Jag skrev:

Det är alltid farligt att sprida ren okunnighet, förutom att det förefaller lite barnsligt.

Angående den helt och hållet legala ockupationen sedan Israel blev attackerat både 1948 och 1967 är det fullt legalt att hålla land, speciellt land utan statlig ägare, till ett fredsavtal, läs vad §242 verkligen säger, http://israelisverige.info/2009/09/06/vad-sager-%C2%A7242-egentligen/

§242 säger inte ett smack om detaljer, mer än att de ska bestämmas genom förhandlingar och att stilleståndslinjerna är oförsvarbara för Israel. San Remo 1920, som fortfarande är bindande, bestämde att hela det palestinska Mandatet skulle vara det judiska hemlandet, efter det att araberna hade fått 200 gånger mer. FN har inte den minsta lagliga rätt att ”tilldela” något, enbart ge vissa rekommendationer.

Hur kommer det sej att du glömmer att där var betydligt FLER judiska flyktingar från arabländerna än araber från Israel? De arabiska får fortfarande kontinuerligt stöd från FN via UNRWA, judarna har inte fått en dollar och har heller inte fått något slags kompensation för alla egendomar och fasta tillhörigheter som de tvingades lämna i arabvärlden.

Vad som sades vid Oslo, se http://israelisverige.info/2009/09/23/vad-sa-rabin/ Rabin gav Arafat alla chanser att sätta upp en arabisk enhet under hans kontroll OM han uppfyllde vissa krav som att stoppa all hatpropaganda, all terror och samla in alla illegala vapen. Han gjorde ingetdera, till och med när de skakade hand framför Vita Huset skrävlade han med en bandad sändning i Jordansk TV:

On the same day that Arafat signed the Declaration of Principles of the Oslo Accords on the White House lawn, he appeared in a pre-taped interview on Jordan TV. In Arabic he explained to his Palestinian followers: “Since we cannot defeat Israel in war, we do it in stages. We take any and every territory that we can of Palestine, and establish sovereignty there, and we use it as a springboard to take more. When the time comes, we can get the Arab nations to join us for the final blow against Israel.”

Vet du inte något om alla punkter där Israel hjälper USA bör du definitivt läsa http://israelisverige.info/2009/08/07/israel-vad-kan-vi-gora-for-dej-usa/ Varför tror du USA placerar så mycket av sin hi-tech utveckling i Israel? USA tjänar många miljarder på det.

Västbanken har en ekonomisk utveckling på minst 7%, tack vare alla donationer, och bygger en splitter  ny stad där, se http://israelisverige.info/2009/07/31/vastbankslyx-ny-arabisk-stad-byggs-rawabi-iran/

Korr sagt – du är fruktansvärt oinformerad, alternativt ljuger du medvetet.

Varför censurerades det omedelbart?

.

antisemitism antisionism Fatah Israel Jerusalem mediekritik Mellanösternkonflikten palestinska myndigheten palestinier politiskt korrekt Sverige kommunister...

Det engelska originalet följer:

FROM WND’S JERUSALEM BUREAU

Accusation: Israeli leader long planned dividing Jerusalem

As city’s mayor, Olmert allowed 100,000 illegal Arab squatters

---

Posted: December 04, 2007
1:00 am Eastern

By Aaron Klein
© 2010 WorldNetDaily.com

JERUSALEM – During 10 years as mayor of Jerusalem, Prime Minister Ehud Olmert instructed city workers not to take action against hundreds of illegal Arab building projects throughout eastern sections of Jerusalem, allegedly telling municipal workers the area one day would be handed to the Palestinians, according to former workers speaking to WND.

The workers charge Olmert even instructed city officials to delete files documenting illegal Arab construction of housing units in eastern Jerusalem. Those units currently house an estimated 100,000 Arabs, say the workers.

Olmert was Jerusalem mayor from 1993 to 2003. As mayor he made repeated public statements calling Jerusalem the “eternal and undivided capital” of Israel.

But at last week’s U.S.-sponsored Annapolis summit, Olmert committed to work toward an agreement with the Palestinians before President Bush leaves office next year, with Israel widely expected to evacuate large swaths of the West Bank and eastern sections of Jerusalem.

In a speech at the summit, Olmert alluded to evacuating the West Bank and perhaps eastern Jerusalem, both of which were recaptured by Israel in 1967.”The negotiations will address all of the issues which we have thus far avoided dealing with,” said Olmert last Tuesday. “I am convinced that the reality that emerged in our region in 1967 will change significantly. I know this. Many of my people know this. We are prepared for it.”

In a speech last month, Olmert hinted he would be willing to divide Jerusalem, asking whether it was “really necessary” to retain certain Arab neighborhoods in the eastern parts of Judaism’s capital city.

“Was it necessary to also add the Shuafat refugee camp, Sawakra, Walaje and other villages and define them as part of Jerusalem? On that, I must confess, I am not convinced,” stated Olmert, speaking at a special Knesset session to mark the sixth anniversary of the assassination of former government minister Rehavam Ze’evi, who drew up the 1967 map.

As the city’s mayor, Olmert publicly presented himself as a stalwart supporter of a unified Jerusalem.

But Jerusalem municipal employees and former workers paint a starkly contrasting picture of the prime minister.

“He did nothing about rampant illegal Arab construction in Jerusalem while the government cracked down on illegal Jewish construction in the West Bank,” said one municipal employee who worked under Olmert. She spoke on condition of anonymity because she still works at the municipality.

