Vår värld: Israels oinformerade väljare

Strax före valen till Knesset står Israel inför flera utmaningar. Hamas visar, genom att utse teknokrater och terrorister till den nya regeringen, att det är möjligt att lära från Nazimodellen hur man kan regera. Även folkmordsbenägna massmördare som förför sina samhällen med vanförelser om ras- och religionsöverlägsenhet kan få internationellt erkännande om de kan få tågen att följa tidtabellen.

Israels politiska spektrum är delat mellan vänstern, representerat av Kadima, och högern representerat av Likud. Kadimas önskan är att bemöta Hamashotet genom att göra en offentlig show av att avvisa Hamas samtidigt som man ger upp Judéen och Samarien till terrororganisationen.

Likud påpelar att ge upp Judéen och Samarien till Hamas gör det omöjligt att försvara resten av landet. Eftersom Likud inte anser att Israel bör ge upp sin rätt att försvara sig själv genom att överlämna sitt lands geografiska centrum till en global terroristorganisation som, tillsammans med Fatah och Islamic Jihad redan har mördat mer än 1.100 israeler, och som kvarstår fast beslutna att förinta Israel, protesterar det mot att uppge något land till Hamas.

Det har ofta noterats i denna kolumn att de israeliska media har blockerat all offentlig debatt i denna fråga. Media behandlar politiker på vänstersidan med silkesvantar - applåderar dem för att de mekaniskt upprepar vad deras propagandarådgivare har uppmanat dem att säga. Politiker på högerkanten, å andra sidan, anfäktas, förolämpas och tvingas på defensiven för att våga antyda att det kanske inte är i Israels bästa intresse att kasta ut israeler från sina hem och ge bort deras land till Hamas.

Det är inte enbart ämnen relaterade till israels nationella säkerhet som skyfflas under mattan av våra mediastjärnor, samtidigt som de är sjukligt intresserade av våra politikers popularitet och kroppsspråk. Alla väsentliga ämnen ignoreras.

En vecka före valen kan det vara värt att se på några av dessa andra ämnen, så att vi får en aning om vad det hela gäller.

Först har vi ekonomin. Likud, under ledning av Binyamin Netanyahu, är för ett litet regeringsparti som är för en fri marknad.

Arbetarpartiet, lett av Histadrut-bossen Amir Peretz, som var chef för Histadrut (Israels LO) då organisationen störtade ner i konkurs och tömde flera pensionsfonder för arbetarna, och som ofta har hållit landets ekonomi i tvångströja med illegala storstrejker, vidhåller att Israel måste anta den sydamerikanska socialistmodellen som har gjort sådana underverk med ekonomin i Argentina, Venezuela och Bolivia.

Kadimapartiet, som leder i gallupundersökningarna, har ingen ekonomisk plattform. Den tillförordnade premiärministern Ehud Olmert lovar samtidigt att fortsätta de reformerna gentemot en fri marknad som Netanyahu arbetade hårt för som finansminister, och att backa tillbaka från dom medan hans ställföreträdare, Shimon Peres lovar ett slut på "envis kapitalism".

Kadimas tvetydighet fungerar under valsäsongen eftersom den enda fråga som media anser vara relevant eller värt att tas upp, är om en kandidat eller ett parti uttrycker nog "social känslighet". Översatt till konkreta punkter innebär det att kandidaten bedöms enligt mängden förakt som visas inför Netanyahu för att han har genomför reformer för att åstadkomma en fri marknad.

Samtidigt som Netanyahus reformer framkallade en tydligt märkbar och bibehållen minskning av arbetslösheten och flyttade Israels ekonomi från nära kollaps till att bli den snabbast växande marknaden i Västvärlden, så översköljer media offentligheten med påhittad och genomskinligt uppdiktad statistik som påstår att en fjärdedel av Israels barn svälter.

Förutom de osynliga hundratusentals svältande barnen tycks ingen bry sig om att arbetare som just ligger på gränsen till medelklassen betalar 33-40% inkomstskatter, eller att moms - en regressiv skatt om någon - är 16.5%. Det tycks inte bekymra någon att våra marknader kontrolleras av monopolister som tar för höga priser på allting från mat till boende till bankservice eftersom de kan eftersom de är monopolister.

Inga av de journalister som dryper av "social känslighet" tycks se sambandet mellan hårt beskattade affärsägare och arbetslöshet, eller låga löner för hög- och lågutbildade arbetare. Med medias kärlekshistoria med sydamerikansk socialism borde det inte förvåna någon att dessa minipartier som har något alls att säga säger, att de hatar och är emot kapitalism och små regeringar.

