Nordau, 1 sionistkongressen

Genom redogörelser av representanter från olika länder såväl som genom egen erfarenhet har jag erhållit så mycken kännedom om judarnas ställning i olika stater, att jag, måhända utan självförhävelse, vågar försöka att uppdraga grundlinjerna till en översikt av det judiska folkets tillstånd vid slutet av det nittonde århundradet.

Denna tavla kan målas nästan i en enda färgton. Överallt, där judar till något mera betydande antal bo bland de andra folken, råder judenöden. Men det är icke den genomsnittsnöd, som antagligen är vårt släktes ofrånkomliga öde här på jorden. Det är en särskild nöd som judarna lida, icke såsom människor utan såsom judar, och från vilken de skulle vara befriade, om de icke vore judar.

Judenöden har två former, en materiell och en moralisk. I Östeuropa, i Nordafrika, i Västasien, just på de områden som hysa den stora majoriteten, antagligen nio tiondelar av alla judar, måste judenöden tagas i bokstavlig mening. Det är en daglig kroppslig plåga; en ångest för varje kommande dag; en kvalfull kamp för själva livets uppehållande. I västra Europa har kampen för tillvaron blivit något lättare för judarna, ehuruväl på sistone en tendens gör sig gällande att också här åter försvåra den för dem. Bröd- och bostadsfrågan, frågan om säkerhet till liv och lem plågar dem mindre. Här är nöden av moralisk art. Den består i dagliga kränkningar av själv- och hederskänslan. Den består i ett grovt undertryckande av driften att tillfredsställa själsliga behov, vilka ingen icke-jude behöver neka sig att söka fylla.

I Ryssland, vars judiska befolkning uppgår till över fem millioner och som hyser mer än hälften av alla judar, äro våra bröder underkastade vissa inskränkningar i rättsligt hänseende. Endast en fåtalig judisk sekt, karaiterna, åtnjuter samma rättigheter som tsarens kristna undersåtar. De övriga judarna äro förbjudna att uppehålla sig i en stor del av staten. Rörelsefrihet äga endast vissa kategorier av judar, t. ex. köpmän ,»av första gillet», bärare av akademiska titlar o. s. v. Men för att kunna höra till »första gillet» måste man vara rik, och det äro blott få ryska judar, och akademiska titlar kunna icke heller många judar i Ryssland förvärva sig, ty statens läroverk och universitet lämna tillträde endast åt ett mycket begränsat antal judiska lärjungar, och utländska diplom hava ingen rättslig verkan. Det är förbjudet för judar att bedriva vissa yrken, som stå öppna för alla kristna ryssar. Dessa olyckliga människor äro sammanfösta i några guvernement, där de sakna möjlighet att utöva sina färdigheter och sin goda vilja. Statens bildningskällor rinna sparsamt för dem, egna kunna de ej öppna, emedan de äro för fattiga. Alla, som kunna, utvandra för att i främmande land få luft och ljus, som förvägras dem i hemlandet. Den, som icke är ung eller djärv nog att utvandra, stannar i sitt elände och förgås där, andligen, kroppsligen, moraliskt.

Från Rumänien med dess kvarts million judar höra vi, att våra bröder också där äro rättslösa. De få endast bo i städerna, äro prisgivna åt myndigheternas, t. o. m. lägre tjänstemäns godtycke, tid efter annan utsatta för pöbelns blodiga övervåld och ekonomiskt så uselt ställda som möjligt. Enligt vår specielle rapportör äro hälften av alla rumänska judar medellösa.

Ohyggliga äro de förhållanden, som råda i Galizien. Av de 772,000 judarna där äro, enligt uppgift av d:r Salz, 70 % bokstavligen tiggare, »yrkesfattiga», som begära allmosor, mestadels utan att få några. Även i övrigt äro meddelandena därifrån förfärliga.

För förhållandena i västra Österrike med dess 400,000 judar är d:r Minz' uppgift betecknande, att i Wien av 25,000 judiska hushåll 15,000 på grund av medellöshet icke påföras någon kultusskatt. Av de 10,000 beskattade stå 90% i nedersta skatteklassen. Men också av denna kategori av lägst beskattade äro tre fjärdedelar ur stånd att betala skatt. Den skrivna lagen gör i Österrike ingen skillnad mellan judar och kristna. Men de offentliga myndigheterna behandla kallblodigt lagen som död bokstav, och plägseden bar återupprättat den judarnas isolering, som lagstiftaren nedrivit. Den sociala undantagsställningen försvårar i många fall förvärvandet av livsuppehället och kommer i en snar framtid att alldeles omöjliggöra det.

Från Bulgarien höra vi samma klagorop; en hycklande lag, som icke gör någon skillnad i rätt på grund av olikhet i tro, men som icke beaktas av myndigheterna; en fiendskap i alla kretsar, som överallt stöter bort judarna; nöd och elände utan hopp om bättring hos det övervägande flertalet judar.

I Ungern klaga judarna icke. De äro i besittning av alla medborgerliga rättigheter. De få arbeta och deras ekonomiska läge förbättras. Visserligen har detta gynnsamma tillstånd ej ägt bestånd länge nog, för att ha möjliggjort för flertalet judar att arbeta sig upp ur djupaste fattigdom, och de flesta judar även i Ungern ha icke ens hunnit till begynnelsen av välstånd. Dessutom försäkra de, som känna förhållandena, att också i Ungern judehatet glöder under askan och kommer att bryta ut vid första tillfälle.

De 150,000 judarna i Marocko, judarna i Persien, vilkas antal jag icke känner, måste jag lämna åsido. De stackars människorna ha icke krafter kvar att resa sig mot eländet. De bära det i slö undergivenhet och påkalla endast vår uppmärksamhet, när pöbeln bryter sig in deras ghetto och plundrar, mördar och skändar dem.

De länder, jag uppräknat, bestämma mer än sju millioner judars öde. De alla, med undantag av Ungern,[Som i våra dagar (1921) är värst av alla Övers. anm.] nedpressa genom rättsinskränkningar och rättslig eller social partiskhet judarna till proletärer oeh yrkestiggare och lämna dem ej ens hoppet att genom enskilda eller samfällda ansträngningar kunna höja sig över denna nivå.

De »praktiska» människor, som neka sig allt »ofruktbart drömmeri» och rikta sin strävan på det närmast liggande målet, äro av den åsikten, att upphävandet av alla undantags lagar skulle avhjälpa judarnas nöd i Osteuropa. Galizien åtager sig att leverera en kritik av denna åsikt. Och icke endast Galizien. Den rättsliga emancipationens botemedel har använts i alla länder med högre civilisation. Låt oss betrakta resultatet av detta experiment.

Judarna i Västeuropa ,äro icke i rättsligt hänseende underkastade några särskilda inskränkningar. De få fritt röra sig och utveckla sig, alldeles som sina kristna landsmän. De eko nomiska följderna av denna rörelsefrihet ha också otvivelaktigt varit de mest gynnsamma. Flit, uthållighet, nykterhet och sparsambet, alla judiska rasegenskaper, ha förorsakat en snabb tillbakagång i antalet judiska proletärer. I vissa länder skul le dessa helt ha försvunnit, om de icke finge tillskott genom invandring österifrån. De emanciperade västerländska judarna komma relativt fort upp till ett medelmåttigt välstånd. I varje fall antager deras kamp för det dagliga brödet icke så ohyggliga former som i östern. Men bland dessa judar uppstår och växer en annan judenöd: den moraliska.

Västerlandets jude har bröd, men man lever icke av bröd allena. Västerlandets jude är icke längre utsatt för att skadas till liv och lem av pöbelns hat, men köttets sår äro icke de enda, som svida och av vilka man förblöder. Västerlandets jude har trott, att emancipationen betydde verklig frihet och har skyndat att draga ut de yttersta konsekvenserna därav. Folken låta honom förstå, att han gjort orätt i att vara så naivt logisk. Lagen uppställer ädelmodigt likställighetens teori. Regering och samhälle utöva i praktiken en likställighet, som är ett hån mot teorien, som Sancho Panzas utnämnande till vicekonung av ön Barataria. Juden säger naivt: »Jag är en människa, och inhet mänskligt anser jag vara mig främmande.» Och det svaras: »Sakta i backarna! Din mänsklighet bör brukas med försiktighet; cdu saknar ett riktigt hedersbegrepp, pliktkänsla, sedlighet, fosterlandskärlek, idealism, och vi måste följaktligen hålla dig på avstånd från alla funktioner, som kräva dessa egenskaper.»

Genom fakta har man aldrig sökt bevisa dessa fruktansvärda anklagelser. På sin höjd anför man då och då som exempel någon enstaka jude, något sin stams och mänsklighetens utskum, och med triumf men mot alla det riktiga tänkandets lagar generaliserar man djärvt detta fall. Men detta är psykologiskt väl motiverat. Det är det mänskliga medvetandets varna att uppfinna motiveringar, som se förnuftiga ut, för att försvara de fördomar, som känslan först framkallat. Det sunda bondförståndet har för länge sedan upptäckt denna psykologiska lag och på sitt åskådliga sätt funnit träffande uttryck för den. »Den som tänker dränka en hund», säger ordspråket, »påstår, att han är galen.» Man pådiktar juden alla fel, emedan man vill bevisa för sig själv, att man har rätt att avsky honom. Men det primära är just, att man avskyr honom.

Jag måste säga det, hur smärtsamt det än är: de folk, som emanciperat judarna, ha misstagit sig på sina egna känslor. För att få full verkan hade emancipationen först måst utföras i känslan, innan den uttalades i lagen. Men så har ej varit fallet. Motsatsen var fallet. Judeemancipationens historia är ett av de märkligaste kapitlen i det europeiska tänkandets historia. Judeemancipationen är ej följden av en insikt, att man förgått sig svårt mot en stam, att man tillfogat den förfärliga lidanden och att det blivit på tiden att gottgöra en tusenårig orättfärdighet. * * * * * * *