NYFÖDD
Två olika arbetsmetoder i Mellanöstern
Den lilla babyn var född, men sen blev det inte så mycket mer...
Eller?
1947 blev hon gravid efter ett beslut i FN´s Generalförsamling och 1948 föddes hon, den lilla staten Israel. Lyckönskningar fanns, men de starkaste känslorna fanns bland de allra närmsta grannarna.
Allt gruffande och knuffande som varit vardagsmat de senaste decennierna övergick i ännu mindre sublima handlingar. Man startade ett krig för att försäkra sej om att den nyfödda lilla babyn aldrig skulle få en chans till normal utveckling.
Mörkt. Tungt.
Babyn fick ta fram alla sina inneboende och oprövade krafter för att överleva - och hon överlevde.
Mot alla odds. En del kallade det mirakel.
Babyn växte, trots att hon fick ägna alltför mycket kraft åt att ständigt försvara sin existens. Modersmjölken sattes många gånger i vrångstrupen då hon hörde om förlustsiffror och grymheten i terrordåden.
Hon blev trots detta ett barn med en lysande attraktionskraft på överlevande från
Förintelsen i Europa och för judar från kringliggande arabländer. Miljoner
människor i avsaknad av ett varmt och välkomnande hemland strömmade in.
Det som behövde göras det gjordes.
Eftersom de invandrade människorna inte betraktades som ett problem, utan som en möjlighet,
så började hjulen snurra i allt snabbare takt.
Ingen kom på den djävulska idén att liksom UNRWA nu gör, hålla flyende
människor som ”gisslan” under decennier i tvivelaktiga politiska syften.
Sakta med säkert blev dom i stället delägare i landet.
Och landet byggdes.
Året 1956 blev kriget åter igen ett faktum. Israel var tvunget att försvara sin rätt till fria transportvägar från Eilat och ut på världshaven och efter några dagars strider i Sinai var målet nått.
På hemmafronten fann man en fortsättning på den då alltför välkända
visan. Beskjutning av kibbutser från Golanhöjderna och diverse terrorangrepp från
jordanska och libanesiska områden.
Inte minst den ekonomiska pressen på Israel var outhärdlig.
Sen kom ”Sex-dagars kriget” och sen kom ... och sen kom ...
- Förresten, var det någon som trodde att terrordåden startade efter ockupationen 1967?
Israels befolkning vet bättre.
Ockupationen tar araberna nu som ett fribrev för de angreppshandlingar de för dagen känner mest för.
Idag – ”business as usual.”
Nu befinner sej en annan liten baby mitt uppe i sina ganska våldsamma födslovåndor.
En palestinsk stat vill gärna komma till världen.
”The Road Map” som det palestinska folkets ledare signerat, talar om en fredlig palestinsk stat som växer och frodas bredvid staten Israel.
Äntligen, äntligen ska det bli fred!
Så hur förbereder palestinierna sej då?
Går dom på regelbundna läkarbesök och kanske till och med på andningkurser?
Bygger man om huset för att kunna ta emot nykomlingen och har man införskaffat nödvändig utrustning?
Nej, man väntar.
Man väntar på att omvärlden ska komma och bygga den nya staten åt dom.
Man väntar på bidrag, gåvor och understöd.
Man väntar på fler miljoner, på fler miljarder, som sedan försvinner ner i stora,
svarta hål.
- Var finns de personer som spottar i nävarna, letar fram spaden och SÄTTER IGÅNG.
Många palestinier har lämnat sina hemorter för ett bekvämare liv i Europa. Där kan man ju slå sej ner i färdigbyggda länder med ett utvecklat säkerhetsnät, sjukvård och pensioner. Visst är det enklare att köpa en flygbiljett dit, än att svettas i det område man vill ha som sitt eget.
Israel har byggt upp ett ganska ofullkomligt men förbluffande välfungerande land, samtidigt som dom mer eller mindre ständigt varit under attack från araber med förintelse i blicken.
Palestinierna sitter och väntar på att FÅ en egen stat, allt medan dom lägger sina krafter på att utveckla bombbälten i bland annat barnstorlekar, raket - och bombfabriker och en synnerligen sofistikerad hatpropaganda.
Det är något som definitivt inte stämmer här.
- Ge palestinierna ”hjälp till självhjälp” och inte allmosor.
När den palestinska babyn föds borde hon, för att vara livskraftig, bäras fram av en kader av arbetare som har som mål en fredlig och självförsörjande palestinsk stat.
En palestinier som arbetar är sällan en terrorist.
Han har ett bättre mål i sikte.
Birgitta Janai
ISRAEL
13 juli 2005