Förutom ekonomin har vi problemet med Israels konstitutionella kris. Under kampanjen har man kunnat observera flera anmärkningsvärda händelser som illustrerar snårigheten i denna fråga.

Först har vi interimregeringens hantering av Knessets undersökningskommitté angående polisbrutaliteten mot de protesterande människorna vid Amona förra månaden. I klart förakt för Knessets regler förbjöd ministern för inre säkerhet Gideon Ezra och försvarsminister Shaul Mofaz sina högsta chefer att vittna inför kommittén. Det faktum att regeringsministrar i en demokrati är konstitutionellt tvingade att följa besluten i Knesset verkar inte att ha gjort något som helst intryck på dessa ministrar - som har full support av medierna i dessa lagbrytande aktiviteter.

Därefter har vi det förunderliga beslutet hos högsta domstolens chef Menachem Mazuz att utnämna sig själv som den som avgör vilka beslut interimregeringen får fatta före valen. Förra veckan gav Mazuz order till Hälsoministeriets medicinkommitté, som avgör vilka mediciner som ska betalas via statens sjukförsäkring, att ej sammankallas före valet. Det har tydligen aldrig förespeglat Mazuz att han inte har ett dugg att göra med detta eftersom absolut ingen lagfråga ingår i detta sammankallande.

Mazuz beslut att placera en kommitte av statliga tjänstemän under hans överinseende är bara det senaste i en lång rad tveksamma eller direkt oacceptabla manövrer från hans sida där han har tagit sig makt långt bortom vad någon annan anser vara lämpligt.

Efter premiärminister Ariel Sharons massiva stroke i januari uppfann Mazuz ett Orwellianskt legalt träsk genom att definiera Sharons tillstånd som "permanent temporär oförmögenhet."

Mazuz har en bra anledning att uppföra sig som han gör. Om han helt enkelt hade förklarat Sharon för att vara "permanent oförmögen" - vilken han är - hade en komplicerad process startats för att välja och godkänna en ny premiärminister och regering, vars resultat hade varit osäkert. Men genom att förklara Sharon vara "permanent temporärt oförmögen" stoppade Mazuz denna process från att äga rum. På detta sätt gav han sig själv makten att välja premiärminister bland Israels valda representanter, i princip göra sig själv till enväldig väljare.

Israels konstitutionella kris har två huvudkarakteristika - Knesset är försvagat och den lagliga makten, representerat av Mazuz och Högsta Domstolen har tagit sig oproportionerligt stor makt. Hur man än ser det borde detta ha varit en viktig komponent i valkampanjen, men det har inte alls uppmärksammats.

Före sin temporära oförmöghenhet av permanent natur, började Sharon och hans PR-konsulter att uppmuntra support för en konstitutionell reform som skulle ha förvandlat Israel från parlamentär till presidentstyrd demokrati. Efter det att Olmert ersatte Sharon har Kadima ej yttrat sig i frågan.

Medlemmar av arbetarpartiet har ett antal gånger uttryckt sin tillfredsställelse med den närvarande obalansen i maktutövandet. Det är logiskt eftersom Högsta Domstolen och den statliga lagmakten i konstitutionella frågor rutinmässigt dömer enligt sina medlemmars vänsterinriktade politiska åsikter och på detta sätt ger vänstern en oproportionerligt stor makt långt bortom dess support bland befolkningen.

NETANYAHU HAR uttryckt att han föredrar en reform angående val av Knessetmedlemmar. Likud understödjer en metod att splittra rösterna, så att 60 Knessetmedlemmar väljs direkt av väljarna på en regionell bas medan de återstående 60 väljs som tidigare, enligt de proportionella partilistorna.

Där är ingen tvekan om att en förskjutning från proportionella val inte kommer att enbart göra riksdagsmännen mera bundna till sina väljare, utan det kommer även att eliminera några av de minsta partierna och stabilisera Israels regeringar.

Under de kommande åren kommer Israels säkerhet, ekonomiska tillväxt och konstitutionella system alla att utmanas på invanda och ovanliga sätt. Tyvärr - på grund av våra medias temporära vinkling och ytlighet på ett permanent sätt, som får dem att kväva all offentlig debatt i alla väsentliga frågor - kommer vi att, när vi går till valbåsen nästa vecka, påverka hur dessa utmaningar kommer att bemötas utan att vara medvetna om varken huvudfrågorna eller hur de olika politiska partierna kommer att bemöta dem.

Å andra sidan, eftersom de flesta av våra politiker aldrig har behövt fundera över frågorna, är de också omedvetna om dem.

Originalartikeln återfinns på http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1139395642779&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull