[Originalet på engelska, se nedan]

För uppdaterade siffror, gå till UNRWAs webbsite.

Läs även följande artikel om flyktingproblemet i Gaza från annan källa.

27 juli 2005

Det finns åtta flyktingläger i Gazaremsan, alla under den palestinska myndighetens kontroll. Ca 470.000 palestinier – ungefär en tredjedel av Gazas palestinska befolkning – bor i lägren, som byggts av  UNRWA. Även efter att ha fått $6 miljarder i bistånd under det senaste årtiondet från det internationella samfundet, inklusive USA, har den palestinska ledningen inte byggt ett enda hus för dessa flyktingar.

Som en del av tillbakadragandet 2005 enades den palestinska myndigheten och Israel att Israel skulle förstöra alla  israeliska hem. Palestinska ledare sade att de föredrog att ersätta dessa hem så att de kunde bygga nya, mer praktiska bostäder för att rymma många av de palestinier som lever som flyktingar i läger. De ljög.

Bakgrund: De palestinska flyktingarna

Även om de flesta araber som lämnade Israel gjorde det i november 1948 fanns det fortfarande de som valde att lämna även efter striderna upphört. Ett intressant fall var evakueringen av 3.000 araber från Faluja, en by mellan Tel Aviv och Beersheba:

Vissa opartiska observatörer ansåg att med rätt råd efter det israeliska / egyptiska vapenstilleståndet, hade det varit mycket bättre för den arabiska befolkningen att stanna kvar. De hävdar att den israeliska regeringen hade gett säkerhetsgarantier för både person och egendom. Dock gjordes ingen ansträngning från Egypten, Transjordanien eller ens FN: s Palestina-Förlikningskommission att råda Faluja-araberna på ett eller annat sätt (New York Times, den 4 mars 1949).

Hur många flyktingar?

Många araber hävdar att 800.000 till 1.000.000 palestinier blev flyktingar 1947/49. Den sista folkräkningen gjordes 1945. Den konstaterade endast 756.000 permanent boende araber i Israel. Den 30 november 1947, det datum då FN röstade för delning var det totala antalet 809.100. En folkräkning 1949 av Israels regering fann 160.000 araber som bodde i landet efter kriget. Det betyder att inte mer än 650.000 palestinska araber kunde ha blivit flyktingar. En rapport från FN: s medlare om Palestina kom fram till ett ännu lägre antal – 472.000.

Israels inställning till flyktingar

När planerna på att inrätta en stat gjordes i början av 1948, förväntade de judiska ledarna i Palestina att befolkningen skulle omfatta en betydande arabisk befolkning. Ur israeliskt perspektiv hade flyktingarna fått en möjlighet att stanna i sina hem och bli en del av den nya staten. Cirka 160.000 araber hade valt att göra det. Att återföra de som hade flytt skulle vara, för att citera utrikesminister Moshe Sharett, “självmordsbenägen dårskap.”

Israel kunde helt enkelt inte acceptera att alla palestinier återvände, men har konsekvent sökt en lösning på flyktingproblemet. Israels ståndpunkt uttrycktes av David Ben – Gurion (1 augusti, 1948):

När arabstaterna är beredda att ingå ett fredsavtal med Israel kommer denna fråga upp för en konstruktiv lösning som en del av den allmänna uppgörelsen, och med vederbörlig hänsyn till vår motfordran avseende destruktion av judiskt liv och egendom, det långsiktiga intresset för den judiska och arabiska befolkningsgruppen, stabiliteten i staten Israel och hållbarhet på grundval av fred mellan den och dess grannar, den verkliga positionen och ödet för de judiska samfunden i arabländerna, vilket ansvar som de arabiska regeringarna tar för deras anfallskrig och deras ansvar för ersättning kommer alla att vara relevanta i frågan huruvida, i vilken utsträckning och på vilka villkor de tidigare arabiska invånarna i Israels territorium ska få återvända.

Den israeliska regeringen var inte likgiltig för den svåra situationen för flyktingarna, en förordning antogs skapa ett förvaringsinstitut för övergiven egendom “för att förhindra olaglig ockupation av tomma hus och affärslokaler, administrera herrelös egendom, och också för att säkra markberedning av övergivna åkrar, och spara grödor ….

Den implicita risken för repatriering hindrade inte Israel från att tillåta vissa flyktingar att återvända och erbjöd sig att ta tillbaka ett betydande antal som villkor för att underteckna ett fredsavtal. År 1949 erbjöd Israel att tillåta familjer som hade separerats under kriget att återvända, gick med på att släppa flyktingkonton som frysts i israeliska banker (som till slut släpptes 1953), erbjöd sig att betala ersättning för övergivna marker och slutligen gick med på att ta hem 100.000 arabiska flyktingar. Detta tog ingen hänsyn till alla judiska flyktingar från arabvärlden.

Araberna förkastade alla israeliska kompromisser. De var ovilliga att vidta åtgärder som kunde tolkas som ett erkännande av Israel. De gjorde hemtransport en förutsättning för förhandlingar, förkastade något som helst Israel. Resultatet blev inneslutning av flyktingar i läger.

Trots den ståndpunkt som intagits av arabstaterna släppte Israel de arabiska flyktingarnas blockerade bankkonton, som uppgick till över $10 miljoner. Dessutom, upp till 1975 betalade den israeliska regeringen mer än 11.000 fordringsägare mer än 23 miljoner israeliska pounds i kontanter och gav mer än 20.000 hektar som alternativt land. Betalningarna gjordes av markvärdet mellan 1948 och 1953, plus 6% för varje år efter fakturering.

Efter Sexdagarskriget tillät Israel några Västbanksaraber att återvända. År 1967 hade mer än 9.000 familjer återförenats, och till 1971 hade Israel återtagit 40.000 flyktingar. Däremot förbjöd i juli 1968 Jordanien personer som avsåg att stanna kvar, att emigrera från Västbanken och Gaza.

Arabiska attityder till flyktingar

FN: s diskussioner om flyktingar hade börjat sommaren 1948, innan Israel hade slutfört sin militära seger, då araberna fortfarande trodde att de kunde vinna kriget och låta flyktingarna återvända triumferande. Den arabiska ståndpunkten uttrycktes av Emile Ghoury, sekreterare i den arabiska Högre kommittén:

Det är otänkbart att flyktingarna ska skickas tillbaka till sina hem medan de är ockuperade av judarna, eftersom de senare skulle hålla dem som gisslan och misshandla dem. Själva förslaget är ett kringgående av ansvar av de ansvariga. Det är avsett att fungera som ett första steg mot ett arabiskt erkännande av staten Israel och partitionen.

Araberna krävde att FN hävdade en “rätt” för palestinierna att återvända till sina hem, och var ovilliga att acceptera något mindre förrän efter deras nederlag hade blivit uppenbart. Araberna har sedan omtolkat resolution 194 som att de flyktingar har en absolut rätt till hemresa och har krävt att Israel accepterar denna tolkning sedan dess.

En anledning till att behålla denna position var övertygelsen att flyktingarna på sikt kan leda till Israels förstörelse, vilket tydligt uttrycktes av Egyptens utrikesminister Muhammad Salah al-Din:

Det är väl känt och förstått att araberna i deras krävande att flyktingarna ska återvända till Palestina, de menar deras återkomst som befälhavare i en egen nation och inte som slavar. Med en ökad tydlighet menar de likvideringen av staten Israel (al-Misri den 11 oktober, 1949).

Efter kriget 1948 kontrollerade Egypten Gazaremsan och dess mer än 200.000 invånare, men vägrade att låta palestinierna komma in i Egypten eller låta dem flytta någon annanstans.

Även om demografiska siffror visar att där finns gott om utrymme för inflyttning i Syrien vägrade Damaskus att överväga att acceptera några flyktingar, förutom de som vägrade repatriering. Syrien avböjde också att vidarebosätta 85.000 flyktingar under 1952-1954, trots att hade erbjudits internationella medel att betala för projektet. Irak förväntades också acceptera ett stort antal flyktingar, men visade sig ovilliga. Libanon insisterade att de inte hade något utrymme för palestinier. År 1950 försökte FN att vidarebosätta 150.000 flyktingar från Gaza i Libyen, men det avböjdes av Egypten.

Jordanien var det enda arabland som välkomnade palestinierna och gav dem medborgarskap (än i dag är Jordanien det enda arabland där palestinierna som grupp kan bli medborgare). Kung Abdullah ansåg de palestinska araberna och jordanierna som ett folk. År 1950, införlivade han Västbanken och förbjöd användningen av termen Palestina i officiella dokument.

År 1952 satte UNWRA upp en fond på $200 miljoner för att tillhandahålla bostäder och sysselsättning för flyktingar, men den förblev orörd.

Den svåra situationen för flyktingarna kvarstår oförändrade efter Suezkriget. I själva verket förblev även retoriken densamma. År 1957 passerade flyktingfonden under en konferens i Homs, Syrien, en resolution som anger följande:

Varje diskussion som syftar till en lösning av Palestinafrågan, som inte är baserad på att försäkra flyktingarnas rätt att förinta Israel kommer att betraktas som ett vanhelgande av det arabiska folket och en handling av förräderi (Beirut al Massa, juli 15, 1957).

Behandlingen av flyktingar under årtiondet efter deras förskjutning sammanfattas bäst av en tidigare direktör för UNRWA, Ralph Garroway, i augusti 1958: “Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som en öppet sår, som en skymf mot FN och som ett vapen mot Israel. arabiska ledare bryr sig inte ett dugg om flyktingarna lever eller dör. “

Lite har förändrats under påföljande år. Arabiska regeringar har ofta erbjudit arbete, bostäder, mark och andra fördelar till araber och icke-araber, exklusive palestinier. Till exempel valde Saudiarabien att inte använda arbetslösa palestinska flyktingar för att lindra bristen på arbetskraft i slutet av 1970-talet och början 1980-talet. Istället rekryterades tusentals sydkoreaner och andra asiater för jobben.

Situationen blev ännu värre i kölvattnet av Gulfkriget. Kuwait, som anställt ett stort antal palestinier men nekat dem medborgarskap, utvisade mer än 300.000 av dem. “Om människor utgör ett hot mot säkerheten som suverän stat har vi rätt att hindra någon som vi inte vill ha, sade Kuwaits ambassadör i USA, Saud Nasir Al-Sabah (Jerusalem Report, 27 juni, 1991).

UNRWA flyktingläger (2003)

Källa: UNRWA

I mitten av 2003 hade antalet palestinska flyktingar på UNRWAs rullor stigit till 4,1 miljoner, flera gånger de som hade lämnat Palestina 1948. På bara de senaste tre åren ökade antalet med 8%. Idag bor 42% av flyktingarna i de omdiskuterade områdena, om du lägger till de som lever i Jordanien bor 80% av palestinierna för närvarande i “Palestina”.  Trots den populära bilden av flyktingar i eländiga läger bor mindre än en tredjedel av “palestinierna” i de 59 UNRWA-kontrollerade lägren.

Under de år som Israel kontrollerade Gazaremsan, var där en konsekvent ansträngning för att få palestinierna till permanenta bostäder. Palestinierna motsatte sig idén eftersom frustrerade och bittra invånare i lägren försåg de olika terroristfraktionerna med medlemmar. Dessutom tryckte rutinmässigt arabstaterna för antagandet av FN: s resolutioner som krävde att Israel avstod från att avlägsna palestinska flyktingar från läger i Gaza och på Västbanken. De föredrog att hålla palestinierna som symboler för israeliskt “förtryck”.

Nu är lägren i händerna på den palestinska myndigheten (PA), som knappast gör något alls för att förbättra villkoren för palestinierna i dem. Netty Gross i Jerusalem Report (6 jul 1998) besökte Gaza och frågade en tjänsteman varför lägren där inte hade avvecklats. Hon fick veta den palestinska myndigheten hade fattat ett “politiskt beslut” att inte göra något för nästan en halv miljon palestinier som bor i lägren fram till att slutet av förhandlingar med Israel ägde rum. I själva verket har mellan juni 2000 och juni 2003 antalet palestinier som bor i läger i PA ökat med nästan 50.000 (8%) och det totala antalet flyktingar har ökat med 11 %.

I decennier har flyktingarna hållit  FN ansvariga för lindra deras tillstånd. Även om många palestinier är missnöjda med den behandling de fått från sina arabiska bröder, fokuserar de flesta flyktingar sitt missnöje på “sionisterna”, som om de bär ansvaret för sin belägenhet snarare än de besegrade arabiska arméerna

Gazaremsan är unik bland UNRWA: s fem verksamhetsområden, eftersom majoriteten av befolkningen är flyktingar, och över hälften av dessa flyktingar lever i åtta läger. De flesta av de människor som flydde till Gazaremsan som en följd av 1948 års arabisk-israeliska krig var från Jaffa, städer och byar söder om Jaffa, och från Beershevaområdet i Negev. I allt kom drygt 200.000 flyktingar till Gaza, vars ursprungliga invånare räknade endast 80.000. En sådan tillströmning belastade hårt denna smala landremsa, ett område på bara 360 kvadratkilometer. Över tre fjärdedelar av dess nuvarande beräknade befolkning av omkring 1,1 miljoner är registrerade flyktingar, vilket motsvarar 22% av alla UNRWA-registrerade palestinska flyktingar.

Flyktinglägren i Gaza har bland de högsta befolkningstätheterna i världen. Till exempel, mer än 76.000 flyktingar lever i Beach Camp vars område är mindre än en kvadratkilometer.

UNRWAs Högkvarter (Gaza) och UNRWAs Gaza fältkontor ligger i Gaza City. Byrån samarbetar sitt humanitära arbete med den palestinska myndigheten, som bildades 1994.

FAKTA OCH SIFFROR

Totalt registrerade flyktingar – 878.977

Registrerade läger befolkningen – 468.071

Antal läger – 8

Elementära och förberedande skolor – 169

Inskrivna elever för 2001/2002 – 184.951

Primärvården anläggningar – 17

Antalet flyktingar som registrerats som särskilt ömmande fall – 82.162

Antal personal på  UNRWAs Fältkontor  - 7.280

Palestinians Who Remain in Refugee Camps

There are eight refugee camps within the Gaza Strip, all under Palestinian Authority control. About 470,000 Palestinians – roughly a third of Gaza’s Palestinian population – live in the camps, built by the United Nations Relief and Works Agency. Even after receiving $6 billion in aid over the last decade from the international community, including the United States, the Palestinian leadership has not built a single house for these refugees.

As part of the disengagement initiative, the Palestinian Authority and Israel agreed that Israel would destroy Israeli homes. Palestinian leaders said they would prefer to replace the homes so that they could build new, more practical housing to accommodate many of the Palestinians living in refugees in camps.

Background: The Palestinian Refugees

Although most of the Arabs had left Israel by November 1948, there were still those who chose to leave even after hostilities ceased. An interesting case was the evacuation of 3,000 Arabs from Faluja, a village between
Tel Aviv and Beersheba:

Some impartial observers felt that with proper counsel after the Israeli/­Egyptian armistice, the Arab population might have advantageously remained. They state that the Israeli Government had given security guarantees of both person and property. However, no effort was made by Egypt, Transjordan or even the United Nations Palestine Conciliation Commission to advise the Faluja Arabs one way or the other (New York Times, March 4, 1949).

How Many Refugees?

Many Arabs claim that 800,000 to 1,000,000 Palestinians became refugees in 1947/­49. The last census was taken in 1945. It found only 756,000 permanent Arab residents in Israel. On November 30, 1947, the date the
UN voted for partition, the total was 809,100. A 1949 Government of Israel census counted 160,000 Arabs living in the country after the war. Meaning no more than 650,000 Palestinian Arabs could have become
refugees. A report by the UN Mediator (Who/When) on Palestine arrived at an even lower figure — 472,000.

Israel’s Attitude Toward Refugees

When plans for setting up a state were made in early 1948, Jewish leaders in Palestine expected the population to include a significant Arab population. From the Israeli perspective, the refugees had been given an opportunity to stay in their homes and be a part of the new state. Approximately 160,000 Arabs had chosen to do so. To repatriate those who had fled would be, in the words of Foreign Minister Moshe Sharett, “suicidal folly.”

Israel could not simply agree to allow all Palestinians to return, but consistently sought a solution to the refugee problem. Israel’s position was expressed by
David Ben­-Gurion (August 1, 1948):

When the Arab states are ready to conclude a peace treaty with Israel this question will come up for constructive solution as part of the general settlement, and with due regard to our counter­claims in respect of the destruction of Jewish life and property, the long-term interest of the Jewish and Arab populations, the stability of the State of Israel and the durability of the basis of peace between it and its neighbors, the actual position and fate of the Jewish communities in the Arab countries, the responsibilities of the Arab governments for their war of aggression and their liability for reparation, will all be relevant in the question whether, to what extent, and under what conditions, the former Arab residents of the territory of Israel should be allowed to return.

The Israeli government was not indifferent to the plight of the refugees; an ordinance was passed creating a Custodian of Abandoned Property “to prevent unlawful occupation of empty houses and business premises, to administer ownerless property, and also to secure tilling of deserted fields, and save the crops….

The implied danger of repatriation did not prevent Israel from allowing some refugees to return and offering to take back a substantial number as a condition for signing a peace treaty. In 1949, Israel offered to allow families that had been separated during the war to return; agreed to release refugee accounts frozen in Israeli banks (eventually released in 1953); offered to pay compensation for abandoned lands and, finally, agreed to repatriate 100,000 refugees.

The Arabs rejected all the Israeli compromises. They were unwilling to take any action that might be construed as recognition of Israel. They made repatriation a precondition for negotiations, something Israelrejected. The result was the confinement of the refugees in camps.

Despite the position taken by the Arab states, Israel did release the Arab refugees’ blocked bank accounts, which totaled more than $10 million. In addition, through 1975, the Israeli government paid to more than 11,000 claimants more than 23 million Israeli pounds in cash and granted more than 20,000 acres as alternative holdings. Payments were made by land value between 1948 and 1953, plus 6 percent for every year following the claim submission.

After the Six-Day War, Israel allowed some West Bank Arabs to return. In 1967, more than 9,000 families were reunited and, by 1971, Israel had readmitted 40,000 refugees. By contrast, in July 1968, Jordanprohibited persons intending to remain in the East Bank from emigrating from the West Bank and Gaza.

Arab Attitudes Toward the Refugees

The UN discussions on refugees had begun in the summer of 1948, before Israel had completed its military victory; consequently, the Arabs still believed they could win the war and allow the refugees to return triumphant. The Arab position was expressed by Emile Ghoury, the Secretary of the Arab Higher Committee:

It is inconceivable that the refugees should be sent back to their homes while they are occupied by the Jews, as the latter would hold them as hostages and maltreat them. The very proposal is an evasion of responsibility by those responsible. It will serve as a first step towards Arab recognition of the State of Israel and partition.

The Arabs demanded that the United Nations assert the “right” of the Palestinians to return to their homes, and were unwilling to accept anything less until after their defeat had become obvious. The Arabs then reinterpreted Resolution 194 as granting the refugees the absolute right of repatriation and have demanded that Israel accept this interpretation ever since.

One reason for maintaining this position was the conviction that the refugees could ultimately bring aboutIsrael’s destruction, a sentiment expressed by Egyptian Foreign Minister Muhammad Salah al-Din:

It is well-known and understood that the Arabs, in demanding the return of the refugees to Palestine, mean their return as masters of the Homeland and not as slaves. With a greater clarity, they mean the liquidation of the State of Israel (Al-Misri, October 11, 1949).

After the 1948 war, Egypt controlled the Gaza Strip and its more than 200,000 inhabitants, but refused to allow the Palestinians into Egypt or permit them to move elsewhere.

Although demographic figures indicated ample room for settlement existed in
Syria, Damascus refused to consider accepting any refugees, except those who might refuse repatriation.Syria also declined to resettle 85,000 refugees in 1952-54, though it had been offered international funds to pay for the project. Iraq was also expected to accept a large number of refugees, but proved unwilling.Lebanon insisted it had no room for the Palestinians. In 1950, the UN tried to resettle 150,000 refugees fromGaza in Libya, but was rebuffed by Egypt.

Jordan was the only Arab country to welcome the Palestinians and grant them citizenship (to this day Jordanis the only Arab country where Palestinians as a group can become citizens). King Abdullah considered the Palestinian Arabs and Jordanians one people. By 1950, he annexed the West Bank and forbade the use of the term Palestine in official documents.

In 1952, the UNWRA set up a fund of $200 million to provide homes and jobs for the refugees, but it went untouched.

The plight of the refugees remained unchanged after the Suez War. In fact, even the rhetoric stayed the same. In 1957, the Refugee Conference at Homs, Syria, passed a resolution stating:

Any discussion aimed at a solution of the Palestine problem which will not be based on ensuring the refugees’ right to annihilate Israel will be regarded as a desecration of the Arab people and an act of treason (Beirut al Massa, July 15, 1957).

The treatment of the refugees in the decade following their displacement was best summed up by a former director of UNRWA, Ralph Garroway, in August 1958: “The Arab States do not want to solve the refugee problem. They want to keep it as an open sore, as an affront to the United Nations and as a weapon againstIsrael. Arab leaders don’t give a damn whether the refugees live or die.”

Little has changed in succeeding years. Arab governments have frequently offered jobs, housing, land and other benefits to Arabs and non-Arabs, excluding Palestinians. For example, Saudi Arabia chose not to use unemployed Palestinian refugees to alleviate its labor shortage in the late 1970′s and early 1980′s. Instead, thousands of South Koreans and other Asians were recruited to fill jobs.

The situation grew even worse in the wake of the Gulf War. Kuwait, which employed large numbers of Palestinians but denied them citizenship, expelled more than 300,000 of them. “If people pose a security threat, as a sovereign country we have the right to exclude anyone we don’t want,” said Kuwaiti Ambassador to the United States, Saud Nasir Al-Sabah (Jerusalem Report, June 27, 1991).

UNRWA Refugee Camps (2003)

Source: UNRWA

By the middle of 2003, the number of Palestinian refugees on UNRWA rolls had risen to 4.1 million, several times the number that left Palestine in 1948. In just the past three years, the number grew by 8 percent. Today, 42 percent of the refugees live in the territories; if you add those living in Jordan, 80 percent of the Palestinians currently live in “Palestine.” Though the popular image is of refugees in squalid camps, less than one-third of the Palestinians are in the 59
UNRWA-run camps.

During the years that Israel controlled the Gaza Strip, a consistent effort was made to get the Palestinians into permanent housing. The Palestinians opposed the idea because the frustrated and bitter inhabitants of the camps provided the various terrorist factions with their manpower. Moreover, the Arab states routinely pushed for the adoption of UN resolutions demanding that Israel desist from the removal of Palestinian refugees from camps in Gaza and the West Bank. They preferred to keep the Palestinians as symbols of Israeli “oppression.”

.

antisemitism antisionism judehat araber Abbas Arafat bidrag Fatah flyktingar Israel Jordanien Mellanösternkonflikten Mänskliga Rättigheter palestinska myndigheten palestinier UNRWA....

Share