäker. Khouloud använder inte huvudduk, utan hon bär en rosa stickad mössa som täckte hela hennes hår. På toppen av den rosa tröjan bar hon en svart jacka, en rutig kjol som täcker hennes knän, men som tillåter en titt på hennes svarta tights och fashionabla kängor. Jag gillar Khouloud – hon är utbildad och söt med en brittisk accent, som jag alltid tyckt om.

Efter sin examen återvände Khouloud tillbaka till Aida. Hon siktar på att “återvända” till Israel, trots att hon inte har varit där någonsin. “Att förbli en flykting är ett politiskt beslut“, medger hon. Därför är det för henne och för de andra invånarna i Aida uteslutet att börja ett nytt liv någon annanstans, eller att ens bli vanliga medborgare i Betlehem – för då förlorar de sin flyktingstatus som tilldelats dem av UNRWA. “Vi vill inte ha normalisering“, säger Khouloud. “Vi vill förbli flyktingar för att utöva vår rätt att återvända en dag.”

Vid denna punkt måste något sägas om UNRWA. FN har två organisationer för stöd till flyktingar: UNRWA för palestinska flyktingar, och en annan, UNHCR, för världens övriga flyktingar. Och för alla dessa avslutar UNHCR-flyktingar sin flyktingstatus efter första generationen. Status som flykting är inte ärftlig. Och det är själva ansvaret för UNHCR att garantera att flyktingar får fulla medborgerliga rättigheter i de länder dit de har flytt. Livet i flyktingläger är en status som UNHCR arbetar för att avsluta.

UNRWA har ett helt annorlunda uppdrag. De ser det som sin uppgift att bibehålla flyktinglägren i Gazaremsan, Västbanken, Libanon, Jordanien och Syrien, och sträcka flyktingstatus över generationer. Och det finns inget slut i sikte. Khouloud är också, enligt FN: s definition, en flykting – hon skulle vara det även om hon hade stannat kvar i England – och hennes barn kommer att vara detsamma. Khoulouds syster bor i Jordanien och är gift med en jordanier. Genom detta äktenskap kan hon välja om hon vill bli en jordansk medborgare eller förbli en palestinsk flykting. Hon valde det senare. Detta nedärvande av flyktingstatus är ett undantag som FN har fastställt för palestinierna och inte för någon annan.

Khouloud protesterar inte detta på något sätt. Hon säger: “Ja, det är en särskild förmånsrätt. Men detta särskilda privilegium är de skyldiga oss. Varför? Det handlar om rättvisa!” Det är därför inte förvånande att Khouloud inte bryr sig om förhandlingarna mellan den palestinska myndigheten och Israel. “Vårt folk vill inte ha en tvåstatslösning. Vårt ledarskap agerar inte i vårt namn. Och israelerna vet det också.” Men vad vill “folket” ha, vad vill Khouloud? “Det handlar om rätten till vårt land, säger hon. “Att avstå från denna rätt skulle inte bara vara ett svek mot oss flyktingar, det skulle vara ett svek mot Palestina. Det är inte vad våra martyrer dog för.”

Jag blir lite illamående. Framför mig är inte en skrikande fanatiker som Shirin A., utan en ung kvinna med en västerländsk utbildning som talar med en lugn och fridfull röst av blod och jord som om hon höll på att diskutera ett kommande affärsmöte. Hon talar mycket tydligt om vad de önskar: en enda stat från Jordanfloden till Medelhavet, där alla palestinier, ättlingar till flyktingar från 1948 som nu är spridda över hela världen för att återvända och bo, att återvända för att leva. För att göra skalan klar: I kölvattnet av Israels självständighetskrig lämnade 1948 ca 700.000 araber territoriet i dagens Israel. Några tvingades, några gick frivilligt i hopp om att komma tillbaka efter en seger för de arabiska arméerna. Men arabstaterna förlorade kriget de startade. Idag finns det mellan fyra och fem miljoner människor som har status som “palestinska flyktingar”. Khouloud talar även om åtta miljoner. Om det var upp till henne, skulle de alla få bosätta sig i Israel.

För Khouloud verkar det spela liten roll att detta aldrig kommer att hända med fredliga medel. Eftersom det är totalt oacceptabelt för den israeliska sidan – det skulle vara slutet på Israel som en judisk stat. “Varför behöver vi en judisk stat?” frågar Khouloud retoriskt. “Visst kan vi alla leva tillsammans i en demokratisk stat i Palestina.” Detta skulle, säger hon, naturligtvis, har en “palestinsk majoritet.” Och vad skulle hända med den judiska minoriteten i en sådan stat? “Sådana små saker, säger Khouloud,” är inte viktiga. För dem kan en lösning så småningom hittas.”

Vad jag tycker är så skrämmande med Khouloud Al Ajarma är inte så mycket hennes totala brist på självkritik. Det är inte så mycket hennes radikalism-i jämförelse kommer bosättarnas talesman David Wilder från Hebron fram som en försonlig pacifist (och han utgör förresten endast en liten minoritet av det israeliska samhället). Vad som verkligen skrämde mig är detta: Ingen representant för FN, som byggde skolor och samlingslokaler i Aida, eller EU, som ger flyktingläger som detta ekonomiskt stöd, inte heller de anställda från alla länder med biståndsorganisationer och frivilligorganisationer från Västvärlden som är aktiva här – ingen av dem skulle säga till Khouloud rakt ut att hennes krav är inte bara är omänskliga – på grund av de naturligtvis räknar med utvisning och rättighetsberövande av judar i Israel, och detta är fortfarande den mest gynnsamma tolkningen – men också orealistiska. Inte en enda säger: “Du kommer inte att få dina krav tillfredsställda. Arbeta i stället för en fredlig kompromiss med israelerna, förespråkare för en tvåstatslösning och avstå från din hotelse med rätten att återvända. Slutligen – ta över ansvaret för dig själv och ditt eget folk, bygga en infrastruktur och riv flyktinglägren. Sluta att behandlas som babies av FN och EU, få ett grepp om saker och ting själva. ” Ingen talar om för dem detta eftersom ingen tänker på det sättet. Ingen är besvärad av graffiti, som finns på varje hus, som visar ett odelat Palestina med arabisk makt över Tel Aviv. Och det är den mest deprimerande upplevelse jag haft i Aida flyktingläger.

Jag går tillbaka till checkpointen, otaliga kristna turister är med mig i kön, andra närmar sig mig, små pojkar försöker sälja oss träflöjter. När jag är på andra sidan tar jag ett djupt andetag. Jag har en känsla att återgå till något som författaren Michael Klonovsky – också under en resa till Jerusalem även motvilligt – kallade “mitt eget värdesystem”  Och jag hade den känslan.

(H / t Silke)

UPPDATERING: SoccerDad påminner mig om en annan företagsam reporter – den berömda Martha Gellhorn-som faktiskt brydde sig om att tala med palestinska araber som var i lägren, 1961 och 1967. Låter väldigt bekant!

.
....

GD Star Rating
loading…
GD Star Rating
loading…

Share

Avslutningen av “fredsprocessen”.

Middle East Obama USA No Comments

Beslut och Process

RICK Richman – 2010/12/17 – 13:47

Palestinierna är upprörda över det enhälligt antagna Kongressbeslutet, författat av ordföranden för parlamentets utskott för utrikesfrågor och dess ledande republikan, som motsätter sig alla försök att etablera en palestinsk stat utanför ett framförhandlat avtal. I resolutionen uppmanas administrationen att leda en diplomatisk insats mot en ensidigt förklarad stat, framhålla att USA inte skulle erkänna den, och inlägga veto mot varje FN-resolution som syftar till att etablera en dylik. I resolutionen – och den palestinska reaktionen på den – avslutas en serie klargörande utvecklingar under det gångna 1½ året:

Först vägrade palestinierna att förhandla om inte Netanyahu godkände en tvåstatslösning och frös byggandet av bosättningar, Netanyahu gjorde bådadera men palestinierna vägrade att förhandla. De var tvungna att släpas till “indirekta samtal” och sedan dras med i “direkta förhandlingar” och sedan sprang de iväg.

För det andra annullerade den palestinska myndigheten lokalvalen på Västbanken, ovilliga att riskera dem även i den del av den teoretiskt framtida staten som de tekniskt sett kontrollerar. PA leds nu av en “president” för närvarande i 72 månaden av hans 48-månaders tjänsteperiod, med en “premiärminister” som utsågs av den utgångna “presidenten” snarare än av det palestinska parlamentet (som tyvärr styrs av den  terroristgrupp palestinierna valde för fem år sedan). Dessa dagar vänder sig PA för godkännande inte till dess medborgare eller dess parlament, utan snarare till Arabförbundet, medan den andra hälften av den förmodade staten drivs av en terroristgrupp. Som en demokratisk stat är “Palestina” redan totalt misslyckad.

För det tredje avslog den paletinska fredspartnern de två kriterier som Netanyahu fastställde för ett fredsavtal: erkännande av den judiska staten och demilitarisering av den palestinska staten. Det första kravet återspeglar en rad avgörande punkter: palestinierna kan inte både ha en stat och “rätten att återvända” till den andra, det kan inte vara en tvåstegsplan för att erhålla en andra stat och sedan arbeta för att ändra karaktären på den första, och ett fredsavtal måste innehålla ett “avslut på krav” som stoppar nya tvister. Det andra kravet speglar det uppenbara faktum att, efter att ha dragit tillbaka fullständigt från Libanon och Gaza bara för att få dem att bli startpunkter för nya krig skulle Israel vara galet att tillåta samma förhållanden på den östra gränsen med en militariserad palestinsk stat. Men palestinierna avvisade båda kraven.

För det fjärde invände den palestinska fredspartnern att en israelisk folkomröstning om ett fredsavtal, och ansåg ett demokratiskt godkännande är ett hinder för fred. En folkomröstning fungerar som en nödvändig kontroll av processens legitimitet, det är därför som PA själv ständigt försäkrar sina egna medborgare (och terroristgruppen i Gaza) att ett fredsavtal skulle bli föremål för en palestinsk folkomröstning. Men den palestinska fredspartnern vill inte ge samma chans till den israeliska allmänheten som skulle skulle fungera som en kontroll emot ytterligare ensidiga eftergifter.

Israel står för närvarande inför ett PA som är ovilligt att uppfylla de grundläggande kraven för en varaktig fred, saknar den politiska makten att ingå ett fredsavtal (mycket mindre förmåga att genomföra ett), motsätter sig varje process i vilken den israeliska allmänheten kan försäkra sig om resultatet, och vill ha en stat till skänks emot Israels krav, av USA eller FN. Om kongressens resolution hjälper att ta någon ur denna villfarelse, kommer det att bli ett betydande bidrag till det nuvarande tillståndet av icke-fred icke-process.

.

D331 DN AB871 HD M A980 BLT759 ALL976 D580

.

....

GD Star Rating
loading…
GD Star Rating
loading…

Share

UNESCO konstruerar sin egen antisemitiska historia.

Israel Middle East 2 Comments
Unesco raderar israeliska protester från protokollet angående Rakels grav. av Hillel Fendel "Deras försök att koppla bort Israel från sitt historiska arv är absurt", lyder ett uttalande från premiärministerns kansli, som svar på Unescos beslut att automagiskt göra om Rakels grav till en moské och kritisera Israels införande av Makpelagrottan som en "nationellt kulturarv. " UNESCOlänkar: Executive Board adopts five decisions concerning UNESCO’s work in the occupied Palestinian and Arab Territories UNESCO chief voices concern about Israel's announcement on holy sites "Om de nästan 4000 år gamla gravplatserna för patriarkerna och matriarkerna för den judiska nationen - Abraham, Isak, Jakob, Sara, Rebecca, Rakel och Lea - inte är en del av judarnas kultur och tradition, vad är då en nationell kulturell plats?"  frågades det retoriskt. Den 21 oktober beslutade UNESCO - Förenta Nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur -  att "Bilal bin Rabah-moskén / Rakel's Grav är en integrerad del av de ockuperade palestinska områdena och att vidta ensidiga åtgärder som de israeliska myndigheterna gör är att betrakta som en kränkning av internationell rätt. " Rakels grav, som ligger mindre än en kilometer söder om Jerusalems kommungräns, har erkänts i mer än 1.700 år som matriark Rachels grav, d.v.s. sedan innan pojken Muhammed föddes. Bara för tio år sedan började några muslimer kalla det "Bilal ibn Rabah-moskén". Dock har inga muslimer varit kända för att be där under 43 år av israelisk kontroll av området. "Det är sorgligt," uppgav PM:s kansli, "att en organisation som bildades för att främja arvet från historiska platser runt om i världen av politiska skäl försöker att utrota banden mellan folket i Israel och deras arv. Staten Israel, i motsats till våra grannar, kommer att fortsätta att upprätthålla religionsfrihet för alla religioner på dessa platser. "

Unesco raderar de israeliska protesterna från protokollet

Lite urkundsförfalskning kan alltid vara effektivt i dokumentationssyfte. IsraelNationalNews har fått veta att UNESCO raderat i protokollet där resolutionen röstades om och där kraftiga protestanmärkningar gavs av den israeliska företrädaren Nimrod Barkan. UNESCO hävdade att hans ord var "för aggressiva." Barkan sa efteråt, "Beslutet är politiskt vinklat, och UNESCO gör narr av sig själv." Israels UD släppte ett liknande uttalande.

När blev det någonsin muslimt?

Inte ens UNESCOs beslut  kan förklara det muslimska sambandet med Rakels grav. I en förklarande not till den föreslagna resolutionen, som utarbetats av sju arabstater, är den heliga plats som kallas "Rachels grav hem för den historiska Bilal ibn Rabah moskén." Men ingenstans i dokument på 11 stycken är det förklarat hur eller när platsen kom att bli muslimsk. I själva verket har Rakels grav vördats som sådan av muslimer i århundraden, och upp till bara några år sedan, enligt officiella palestinska myndighetens publikationer aldrig som "Bilal bin Rabah-moskén." Nadav Shragai konstaterar att en publikation som heter "Palestina, det heliga Landet, "publicerad av det palestinska rådet för utveckling och rehabilitering, med en inledning av Yassir Arafat, säger helt enkelt att "vid nordvästra infarten till Betlehem ligger graven för matriark Rachel, som dog när hon födde Benjamin. " Flera bilder. [Klicka på bilden för att gå till ursprungsstället med mer info. Boken den hämtats från finns  lokalt som pdf och som DjVu på denna länk. Arkivinformation. Aven: "One of the oldest sacred places of prayer on earth". judarnas tredje mest heliga plats. Som alltså UNESCO vill hjälpa muslimerna att stjäla från judarna. Caroline Glick nämner den sjukliga idiotin. Den senast informationen är att Israel avbryter sitt samarbete med UNESCO. Den moderate Abbas tänker starta ett religiöst krig om Rachels grav. Blog: Israelnyheter, Ilya. . ....
GD Star Rating
loading...
GD Star Rating
loading...
Share

Varför ljuger alla för de palestinska flyktingarna?

Middle East 1 Comment
av Khaled Abu Toameh 19 oktober 2010 kl 05:00 Palestinska myndigheten ledare säger nu att de aldrig kommer att erkänna Israel som en judisk stat eftersom det skulle innebära att de skulle vara tvungna att ge upp "rätten att återvända" för miljontals palestinier till sina ursprungliga hem inne i Israel. Dessa ledare fortsätter faktiskt att lura flyktingarna att tro att det en dag kommer att vara tillåtet att flytta in i Israel. Den palestinska myndigheten, liksom resten av de arabiska regeringarna, har ljugit till flyktingarna i årtionden, säger åt dem att drömma att de en dag kan återvända till sina byar och städer, av vilka många inte längre existerar, något som aldrig kommer att uppfyllas. Samtidigt fortsätter dessa flyktingar att leva under svåra förhållanden i sina UNRWA-administrerade läger på Västbanken, Gazaremsan, Jordanien, Syrien och Libanon. Ingen arabisk eller palestinsk ledare har någonsin vågat konfrontera flyktingarna med sanningen, nämligen att de inte kommer att flytta till Israel. Tvärtom, palestinska och arabiska ledare fortsätter att tala om för dessa människor att de kommer att resa tillbaka till sina tidigare byar och städer. Arabiska och palestinska regeringar ljuger för flyktingarna, eftersom de vill undvika allt ansvar i deras svåra situation. De arabiska regeringarna som har tagit emot flyktingar har nästan inte gjort någonting för att förbättra levnadsvillkoren för flyktingarna. Tvärtom har palestinska flyktingar som lever i Syrien, Libanon och Jordanien länge varit utsatta offer för rasism och andra repressiva och orättvisa åtgärder och lagar som berövar dem även grundläggande rättigheter. Regeringar som Jordanien tar emot en betalning för varje flykting, och har förvandlat flyktingar till egendom, som aktier på Wall Street. Sedan dess etableringen 1994 har den palestinska myndigheten, PA, gjort mycket lite för att hjälpa flyktingarna. På Västbanken investeras den stora mängden av internationellt stöd i stora städer som Ramallah, Nablus, Betlehem och Jenin, samt några byar. UNRWA erbjuder inte heller en lösning till flyktingarna. Istället vidmakthåller FN-organet  problemet genom att skapa nya generationer av flyktingar. UNRWA uppmuntrar i själva verket flyktingarna att stanna där de är. För UNRWA är flyktingarna en gigantisk FN-arrangerad  sysselsättningsplan som ger job till över 30.000 av dem, kostar över 1 miljard dollar om året och får, enligt olika källor, en tredjedel av vad alla andra FN:s flyktingtjänster tillsammans. Fallet med de palestinska flyktingarna är en av de viktigaste frågorna i den israelisk-arabiska konflikten. Det måste lösas en gång för alla - och omedelbart. Flyktingarna har legitim och moralisk rätt att fortsätta drömma om sina ursprungliga byar och städer. Men den arabiska och palestinska regeringarna har inte rätt att fortsätta att ljuga för dessa människor. Frågan om flyktingarna kan lätt lösas om hela det internationella samfundet, med hjälp av den arabiska världen, tillsammans anstränger sig för att hitta en lösning. Israel ensamt kommer aldrig att kunna lösa problemet. Flyktingarna bör erbjudas ekonomisk ersättning eller vidarebosättning i arabiska och andra länder. De som vill flytta till en palestinsk stat som är etablerad vid sidan av Israel i framtiden bör inte nekas denna rättighet. Arabiska länder bör uppmanas att absorbera de palestinska flyktingarna. Västländerna bör också delta genom att ta del av de flyktingar och erbjuda dem ett nytt liv. Varför inte inrätta en internationell fond som skulle ge ekonomisk kompensation till dem som förlorat sina hem och marker? Och låt oss inte glömma att det också finns hundratusentals judiska flyktingar som förlorat sina fastigheter i arabländerna. Världen behöver tala om för de palestinska flyktingarna att även om de har många rättigheter, måste de glömma att återvända till Jaffa, Haifa och andra platser inne i Israel. Frågan om de palestinska flyktingarna kan lösas först när en modig arab eller palestinsk ledare konfronterar dem med sanningen. Så länge flyktingarna håller på att matas med falska förhoppningar, kan det inte finnas någon lösning. Relaterade ämnen: Khaled Abu Toameh Jämför med de palestinska ledarnas ylanden i frågan. . ....
GD Star Rating
loading...
GD Star Rating
loading...
Share

Obama motarbetar Israel i UN Human Rights Council

Israel Obama No Comments
Av Anne Bayefsky Publicerad September 16, 2010 I onsdags i Genève under den aktuella sessionen för FN: s Råd För Mänskliga Rättigheter, blev Obama-administrationen en villig deltagare i FN: s införande av ett apartheid-liknande förbud mot företrädare för staten Israel. Trots de löften som den amerikanska myndigheten gav när USA beslöt att deltaga i UNHRC, om att försöka förbättra tillståndet inom denna organnisation, så valde US ambassadör där, Eileen Donahoe att  delta fullt ut i ett möte som avsiktligt uteslöt någon som representerar den judiska staten. Israel är den enda FN-staten som inte tillåts att vara fullvärdig medlem av någon av FN: s fem regionala grupper. Under alla sessioner som UNHCR har hållit, när dessa grupper håller väsentliga planeringsmöten och delar viktig information, sker det bakom stängda dörrar. Till och med den icke-existerande palestinska staten får vara med som medlem i den asiatiska regionala gruppen, men Israel är uteslutet även om det ofta är med i gruppen för "Västeuropa och andra". I stället för att vägra att delta tills denna uppenbara diskriminering upphör, gick Obamas företrädare genom dörren, smällde den i ansiktet på israelerna och slog sej ner i de bekväma stolarna. Medan israelerna står där i hallen under rådets regionala möten denna vecka tog Libyen för första gången sin plats som en fullfjädrad rådsledamot. Övriga fullt röstande medlemmar i FN: s ledande organ för mänskliga rättigheter omfattar sådana modellstater som Saudiarabien, Kina, Kuba, Ryssland och Kirgizistan. Att gå med i Rådet för Mänskliga Rättigheter var ett av president Obamas första utrikespolitiska beslut. Han visste då - liksom idag - att rådet har antagit fler resolutioner och beslut som fördömer staten Israel än alla andra 191 FN-medlemmar kombinerat. Han visste att i den permanenta formella dagordningen för rådet ingår en post för att fördöma Israel och en för resten av världen. Men istället för att vägra att skänka legitimitet till en kropp med dessa djupt rotade fördomar, valde presidenten att gå och direkt satsa skattebetalarnas dollar och hävda att han skulle vara rådets store reformator. På måndagen upprepade ambassadör Donahoe i The New York Times,  påståendet att USA:s engagemang fyllde "ett vakuum av ledarskap" och hävdade att "Rådet är engagerat i en allvarlig självreflektion för att förbättra sitt arbete och funktion med avseende på dess centrala mandat att skydda mänskliga rättigheter. " Samma dag som Donahoes debattartikel dök upp, satte de 57 medlemmarna i Organisationen för den islamiska konferensen (OIC) Obama på hans plats vad gällde alla idéer om reformer. OIC håller maktbalansen i rådet, eftersom rådets majoritet består av medlemmar från afrikanska och asiatiska regionala grupper, och OIC länderna utgör en majoritet i både de afrikanska och asiatiska grupperna. I ett tal på måndagen, på uppdrag av OIC, förklarade Pakistan: "OIC ... har alltid betonat att detta är ... inte en reformövning. Det är vår åsikt att denna mellanstatliga process ... inte åter öppnar paketet [avtalet från juni 2007 som reglerar rådets verksamhet och antog dagordningen att speciellt peka ut Israel] ... Rådet har mandat att inte behöva göra mer än att finslidär det behövs. " Obamas administrations push att karaktärisera sitt engagemang med rådet som en framgång är faktamässigt felaktigt på många plan. Till exempel hävdade Donahoe i The Times att "I juni samarbetade USA med 55 andra nationer för att kritisera den beklagliga situationen för mänskliga rättigheter i Iran ... USA:s engagemang i Rådet för Mänskliga Rättigheter fungerar. " Detta är en stor nyhet för de mänskliga rättigheternas offer i Iran. Vad som faktiskt hände var att den 15 juni läste Norges ambassadör till Rådet upp ett 171-sekunders uttalande om Iran. Hon avbröts 14 gånger, och mötet avbröts i mitten av hennes uttalande i två timmar. När mötet återupptogs, ansåg sig ambassadör Bente Angell-Hansen tvungen att utelämna ordet "Iran" på flera ställen från sin ursprungliga texten och smärtsamt läsa "Vi uppmanar "ovannämnda regering" att leva upp till de åtaganden som det har åtagit sig ..." Dessutom , har rådet aldrig antagit ett enda resolution om Iran, och bakom stängda dörrar avslutat en försiktig undersökning av mänskliga rättigheter i Iran den 26 mars 2007. Det amerikanska engagemanget med rådet är inte bara en övning i meningslöshet. Rådet är en plats där icke-demokratier driver agendan, medan Israel är undanskuffat. Med dess aktiva deltagande i möten som medvetet utesluter bara israeler, främjar Obama-administrationen mänskliga fel, skyddar inte de mänskliga rättigheterna. Anne Bayefsky is a Senior Fellow at the Hudson Institute and director of the Touro Institute on Human Rights and the Holocaust. Se även denna artikel.....
GD Star Rating
loading...
GD Star Rating
loading...
Share

FN: s resolution 194 och flyktingproblemet

Israel Middle East No Comments
Söndag 12 september 2010 14:56 ELI E. HERTZ Arabiska ledarna använder felaktigt FN:s resolution 194 som bevis på att de arabiska flyktingarna har "rätt att återvända" Resolution 194, som antogs av FN: s generalförsamling den 11 december 1948, tog upp en mängd frågor, men endast en punkt av 15 behandlar flyktingar som skapats av konflikten. Resolution 194 försökte skapa de verktyg som krävs för att nå vapenvila i regionen. Det inrättades en förlikningskommitté med representanter från USA, Frankrike och Turkiet för att ersätta FN: s medlare. Uppdraget hade som uppgift att uppnå "en slutgiltig lösning på alla frågor mellan ... regeringar och berörda myndigheter." I resolutionen är "flyktingklausulen" inte ett fristående objekt, som araberna vill få oss att tro, och avser inte heller specifikt de palestinska arabiska flyktingarna. Av 15 stycken, talar de första sex avsnitten om sätt att uppnå en vapenvila, de nästkommande fyra punkterna tar upp de sätt som Jerusalem och omgivande byar och städer bör demilitariseras och hur en internationell zon eller jurisdiktion skulle skapas i och runt Jerusalem. I resolutionen uppmanades också alla parter att skydda och ge fri tillgång till heliga platser, inklusive religiösa byggnader. En punkt har dragit mest uppmärksamhet: Punkt 11, som ensam tog upp frågan om flyktingar och ersättning för dem vars egendom gått förlorad eller skadats. I motsats till arabiska påståenden, garanterades ingen rätt att återvända och absolut inte en ovillkorlig rätt till detta - dvs rätt för palestinska arabiska flyktingar att återvända till Israel. Det nämns inte heller särskilt arabiska flyktingar, vilket visar att resolutionen gällde att alla flyktingar, både judiska och arabiska. Istället rekommenderade resolution 194 att flyktingar ska få återvända till sitt hemland om de uppfyller två viktiga förutsättningar: Att de är villiga att leva i fred med sina grannar Att återvändandet sker "vid tidigast möjliga tidpunkt" Resolutionen rekommenderade också att för dem som inte ville återvända, "Ersättning skall betalas för egendom ... och för förlust av eller skada på egendom" från "regeringar eller myndigheter." Även om arabiska ledare pekar på resolution 194 som bevis på att arabiska flyktingarna har rätt att återvända eller kompenseras, är det viktigt att notera att de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Jemen röstade mot resolution 194. Israel är inte ens nämnt i resolutionen. Det faktum att plural formulering som också används - "regeringar eller myndigheter" - visar, i motsats till vad araberna har fått för sig, att bördan av ersättning inte faller enbart på ena sidan av konflikten. Eftersom sju arabiska arméer invaderade Israel, var Israel inte ansvarig för att skapa flyktingproblemet. När hundratusentals arabiska judar, under hot om död, attack och andra former av förföljelse, tvingades fly arabiska samhällen, absorberade staten Israel den överväldigande majoriteten av dem i det då nya landet.

De Bortglömda Judiska Flyktingarna

Av en mängd skäl - praktiska och trångsynta - har Israel underlåtit att ta upp frågan om den jättelika orättvisa behandlingen av nästan en miljon judar från arabländerna. Skalan och den överlagda statsunderstödda karaktären av förföljelserna som ledde till 1948 års flykt av nära 900.000 judar från deras hem har först nyligen börjat växa fram. Arabiska publicister har försökt att helt koppla bort flykten av judar från arabländerna från den arabisk-israeliska konflikten, hävdar att det är två skilda företeelser, och att israeler ska ta upp frågan med respektive arabiska stat som var inblandad, inte med palestinierna. Detta är ett tydligt försök att skriva om historien. Man behöver bara studera en nästan profetisk artikel i The New York Times två dagar efter det att Israel förklarade sig självständigt ("judar i allvarlig fara i alla muslimska länder") för att bekräfta förbindelsen. The New York Times rapporterade den 16 maj, 1948:
"I nästan fyra månader, har FN haft framför sig, en vädjan om "omedelbar och brådskande bedömning av fallet med den judiska befolkningen i arabiska och muslimska länder som sträcker sig från Marocko till Indien."
The New York Times tabell land för land uppskattar den judiska befolkningen i fara till 899.000 själar. I artikeln hänvisas till avskedandet av judar i offentlig tjänst i Syrien, per capita lösensumma betalning på $20.000 av irakiska judar som vill lämna Irak, en påtvingad avgift på det libanesiska judiska samfundet att stödja den arabiska parallella krigsinsatsen om uppvigling och fysiska attacker mot judar och judar som flyr till Indien från Afghanistan. Det citerade FN: s ekonomiska och sociala rådets rapport som säger:
"Överlevnad för de judiska samfunden i vissa arabiska och muslimska länder är i allvarlig fara, om inte förebyggande åtgärder vidtas utan dröjsmål."
Fientlighet och förtryck bara växte, vilket slutligen ledde till flykten av nästan alla judar från alla arabiska och muslimska länder från Casablanca till Karachi.

Hur och varför lämnade de palestinska araberna och vem bär ansvaret?

Det är viktigt att skriva historien korrekt: Den överväldigande majoriteten av palestinska flyktingar lämnade den dåvarande nyinrättade staten Israel på eget initiativ på grund av strukturella brister inom det palestinska samhället och sitt ledarskap. Trycket av krigstida förhållanden utlöste en kollaps av ett redan bräckligt palestinaarabiskt samhälle, särskilt när de palestinska ledarna valde att motsätta sig den judiska staten genom att gripa till vapen snarare än genom att acceptera en FN-plan för en egen stat. Dessa händelser sätter scenen för kraftfull utvisning av otaliga andra palestinska araber från judiska områden. Detta blev en militär nödvändighet efter det att sju arabiska arméer invaderade västra Palestina med målet att utrota den nyfödda staten Israel. På eget initiativ, flydde uppskattningsvis 600.000 palestinska araber en krigszon, som deras ledare hade skapat. Uppskattningsvis 250.000 till 300.000 av dessa flyktingar år 1948 lämnade redan innan deras hem blev en del av en krigszon. Den mänskliga tragedin uppstod trots allt när palestinska flyktingar varken var olyckliga mål eller oskyldiga åskådare. Den första etappen av kriget 1948 var ett våldsam mellan-etniskt eller anti-sionistiskt inbördeskrig där palestinaaraber var angripare och initiativtagare, den andra hälften var ett fullskaligt krig mellan reguljära arabiska arméer, som de palestinska araberna samarbetade med. Den våldsamma väg som palestinierna valde - och den påföljande rädslan, förvirringen och ekonomiska umbäranden av krig - ledde till deras egna kollektiva undergång.

Kollapsen av det palestinska samhället och massflykt

Vad orsakade kollapsen av det palestinska samhället? Delvis var det avsaknaden av en alternativ arabisk infrastruktur efter det att  Britterna lämnade. Dessutom fanns allvarliga klyftor från den Ottomanska tiden i det lokala arabiska samhället. Eftersom det palestinsk-arabiska samhället hade varit så beroende av brittisk civil administration och sociala tjänster, lämnade Storbritannien de arabiska tjänstemännen arbetslösa. Som ett resultat, upphörde de flesta sociala tjänster och civil förvaltning att fungera i den arabiska sektorn,  flödet av viktiga varor stördes såsom mat och bränsle, som lades till andra umbäranden, osäkerhet, och faror. Däremot hade det judiska samhället i Palestina, eller Yishuven som det kallades på hebreiska, etablerat sttt eget civila samhälle under loppet av tre decennier av mandatet. Yishuven skapade sitt eget representativa politiska organ och sociala och ekonomiska institutioner, inklusive hälsovård och omsorg, ett nätverk för kollektivtrafik och ett blomstrande sofistikerat marknadsföringssystem för tillverkning av varor och mat - kort sagt, en stat-i blivande. Det beskrevs bäst genom en brittisk rapport från 1934 till Nationernas Förbund:
"Under de senaste två eller tre generationerna har judarna återskapat i Palestina en gemenskap, nu uppgående till 80.000, varav ungefär en fjärdedel är bönder eller arbetare över landet. Denna grupp har sitt eget politiska organ, en vald församling för inriktningen av dess inhemska intressen, valda kommunfullmäktige i städerna, och en organisation för kontroll av sina skolor. Den har sin valda Chief rabbinat och rabbinska rådet för inriktningen av sina religiösa angelägenheter. Dess verksamhet bedrivs på hebreiska som ett inhemskt språk, och den hebreiska pressen tjänar dess behov. Den har sitt speciella intellektuella liv och visar betydande ekonomiska aktiviteter. Detta samhälle, med sin stads- och landsbefolkning, dess politiska, religiösa och sociala organisationer, sitt eget språk, egna seder, sitt eget liv, har i själva verket "nationella" egenskaper. "
Och tiden gick:
"Dessa egenskaper har förstärkts och förstorats under de följande tolv åren. I dag finns det i Palestina nästan 300.000 judar. Det är en ständigt tillströmmande flod av män och pengar, nya industrier etableras, är citruskulturen expanderar, nya bosättningar växer upp, städer förstoras genom förort efter förort. "
Under samma period hade araberna i Palestina investerat alla sina krafter på att bekämpa varje form av judisk statsbildning-in-vardande. Även om britterna hade uppmuntrat skapandet av en arabisk byrå parallellt med Jewish Agency som hade iscensatt och finansierat utvecklingen av den judiska sektorn, uppstod inte en liknande arabisk organisation. Så det var ingen överraskning att när britterna lämnade förblev de palestinska araberna oorganiserade och dåligt förberedda inte bara för en självständig stat (vilket de förkastade i alla fall), men också för en varaktig konflikt med sina judiska motståndare. I slutändan orsakade kriget fruktansvärda förluster för judarna och lämnade tusentals palestinska araber utan sina hem. Källa: Myt och fakta Eli E. Hertz is active in numerous international, industry and community associations and panels. He also devotes a great deal of time and resources to numerous charitable organizations. His activities and work in advancing charitable contributions and the U.S.- Israel relationship has been cited in the United State Congressional Record by several Representatives. More about Eli here Anteckningar: Se: "Experter: ingen rättslig grund för palestinska flyktingars krav" på: http://www.metzilah.org.il/?p=548 Punkt 11 i FN-resolution 194: "Beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar bör tillåtas att göra detta så snart som möjligt, och att ersättning skall betalas för egendom åt de som väljer att inte återvända samt för förlust av eller skada på egendom som enligt folkrättsliga principer, bör kompenseras av regeringar eller myndigheter; "Uppdrar förlikningskommitténs kommission att underlätta återvändande, flytt och ekonomisk och social rehabilitering av flyktingar och ersättning, och att upprätthålla nära förbindelser med chefen för FN: s biståndsorgan för palestinska flyktingar, och genom honom, med lämpliga organ och kontor inom Förenta Nationerna; " . ....
GD Star Rating
loading...
GD Star Rating
loading...
Share

FN förbereder en ny stor gryta med antisemitisk soppa

Middle East No Comments
[Detta diagram är fullständigt okänt för FN och dess arbetare.]

FN rör sig framåt för genomförande av Goldstonerapporten

Ny FN-kommitté med välkänt antisemitiska medlemmar.
AV ANNE BAYEFSKY
14 juli 2010 02:20
Bland de många attackerna mot Israel som FN har sponsrat under årtionden, utmärkte sig förra årets Goldstonerapport om 2009 års Gazakrig  för sin farliga snedvridning av fakta och juridik. Nu har FN: s råd för mänskliga rättigheter sponsrat en andra grupp utredare att gå vidare med rapportens genomförande. Precis som med runda ett, har FN garanterat resultatet av runda två genom att välja personer vars åsikter är välkänt antiisraeliska från början. Detta andra överlämnande av Goldstonerapporten iho­pasnick­rades av  Rådet för mänskliga rättigheter mars 2010. Denna resolution förklarar först att Israel - och bara Israel - begått "olagliga handlingar" i Gaza kriget. Och då  inrättas en kommitté av "experter" för att övervaka och bedöma alla rättsliga och andra förfaranden som vidtas av Israel att svara på ge­neral­försam­lin­gens stöd för Goldstonerapporten och dess långa lista med påstådda israeliska brott. Mandatet ber också den nya kommittén att utvärdera arbetet i den gåtfulla "palestinska sidan." I många resolutioner om Gaza kriget från generalförsamlingen och Rådet för mänskliga rättigheter nämns aldrig "Hamas", vilket överensstämmer med FN saga att kriget innebar godtyckliga israeliska aggressionen i ett vakuum. stället för åtta år av raketattacker mot Israels civilbefolkning och en vald regering som öppet förespråkar folkmord,  resolutionen om att bilda Goldstoneutredningen beskriver problemet med den palestinska sidan som "enkla hemmagjorda raketer ... som har dödat fyra personer och orsakat några skador. " [Se diagrammet i början, som inte hör till denna artikel - klicka på den så kommer du till dess ursprung.] Det faktum att mandatet för Goldstoneundersökningen var smittat från början, och att dess efterträdare klipps av samma tyg, har inte avskräckt tre ytterligare advokater att ta detta senaste FN-jobbet för grova löner.Tysken Christian Tomuschat (ordförande), malaysiska Param Cumaraswamy, och amerikanska Mary Davis. Som det visar sig har dessa människor mer gemensamt än som först möter ögat. Ledamöterna i den nya kommittén utsågs den 14 juni av FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Sydafrikas Navi Pillay. En av Pillays två juridiska rådgivare och chef för hennes kansli: s "rättssäkerhet", är palestinsk Mona Rishmawi, tidigare verkställande direktören för den palestinska NGO al-Haq och fram till 2000 en framstående ledare för en enhet av Internationella juristkommissionen (ICJ). Alla tre av den nya kommitténs medlemmar är anslutna till ICJ. Kommittéledamöterna Christian Tomuschat och Param Cumaraswamy var medlemmar av ICJ: s verkställande utskott under Rishmawis mandattid på ICJ. Cumaraswamy var ICJ: s vice ordförande fram till 2006. För närvarande r båda hedersmedlemmar. Mary Davis är för närvarande i styrelsen för American Association för ICJ. ICJ hade nära samband med rådet för mänskliga rättigheters kampanj att förtala Israel under Gazakriget, särskilt Goldstone rapporten och dess uppföljning. I januari 2009 höll rådet ett extra möte för att fördöma Israels agerande och anta resolutionen som gav upphov till Goldstones "undersökning". Av de tusentals FN-ackrediterade icke-statliga organisationer, var ICJ en av två dussin som talade. Det hävdade Israel hade brutit mot folkrätten under konflikten och kallade för en undersökninge. Då, den 16 oktober 2009, när rådet höll ett särskilt möte att godkänna Goldstone- rapporten var ICJ igen en av de få icke-statliga organisationerna som talade. Den här gången uttalade de att de israeliska undersökningarna av konflikten i Gaza var "ineffektiva eftersom de inte har garantier för oberoende och opartiskhet ..." Den 24 juni 2010, strax efter utnämningen av tre ledande ICJ medlemmar till Goldstoneuppföljningens kommitté, gjorde ICJ ett offentligt uttalande som kom till försvar av Goldstone, hans förflutna från apartheidtiden, och hans betänkande. Mandatet om inrättande av kommittén befolkas nu av ICJ medlemmar, men kräver en bedömning av "oberoende" och "effektivitet" av de israeliska processerna och deras överensstämmelse med internationella normer. Inte bara har ICJ redan uttryckt sin åsikt i frågan och yrkat åtal och bestraffning av Israels "civila ledare och militära befälhavare" enligt Goldstones lista över brott. I själva verket kommer därför den nya kommittén att ägna sig åt ett angrepp mot enskilda personer och rötterna av judiskt självbestämmande. Kommitténs arbete kommer att samordnas och underlättas av en tjänsteman hos  FN-sekretariatet som valts ut av högkommissarie Pillay, en sydafrikansk advokat Ahmed Motala. Utan tvekan var Motala glad över att få uppdraget. Den 5 januari 2009 i mitten av Gaza kriget, skrev han på den sydafrikanska webbplatsen http://www.thoughtleader.co.za följande: "Kriget i Gaza och ödande av oskyldiga palestinier handlar inte om Hamas, utan enbart om det kommande valet i Israel ... där finns inte något bättre sätt att vinna stöd från den israeliska väljarkåren än att ... döda oskyldiga civila ... Kostnaderna för seger i ett val i Israel håller på att betalas av blodet från oskyldiga palestinier. " Advokaterna Motala, Tomuschat, Cumaraswamy, och Davis kommer nu att arbeta tillsammans för att genomföra det som även skulle kunna beskrivas som ritualmord  i centrum av Goldstonerapporten. Med rapportens ord: Israel "har avsiktligt ... terroriserat en civilbefolkning" och israelista "våld mot civila W [som] en del av en medveten politik." Snarare än att vara motiverade av självförsvar, påstås Israels politiska och militära ledarskap gå ut för att mörda människor som är mest skyddsvärda, och denna nya FN-kabal kommer att använda sin fantasi att berätta hur Israels rättsväsende reagerar enligt planerna. Organisationen för den islamiska konferensen, Arabförbundet, och FNs apparater låtsas ursinnigt att det handlar om rätt - de kallar det "ansvar" och ett "slut på straffriheten." Inte överraskande att de mest högljudda samtal kommer från stater som inte har någotdera när det gäller deras egna medborgare, eller kräver ansvar för de många avskyvärda handlingar palestinier begår på varandra. I verkligheten har naturligtvis från början målet för Goldstonerapporten och dess uppföljning alltid varit Israel. Även om slagfältet har målats om för att likna en rättssal är kampen politisk. Idag råkar det ta formen av en "opartisk kommitté" med uppgift att utreda oberoendet hos Israels egna undersökningar, med stöd av pro-palestinska advokater som extraknäckar som tjänstemän för FN: s organisation för mänskliga rättigheter. Det enda sättet att reagera är att utmana den rättsliga hederligheten hos rapporten och dess avkomma och exponera  den politiska dagordningen som ligger bakom. Fallet måste börja genom att vägra att ett ögonblick tro på denna senaste mutation av FN viruset. Anne Bayefsky är en Senior Fellow vid Hudson Institute och chef för Touro institutet för mänskliga rättigheter och Förintelsen. Jerusalem Post har också en artikel om detta, FN:s eviga hackande på Israel som inte kan kallas något annat än kristallklar antisemitism. Ynet skriver. TT? Big joke. . F469 HD GP273 DN705 AB239 SvD861 SDS461 D A432 X SDS461 vg M . ...
GD Star Rating
loading...
GD Star Rating
loading...
Share