De ockuperade områdena åter besökta: läran om försvarbara gränser

Av Harry Kanigel   2 jan 2011

[En del bilder syns bättre i originalartikeln]

Det är ett mysterium – eller hur? En en liten stat på några miljoner flitiga själar ses som gubbiga, hånfulla imperialistiska översittare. Nog måste det finnas en historia bakom en sådan kognitiv förvirring. Varför skulle vi ifrågasätta det moraliska hos en nation som behåller territorium av högt militärt värde som vunnits i ett försvarskrig?

I grunden ses Israel av sina fiender som en fläck på det regionala kalifatet och en reva i vävnaden av pan-arabism. Denna uppfattning konstaterades enkelt och tydligt under upptakten till 1967 års sexdagarskrig då Iraks president Abdel-Rahman Aref sa i en radiointervju “Israels existens är ett fel som måste rättas till.” Med uppfriskande direkthet för en statschef tillade han “Det här är vår möjlighet att utplåna den vanära som har varit med oss sedan 1948. Vårt mål är tydligt – att utplåna Israel från kartan.”

Sannolikheten för en förhandlad fred är försvinnande liten med tanke på den filosofiska förankringen för Israels grannar, de kommer bara att söka vinna tid, eftersom de manövrerar för att eliminera fläcken, det “fel som måste rättas till.” Belysande är att den islamiska principen hudna, för vapenvila, förstås som en vapenvila som bibehålls tills maktbalansen förändras. Ett närbesläktat begrepp är taqiyya, vilket är praxis för bedrägeri och legitimerat av Koranen för att avancera islam geopolitiskt.

Det följer då att de arabiska strategerna omformulerade sina närmanden till förstörelsen av Israel efter deras nederlag i sexdagarskriget. De har i årtionden nu fört en ekonomisk, diplomatisk och propagandamässig kampanj vars syfte är att isolera Israel och krympa henne till oförsvarbar storlek och konfiguration. En viktig del i denna strategi är vägran att absorbera arabiska flyktingar i arabländerna att föreviga bilden av det hemlösa, belägrade palestinska folket. En tidig förespråkare för denna omformulering av tillvägagångssättet var Mohamed Haikal, då redaktör för den halvofficiella egyptiska tidningen Al Ahram, som år 1971 uttalade att “det totala tillbakadragande [från de omstridda territorierna]” skulle “döma hela staten Israel.”

Infför detta existentiella hot måste Israel vara stadigare i sin vacklande anslutning till läran om försvarbara gränser, en ärevördig princip i internationell rätt daterad till Westfaliska freden 1648. Som en följd av Osloavtalet från 1993 verkade den tidigare krigaren och Israels premiärminister Yitzhak Rabin för att avsluta doktrinen om försvarbara gränser i en donquijotisk strävan efter fred med livslång terrorism och framtida Nobels fredspris tillsammans med Yassir Arafat. Rabin syftade till att klargöra sin ståndpunkt 1995 när han talade till Knesset i oktober och sade “Gränserna för staten Israel, under permanent lösning, kommer att gå längre än de linjer som fanns innan sexdagarskriget. Vi kommer inte att återvända till den 4 juni 1967 års stilleståndslinjer. ” Detta blidkade inte de missnöjda israeliska medborgarna som mördade honom två månader senare, uppenbarligen en reaktion på Oslo.

Läran om försvarbara gränser bekräftades förra året av nuvarande PM Benjamin Netanyahu, som  har en begränsad rörelsefrihet bunden till Israels roll som  ”ockupationsmakt”. Israels andra utmaning är att se till att gränserna är militärt försvarbra av egen styrka, så mycket som möjligt. Dess säkerhet kan inte vara beroende av tillfälliga politiska förhållanden i USA eller de arabiska staterna, vars öppna fientlighet mot Israel vaxer och avtar men vars invanda engagemang för dess förstörelse närapå är en naturlag.

Förspel

1947 års delningsplan från FN för det brittiska mandatet Palestina kombinerde Gaza, Västbanken och en region i södra Libanon för att bilda den nya föreslagna arabiska staten, intimt sammanflätad med Israel. Baserat på försäkringar om att judarna skulle elimineras, följde de palestinska araberna de omgivande arabiska länderna och avslog partitionsförslaget. Den palestinska befolkningen bestod då av inhemska araber och en stor tillströmning av nya invandrare. Vissa av dessa nyanlända var syrianer, främst från Hauranregionen, som hade lockats av den ekonomiska utvecklingen som hade skett inom Mandatet. Andra hade uppmuntrats av arabstaterna att bosätta sig i Palestina uttryckligen för att stärka arabiska krav på den israeliska statsbildningen. Denna tillströmning av invandrare skulle senare leda till att den arabiska flyktingströmmen till de palestinska flyktinglägretväsentligt ökade. Direkt efter ett möte hos Arabförbundet i Kairo i december 1947 bildade de arabiska nationerna en gemensam arabisk styrka, den arabiska befrielsearmén, som lanserade en rad militära kampanjer mot sionisterna för att omintetgöra ellerbromsa den israeliska staten. En andra fas av kriget inleddes när statsbildningen deklarerades ungefär fem månader senare.

Gaza

Den olyckliga historien om Gazaremsan illustrerar flera punkter av central betydelse för läran om försvarbara gränser.

Under en offensiv maj 1948 som syftade till att erövra Tel Aviv avancerade egyptiska styrkor norrut längs Medelhavskusten, erövrade Gaza. Egyptiska styrkor marscherade norrut men stoppades av israeliska styrkor. På kort tid hade eldupphörlinjer inrättades av FN i enlighet med var trupperna då befann sig på alla stridsområden.

Det fanns ingen formell överenskommelse om internationella gränser. Trycket från Storbritannien, Frankrike, USA och FN var tillräckligt för att få striderna att stoppa, men vapenstilleståndsavtalet var tydligt med att den “gröna” linjer inte var några permanenta gränser. Så, när musiken stannade, kontrollerade Egypten Gazaremsan, som hölls nästan oavbrutet tills de besegrades arton år senare i sexdagarskriget. Gaza var i limbo under denna period eftersom egyptiskt medborgarskap inte erbjöds invånarna och inte heller fanns det något tal om en palestinsk stat.

Enligt internationell rättspraxis var den egyptiska ockupationen olaglig, eftersom den kom från ett angreppskrig i strid mot en FN-resolution. Det följer av principerna för internationell rätt att när Gaza intogs av Israel i ett försvarskrig i 1967 gjorde dess tidigare illegala status att Israels kontroll var laglig. Egypten avvisade erbjudande att köpa tillbaka Gaza och absorbera dess befolkning 1979 då ett fredsavtal uppgjordes med Israel vavidi Egypten återfick Sinaihalvön. Vid denna punkt i historien fanns det inga nationella fordringar, andra än Israels, på Gazas territorium.

De springande principerna i internationell rätt markeras mycket tydligt i en 1970 essä av Stephen Schwebel som senare skulle bli ordförande i Internationella domstolen i Haag. Uppsatsen, som publicerades i American Journal of International Law, identifierar först ett axiom:

En stat som lagligen utövar sin rätt till självförsvar kan beslagta och ockupera främmande territorium så länge som sådana beslag och ockupation är nödvändiga för dess självförsvar.

Och sedan skjuter han in på kärnan i frågan:

Om den tidigare innehavaren av territoriet har erövrat detta territorium olagligt har staten som därefter tar detta område i sitt lagligen utövade självförsvar, jämfört med tidigare innehavare, bättre titel.

Bättre titel. Det är ett faktum att, med undantag av Sinaihalvön, vart och ett av de områden som vanns av Israel under 1967 års sexdagarskrig – på Västbanken, Gazaremsan och delar av Golanhöjderna – beslagtogs olagligt av deras tidigare ockupanter, Jordanien, Egypten och Syrien respektive.

En kort utvikning om Sinai: Den militära och diplomatiska parera-och dragkraft i denna öken regionen visar principen för försvarbara gränser som har erkänts av FN: s resolution 242 som följde från Sexdagarskriget. I resolutionen inte mandat att Israel drar sig tillbaka till före kriget Eldupphörlinjerna, utan snarare att den var skyldig att utträda ur “områden” (och, helt avsiktligt, inte “alla” områden och inte “de” områden) till “säkra och erkända gränser . ” Dessa gränser skulle säkert vara annorlunda än den sårbara Eldupphörlinjerna som Israel hade blivit attackerad. Om Israel hade fogats Sinai, skulle det ha varit utan tvekan överensstämmer med resolution 242:

Sinai hade varit en mellanstation område för en massiv bepansrade kraft, varav 900 stridsvagnar, i upptakten till sexdagarskriget. För att underlätta denna mobilisering, hade Egypten utvisade FN Emergency Forces (UNEF) från Sinai. Uppbyggnaden i Sinai stödde blockader av Suezkanalen och Tiransundet, och hotade den israeliska hamnen i Eilat. I efterdyningarna av sexdagarskriget gjorde Israel strategisk defensiv användning av de tagna Sinai för att säkra dess södra gräns. Det inrättades en sofistikerad tidig varning anläggning vid Umm Khashiba i centrala Sinai. Naturligtvis var ett stort svep av öken befriad från en fientlig militär närvaro. Israel haft, för enda gången i sin historia, ett visst mått av vad som kallas “strategiskt djup”, vilket motsvarar ungefär med rimliga förväntningar att “leva för att bekämpa en annan dag” när överraskad av en kraftfull första attacken. Visst, vis-à-vis Egypten, Israel hade nu “försvarbara gränser.”

1979 års fredsavtal mellan Israel och Egypten, vilket innebar återlämnande av Sinai – en “fred för land” gambit, tog en ny modell för att ersätta “säkerhetsarrangemangen” för försvarbara gränser. Sådana säkerhetsarrangemang har möjliggjorts genom utmärkande egenskaper, egyptisk-israeliska fronten, särskilt den låga befolkningstätheten i Sinai och dess vidder med fri utsikt. Dessa villkor gör det möjligt att genomföra vissa bestämmelser i fördraget, av en oberoende, icke-FN-organ. I stilren landskap, långt ifrån allt, var det möjligt att övervaka de krafter (dvs hur många soldater, vilken typ av vapen, militär eller civil polis) som tillhör varje sida, i flera olika angränsande områden. Men någon sådan gynnade uppsättning av topografiska och demografiska förhållanden existerar på Västbanken, Golanhöjderna eller Gaza.

För att understryka den inneboende mjukhet en fred som är beroende av tillfälliga politiska förhållanden måste det noteras att Egypten har fått allt mer massiv infusioner av amerikanska pengar varje år sedan 1979-fördraget, som kan förväntas att uppmuntra efterlevnad, men inte nödvändigtvis djupt lösa. Dessutom förlitar sig på en verkställighet enhet, skapar MFO (Multinational Force och observatörer) en bräcklig beroende på en stadig uppdrag för en sådan organisation, trots en föränderlig rollistan. Slutligen var de säkerhetsarrangemang som faktiskt genomfört en blek version av vad som var tänkt som israeler som kämpar denna skola, mest besviken var Umm Khashiba tidig varning station avvecklas.

I alla fall är Gaza, med sin tätt packade stadsområden och läge nära israeliska befolkningscentra Ashkelon och Ashdod, inte som Sinai. Den nuvarande inkarnationen av Gaza dödläge beror Israel augusti i 2005 års tillbakadragande från denna 140 kvadratkilometer territorium som löper längs 25 miles av Medelhavskusten. Tillbakadragandet hade införts i december ’03 med höga förhoppningar, död Arafat och uppstigandet av hans efterträdare Mahmud Abbas palestinska ledarskapet verkade signal nya möjligheter i palestinsk-israeliska relationerna.

Tillbakadragandet, som förlängas till fem bosättningar på Västbanken, lades fram ensidigt (och av premiärministerns kansli fiat) av israelerna, och inte som en produkt av ett framförhandlat avtal med den palestinska myndigheten. Though Abbas godkänt initiativet, med earnest försäkringar om fredliga avsikter vid 2005 Sharm el-Sheikh toppmötet fanns det ingen quid pro quo erbjuds Israel i utbyte mot sin eftergifter, som tycktes flöda från den andra intifadan våld. Enligt Gaza bestämmelserna i planen, var 21 civila bosättningar planat var alla säkerhetsstyrkor bort och mer än åtta tusen judar, de flesta infödda Gazabor, fördrevs. Synagogor stående som utsetts heliga platser, men var snabbt och entusiastiskt destrueras av sin nya ordningsvakter. Byggen som var mer nyttoinriktade, såsom skolor och varma hus, var också föremål för imponerande förstörelse.

Avvecklingen gick mycket längre än DOP (principförklaringen) av Osloavtalet, som hade bekräftat Israels ansvar för sina medborgares säkerhet inom de omstridda territorierna och vid gränsövergångar. Som ett perfekt anpassat svar på svagheten med tillbakadragandet avfyrades hundratals Kassamraketer och granater från det nyligen överlämnade Gaza in i israeliska städer och byar, framför allt Sderot, en gång en livlig arbetarstad som har försvagats av ständiga bombardemang.

Innan tillbakadragandet var vapensmuggling in i Gaza ett stort problem, massor av vapen hade strömmat in i Gaza från iranska fraktfartyg, från Syrien, och från Saudiarabien. Men Israels missriktade försök att blidka terroristerna var omvälvande. Sedan tillbakadragandet har Iran övervakat ett sofistikerat nätverk med vapensmuggling som organiseras av dess revolutionära garde. Vapen passerar genom Somalia, Sudan, Röda havet och Nilen till beduinstammar i Sinai och slutligen – dess passage understöds av korrupta småsinta tjänstemän – genom systemet av tunnlar vid Rafah-gränserna till Gaza som är en kanal för allt från självmordsbälten till långdistansraketer.

I juni 2007 militariserades Gaza ytterligare när Hamas vann en majoritet i det allmänna palestinska valet i januari ’06 samt tog kontroll över Gaza från rivalerna Fatah. Det verkar som om Hamas skördade vinsten av att ha försvarat terror i motsats till Fatah som låtsas vara mer moderat, och tog åt sig äran att ha kört bort judarna.

Israels djävulskt svåra säkerhetsutmaningar är som hämtade från de mest svårbegripliga teorierna inom spelteorin. Att begränsa flödet av vapen och vapen-material in i Gaza skulle vara besvärligt nog, med tanke på tunnlar, den kalla freden med Egypten, och den världsomspännande propagandapressen som utövas på hamnblockaden. Blockaden har framträtt som en skandalhistoria bland de som kallar sig själva människorättsaktivister, som inteprecis  är exempel av rigorös objektivitet när väljer sina fajter.

Den politiska smeten med blockaden åskådliggjordes av den senaste tidens flottiljepisod där Israels lagliga rättigheter i havet trotsades av en liten armada med en besättning av provokatörer. Den politiska propagandan var en skapelse av Greta Berlin, och skicklig jonglering av media av sådana grupper som International Solidarity Movement och Free Gaza. Som episod utvecklade sig försökte israeliska flottans attacksoldater ta sig ombord på ett av fartygen, nedhissade i en enda lina förbunden med en helikopter ovanför, och attackerades när de närmade sig däcket av av “fredsaktivister” som svingade järnrör på det turkiskregistrerade Mavi Marmara. Det var en uppvisning av jihadist-teater, där blockadbrytare var utrustade med slangbellor och stålrör, som attackerade professionellt utbildade kommandosoldater med sofistikerade vapen. Åtta aktivister uppnådde martyrskap, ett “lyckligt slut” för att citera en passagerare / jihad som fångades på video de dagar som föregick den slutliga konfrontationen med israelisk militär. Blockadutmanarna som gick fruktansvärt rätt resulterade i en förödande förlust av ansikte för Israel och en försvagning av blockadens villkor.

Flottiljen var en episod som Israel nästan säkert skulle kunnat ha lyckats med mer finess, men som huvudsakligen förde fram den särskilda moraliska standard som tillämpas på den judiska staten. Världsomfattande låg fattningsförmåga angående en blockads legitima säkerhetsintressen har skickligt upprätthållits av Israels motståndare som fantiserat om hennes påstådda moraliska brister och antagit Gazaborna som förtryckta maskotar.

Mer olycksbådande är inbäddningen av Hamas ledning och vapenfabriker i civila bostadshus i Gaza. Hamasmedlemmar, däribland de med hög profil vandrar bland butiksinnehavare, textilarbetare, souvenirhantverkare och skolbarn som utmärkta mänskliga sköldar. Det bör noteras också att terminalpunkterna i Rafahs vapensmugglingstunnlar ofta är i privata hem. Det är klart att dödsfall bland icke-stridande är det oundvikliga resultatet av en sådan blandad användning av resurser, ett propagandatrick.

Och så har Israel fått backa in i absurda spelregler som krävde placering av varnande telefonsamtal för att varna boende, både stridande och icke-stridande inför attack på på vapenfabriker och lager. Dessa anfall ledde förstås till förstörelse av  palestinska hem, en annan propagandakupp för Israels fiender. Och israeliska soldater var i stor fara  knackade dörr hos kända terroristgäng för att befria civila som ofta är omöjliga att skilja från stridande. Det är en vansinnig situation som kräver en akrobat att jonglera rätt.

“Västbanken”

På samma sätt som i Gaza skapades de provisoriska gränserna som en ögonblicksbild av var armeerna stod vid vapenstilleståndet 1949, den “gröna linjen” på militärkartor som avgränsar vissa områden på den västra stranden av floden Jordan, då Israels självständighetskrig höggs av. När vapenstilleståndet undertecknades kontrollerades Västbanksområdet av jordanska styrkor.

Enligt villkoren i 1947 FN delningsresolutionen skulle vissa delar av territoriet faktiskt ha hamnat inom staten Israel, särskilt Kfar Etzion, ett länge bevarat judisk jordbruksområde, och Gamla Stan i Jerusalem, med judendomens förstörda tempel som definierade dess heligaste plats.

Ändå hade den stora massan av detta territorium föreslagits som en del av en arabisk stat i 1947 års FN-partition. Planen hder avvisats av de arabiska nationerna, inklusive Egypten, Irak, Syrien, Libanon och Jordanien, som alla attackerade Israel inom 24 timmar efter utropandet av självständighet. Efter dammet hade satt sig vågade Jordanien att annektera marken som kallats “Västbanken” och utvidga medborgarskap till dess invånare. Denna manöver togs inte väl emot av det internationella samfundet som med undantag för Storbritannien (och eventuellt Pakistan), inte erkände annekteringen – även om den lokala (dvs, den palestinska) befolkningen inte hade några invändningar mot att bli jordanier.

Särskilt hårt var motståndet från Arabförbundet, som skarpsinnigt insåg att om Västbankens befolkning absorberades till Jordanien skulle det skapa ett prejudikat för assimilering av de arabiska flyktingarna i andra arabländer. Om det utvidgades till Israel, skulle en sådan politik leda till ett utbyte av judiska och arabiska flyktingar, som var ungefär lika många, och omintetgöra historien om palestinierna som belägrade statslösa personer. I sinom tid avstod Jordanien från sina territoriella anspråk och drog tillbaka jordanskt medborgarskap från Västbanken. Den arabiska blocket hade nu fått sin story mera direkt: Västbankens invånare var statslösa flyktingar, offer för de sionistiska översittarna. Mycket bättre det än att absorbera dem i Jordanien (som var och är etniskt palestinsky) som arabiska bröder.

Annekteringen avvisades också, med mindre machiavellisk indirekthet, av det större internationella samfundet, som såg det som ett enkelt brott mot folkrätten eftersom Jordanien hade erövrat landet i ett angreppskrig.

Det råkar vara så att det sista rättsligt bindande instrument som upprättats om gränser som omger Västbanken var Nationernas Förbunds mandat från 1922, ett bland ett virrvarr av avtal som eliminerade det Ottomanska Riket efter Första Världskriget. Detta dokument ger explicit rätten till judisk bosättning på all mark som utsetts som “Palestina, som tidigare tillhörde det turkiska riket.” Jordanien (som heter Trans-Jordanien) höggs bort från området öster om floden Jordan, av just samma dokument, vilket tyder på en tanke om symmetri, judar och araber i var sitt område.

För att glömma det framtida käbblet, Mandatet anger att Palestina, vilket inkluderade 100% av “Västbanken” markerades för det uttryckliga syftet att skapa ett “nationellt hem för det judiska folket.” Bestämmelserna i mandatet ärvdes av NF:s  efterträdare, FN. Trots detta föreslog FN en ny arabisk stat som skulle omfatta Västbanken, i sin delningsplan för Palestina.

För att vara säker, hade de flesta judar  schasats bort från Västbanken, känd i Skriften som Judéen och Samarien, decennier innan fientligheterna 1947-9, främst som en följd av pogromer, så territoriet hade, vid den tidpunkt då “gröna linjerna” sattes upp, i huvudsak arabisk befolkning. Naturligtvis är både Judeen (söder om Jerusalem) och Samarien (i norr) centrala i judarnas historia efter deras framväxt som nation för mer än tre tusen år sedan. Varje område är hem för heliga gravplatser med de judiska patriarkerna som är bland de heligaste platserna inom judendomen.

I varje fall kastades alla dessa petitesser bort när Jordanien anslöt sig till det arabiska försöket att i sin linda kväva den framväxande judiska staten. Under arton år av jordansk ockupation utgjorde Västbankens område inkörsport  för många attacker av “Fedayeen”-terrorister mot israeliska civila. Fedayeen (“män av offer”) var främst rekryterade, utbildade och utrustade av egyptiskaunderrättelsetjänsten, men attackerna iscensattes oftast från baser i Jordanien på grund av närheten till befolkningscentra i Israel.

Principen om försvarbara gränser, tillämpad på Västbanken, bygger på grundläggande arbete av Yigal Allon, anrik infödd son i det judiska Palestina som planerade underjordiska kommandoenheter under det moderna Israels förhistoria, klev fram som en befälhavare under frihetskriget och blev statsman i olika höga positioner inklusive arbetskrafts- och utrikesminister. Allon var medlem i det “inre kabinettet” under sexdagarskriget under en politiskt försvagad premiärminister, Levi Eshkol, som han skulle efterträda två år senare, tjänstgör kort som tillförordnad PM efter Eshkol död. En strategisk visionär, var Allon arkitekten bakommallen för Israels försvarbara gränser, dubbad Allon-planen, som fortfarande är anmärkningsvärt relevant nästan fyrtio år efter sin formulering och trettio år efter Yigal Allons död vid 61.

Allon-planen försökte lösa Israels strategiska svagheter som berodde på godtycklig avgränsning av militära stilleståndslinjer efter två krig – 1948 års frihetskrig och 1967 års sexdagarskrig. Allon uppfattade att 1967 års militarisering av arabiska styrkor direkt kunde kopplas till Israels topografiska exponering för attacker från Västbankens kullar, Golanhöjderna, Sinai öken och Gaza. Denna sårbarhet var specifik för vapenstilleståndslinjerna som hade uppstått som ett ovälkommet styvbarn, med upphörande av striderna 1949. Med Israels erövring av dessa strategiska områdena efter sexdagarskriget växte en ny demografisk svaghet upp, den lilla judiska staten administrerar nu arabiska muslimska befolkningscentra som tycktes vara i opposition mot principerna om parlamentarisk demokrati och ett judiskt hemland. Det var motsägande krav som måste lösas. Om Israel behöll det förvärvade territorie, bibehölls en sjudande underkuvad fiende i dess mitt. Om det avstod territorium godtogs den tidigare olyckliga situationen där de obönhörligen skulle bli attackerade igen.

Denna situation är särskilt akut på Västbanken, vars stora topografiska företeelse är en bergsrygg som löper i nord-sydlig riktning tusentals meter över den kustnära slätten i väster och Jordandalen i öster. Från punkter längs Judéen-Samariens bergsrygg skulle en observatör som blickade nedåt kustslätten, se ett smalt band av bebyggelse fram till Medelhavet,-proppfulla med viktig infrastruktur, utmärkt jordbruksmark, en internationell flygplats, och 70% av Israels befolkning. De flesta kustnära slättinvånarna är koncentrerade i två städer, Haifa och Tel Aviv, tydliga vid horisonten. Den kustnära slätten är hem för högteknologiska företag som är de spirande unga spelarna i den israeliska ekonomin, alla de stora motorvägarna som förbinder dess städer och 80 procent av landets industriella kapacitet. En sådan vy presenterar en imponerande samling av mål för en fientlig militär styrka.

Den kustnära slätten löper parallellt med åsen i 187 km, men är bara ca 15-25 km bred. Där finns många positioner i bergsmassivet varifrån man skulle kunna kontrollera kustlandskapet och åstadkomma verkliga skräckscenarier som kunde hållas under långa perioder. Flygplan vid Ben-Gurions flygplats skulle kunna utsätts för eld från bärbara luftvärnsrobotar som skulle, med ett enda penseldrag, orsaka stora förluster i människoliv och oskadliggöra den civila luftfarten på obestämd tid. Tel Aviv och Haifa är påtagligt hotade av möjligheten av granatkastare, raketer och surface-to-air missiler upp från åsen. Israels National vattenbärare, och dess högspända elektriska kraftledningar är uppenbara måltavlor för destruktion från positioner längs åsen, liksom Trans-Israel motorväg och andra vägar av avgörande betydelse för trupprörelse och handel. Kort sagt, den platta slätten som är själva kärnan i Israel skulle vara utomordentligt utsatt för dödande attacker från Västbankens kullar om 1949 års eldupphörlinjer återställdes.

En viktig del av Allon-planen för försvarbara gränser är en geologisk formation som kallas Jordan Rift Valley (JRV). En sprickdal är en avlång block-formad nersänkning av jordskorpan som orsakats av tektonisk aktivitet, i detta fall, för ganska många miljoner år sedan under miocenepoken. The JRV, en underavdelning av det passande namnet Great Rift som bländade astronauter från rymden, löper från Syrien till Röda havet. Den passerar den östra foten av Västbankens bergsrygg där den möter Jordandalen på en nivå av 1200 fot under havsnivån, bara lite uppströms den lägsta punkten på jordytan.

Allon plan tar genial användning av denna topologi. Efter att första gången ha tagits fram år 1967 och senare raffinerades i oktober 1976 utrikesminister, skulle planen har gett upp det mesta av Västbankens territorium, tillsammans med dess arabiska befolkning, till Jordanien. Men Israel skulle kräva ett 20 km säkerhetsbälte som omfattar den topografiskt robusta Jordandalen och åsen ovan. Planen kräver en konstnärlig användning av den kombinerade höjden av åsen och denna klyfta för att uppnå en 4200 fots barriär som skulle försvara sig mot angripare från öst (Jordan) och behålla sin ställning som övervakare av den kustnära slätten i väster. En rimlig extrapolering är att en neo-Allon plan skulle avträda större delen av Västbanken till en ny palestinsk stat – återigen behålla åsen och Jordandalen som en säkerhetszon som bifogas Israel och återupprätta Jordanfloden som den östra gränsen mot Jordanien.

Golanhöjderna

Golan passar väl i de bibliska gränserna för judarnas gamla hem, som tjänat som modell för den moderna “judiska hemlandet.” Moderna Palestina planerades av Balfourdeklarationen 1917, som var en avsiktsförklaring till regeringen i Storbritannien för att skapa en fristad för det judiska folket. Förklaringen, som utfärdades av utrikesministern Arthur James Balfour, var tänkt som en samvetshandling och ett svar på den virulenta antisemitism som gisslade Europa under de sista dagarna av första världskriget – och satte igång varningsklockorna i huvudet på förutseende observatörer. Deklarationens vision av ett återställt Israel gjordes påtaglig genom tidiga utkast av Nationernas Förbunds mandat som etablerade ett Palestina, utskuret från det besegrade Ottomanska Imperiet, som sträckte sig från Medelhavet till dagens moderna Irak. Balfourdeklarationen hade sådan moralisk och diplomatisk värdighet att det införlivades i fördraget i Sèvres.

Britterna såg däremot det nya mandatet som ett mönster för kohandel med andra makter i området, tilldelning av mark i utbyte mot geostrategiska eller diplomatiska fördelar. På detta sätt klipptes området öster om floden Jordan, ut från det palestinska mandatet och erbjuds som ett tröstpris till den Hashemitiska familjen för att förbättra Storbritanniens tidigare förolämpning för tilldelning av ett stort område till de konkurrerande Saudierna, så började det Hashemitiska konungariket Trans-Jordanien (numera Jordanien).

Våren 1923 hade mandatet för Palestina krympt till en smal remsa cirka 8.000 kvadrat miles (21.000 km2), ungefär två tredjedelar av storleken på Belgien. Det slutliga förhandlingsobjektet var lejonparten av Golanhöjderna, som byttes med Frankrike och infördes i det franska mandatet i utbyte mot Mosul, en stad vid Tigris som nu skulle vecklas in det brittiska paketet som öronmärktes som dagens Irak. Storbritannien hade fått veta att stora oljereserver hade upptäckts i Mosulregionen år 1918 och bytte ut det “värdelösa” men bibliskt betydande Golan för det historiskt syriska Mosul. Det franska mandatet förklarade ett oberoende Syrien 1946, utan det oljerika Mosul, men med kontrollerande positioner i Golanhöjderna, en formidabel deygt 400 kvadratkilometer platå som hägrade 3000 fot över Palestina.

En liten del av Golan hade stannat kvar i Palestinamandatet, men mycket av detta invaderades av anfallande syriska styrkorna i kriget 1948. Syrien tog kontroll över flera små, men strategiska remsor av territoriet och säkrade sitt grepp om båda bankerna i Jordanien, strandlinjen av Galileen och Banyas, en avgörande vattentäkt vid foten av Hermon som flödar från dess källor. Golans vattendelare är källan till mer än hälften av Israels färskvatten och utgör en del av grundvattensystemet som täcker nästan hela området. 1949 års vapenstillestånd hade införlivat dessa remsor till en icke-sammanhängande skenbart demilitariserad zon men den kränktes så rutinmässigt under Syriens dominans över Golan att Israels vattenförsörjning var under ständigt hot.

Israel tog kontroll över sitt vatten i denna demilitariserade zon genom olika, ytterst vardagliga vattenprojekt i Huleh Valley och sjön Kinneret (Galileiska sjön). Det verkar som om konkurrensen om vattenrättigheter mellan de två länderna skulle vara ett asymmetriskt spel där Syrien satsade liten risk, det erhåller 85% av det förnyelsebara vattnet från de två strömmarna i den Bördiga Halvmånen, dessa civilisationens navelsträngar, Tigris och Eufrats floder. Syrien är också väl försett av Orontes, som bevattnar dess nordliga regioner. Ändå använde Syrien sin dominans över höjderna för att motverka Israels blygsamma visning av suveränitet med en rad åtgärder som markerade Syriens 1949 till 67 förvaltarskap av Golan med ett distinkt otäck nyans och lade grunden för Israels motvilligt omfamnande av läran om försvarbara gränser:

Under åren efter vapenstilleståndet hotade Syrien flera gånger att förorena vattnet som Israel pumpade från sjön Kinneret. Syrien störde rutinmässigt fiske och andra israeliska projekt  i sjön. Fram med våld välta av israeliska militära angrepp, hade Syrien gjort stora framsteg i byggprojekt f;r att vidarekoppla Banyas och Hasbanifallen till Yarmoukfloden – över gränsen till Jordanien – f;r att förneka detta flöde till Israel. Israeliska fiskare avlivades en och en av krypskyttar från deras hål  i Golan, israeliska städer under Höjderna, såsom Ein GeV besköts upprepade gånger. Dessa åtgärder styrdes av Syriens regering och direkt emot  civilbefolkningen, de orsakade 140 civila dödsfall, många skadade och betydande skada för den ekonomiska strukturen i norra Israel. Denna taktikm visar faktisk illvilja och inte bara en kylig palnering av syriska intressen. Det kan väl noteras att Syriens förehavanden emot Israels användning av sjön Gennesaret är totalt irrationella eftersom sjön inte har bestridits av någon ritning av syrisk-israeliska linjer. Helheten brlyses av Syriens fortsatta materiella stöd till terroristorganisationer som inkluderar Hezb’allah, Hamas och Islamiska Jihad, samt dess allt närmare band till Iran.

Färskt blod: Jihad Factory

Den anti-sionistiska ethos inom arabisk kultur är helt klart en blandning av flera strömmar som inkluderar Wahhabism, islamism, mainstream islam, pan-arabism, “traditionell” antisemitism, och “politisk avund” – en formulering som utvecklats av George Gilder i hans senaste bok, The Israel Test. Den går långt bortom vårt nuvarande ämne, som är inriktat på Israels behov av försvarbara gränser,och försöker locka ut dessa religiösa, politiska och kulturella ämnen. Ändå är det klart att djupt rotade, metafysiska grunder för mycket anti-israeliska sentiment måste förmå den lilla staten att ta ansvar för sitt eget öde. Att förlita sig på rättvisa och god vilja från sina arabiska grannar, som har mycket litet kapital vis-à-vis Israel som mäts i dessa egenskaper, är destruktivt naivt och leker så tomt och kontraproduktivt med gester som “tillbakadragande” och Oslo, dessa åtgärder tolkas som svaghet av Israels fiender.

Fröet till frågan är att medan palestinaarabiska och andra arabiska ledare periodvis har tagit ett “top-down” förhållningssätt till “freds”-processen med Israel -varit nårvarande på konferenser, skakat hand, även talat om erbjudanden, har den arabisk-islamiska kultur fortsatt att pressa fram unga jihadister på gräsrotsnivå. Det är en stapelvara i formativ erfarenhet av unga araber att de är genomsyrade av propaganda mot judar och fullmatade att omfamna martyrskapet i de saudiska och Hamasfinansierade madrasas på Västbanken och Gaza – och i vanliga kommunala skolor. Israel måste vara ständigt uppmärksam på de i tionde klassen läser en text som berör ungdomlig anda, nämligen “martyr jihadkrigare är de mest hedrade människor efter profeten.”

Ovanstående kartor finns även på http://www.jewishvirtuallibrary.org/ och källor på defensibleborders.org. De publiceras med tillstånd av Jerusalem Center for Public Affairs: http://www.jcpa.org/. Uppgifter baserade på rapportering från Jane’s missiler och raketer och israeliska uttalanden från regeringen i internationella medier.

Kontakta Harry Kanigel på hkanigel@verizon.net

Share