One former municipal worker during Olmert’s mayoral tenure told WND he was moved in 1999 to a new government posting after he tried to highlight the illegal Arab construction in Jerusalem. He also spoke on condition of anonymity, fearing for his current job.

Aryeh King, chairman of the Jerusalem Forum, which promotes Jewish construction in Jerusalem, told WND an investigation by his group found Olmert’s city hall deleted files documenting hundreds of illegal Arab building projects throughout eastern sections of Jerusalem. He said he forwarded his findings to Israel’s state comptroller for investigation.

King also charged Olmert told senior municipal workers not to enforce a ban on illegal Arab buildings.

“Ehud Olmert gave the order not to deal with the problem and not to put Israeli security forces to the duty of taking down the illegal Arab complexes. Senior municipal workers told me Olmert said not to bother with the illegal Arab homes because eventually eastern Jerusalem would be given to the Palestinian Authority,” said King.

King’s report charges Jerusalem municipal officials erased the files, which detail over 300 cases of Arab construction in eastern Jerusalem deemed illegal starting from 1999. The illegal buildings were reportedly constructed without permits and are still standing. According to law, they must be demolished.

Local media reports investigating King’s charges alleged the files were erased by Ofir May, the head of Jerusalem’s Department of Building Permits, with the specific intention of allowing the statute of limitation on enforcing the demolitions of the illegal construction to run out.

The Jerusalem municipality released a statement in response to the allegations claiming the threat of Arab violence kept it from bulldozing the illegal Arab homes.

“During the years of the intifada, the municipality had difficulty carrying out the necessary level of enforcement in the neighborhoods of eastern Jerusalem due to security constraints,” the statement read.

King said the hundreds of buildings allegedly detailed in the deleted municipal files house more than 20,000 illegal units.

“We’re talking about perhaps 100,000 or more Arabs in eastern Jerusalem living in illegal homes with the government doing nothing about it,” King said.

WND investigation: Arabs squatting illegally on Jewish-owned Jerusalem land

Illegal Arab construction in Qalandiya (WND Photo)

WND’s own investigation last year found hundreds of acres of key properties in Jerusalem purchased by a Jewish group for the stated purpose of Jewish settlement instead were utilized for the illegal construction of dozens of Arab apartment buildings housing thousands and United Nations facilities.

The lands, purchased by the Jewish National Fund, or JNF, are under the management of the Israeli government.

The properties in question include over 200 acres in the northern Jerusalem neighborhoods of Qalandiya and Kfar Akev, located near an old Israeli airport, and about 50 acres in a north Jerusalem suburb known as Shoafat, which is adjacent to the Jewish neighborhood of Pisgat Zeev.

The two neighborhoods were specifically mentioned by Olmert last month as up for possible Israeli evacuation.

The lands were legally purchased on behalf of JNF using Jewish donations in the early 1900s, immediately after the organization was founded in 1901 with the specific charge of repurchasing and developing the land of Israel for Jewish settlement.

A tour of Qalandiya and Kfar Akev found dozens of Arab apartment complexes, a Palestinian refugee camp and a U.N. school for Palestinians constructed on the land.

According to officials in Israel’s Housing Ministry, Arabs first constructed facilities illegally in Qalandiya and Kfar Akev between 1948 and 1967, prior to the 1967 Six-Day War during which Israel retook control of the entire city of Jerusalem.

Qalandiya, still owned by JNF, came under the management of the Israeli government’s Land Authority in the late 1960s.

Ministry officials say the bulk of illegal Arab construction in Qalandiya took place during Olmert’s tenure as mayor, with construction of several new Arab apartment complexes still taking place this year.

Neither the Olmert municipality nor JNF took any concrete measures to stop the illegal building, which continues today with at least one apartment complex in Qalandiya under construction.

Jerusalem’s Shoafat neighborhood, which has an estimated value of $3 million, also was purchased by JNF in the early 1900’s and fell under the management of the Israel Land Authority about 40 years ago. Much of the illegal Arab construction in Shoafat took place in the past 15 years, with some apartment complexes built as late as 2004.

In Qalandiya, Kfar Akev and Shoafat, Israel’s security fence cordons off the Arab sections of the JNF lands from the rest of Jewish Jerusalem.

Internal JNF documents obtained by WND outline illegal Arab construction on the Jewish-owned land. A survey of Qalandiya summarized on JNF stationery conducted in December 2000 and signed by a JNF worker states, “In a lot of the plots I find Arabs are living and building illegally and also working the JNF land without permission.”

The JNF survey goes on to document illegal construction of Arab apartment complexes and the U.N. school under the property management of Israel’s Land Authority.

Detta är värt att tänka på när man idag hör om bråk i Jerusalem när stadens borgmästare rensar upp i slummen – den enda stad i världen där vänsterextremister protesterar mot detta.

.

SDS950 AB140 DN927 D692 DN449 D457 X309 HD vg db db FN *

.

antisemitism antisionism araber Abbas Fatah Israel Jerusalem Mellanösternkonflikten Barack Obama palestinska myndigheten palestinier Olmert...

Antisemitism omfattar idag även antisionism, israelhat.  RK har en viktig uppgift, att besöka krigsfångar. Det enda fallet som har varit helt ointressant för dem, har varit israeliska krigsfångar som hos Hizbollah och Hamas. De har inte besökt en enda!

Terroristerna och dess väljare i Gaza får kontinuerlig hjälp för stora summer från RK, och de påstår sig ha frågat Hamas vänligt om de inte får besöka den kidnappade Shalit. “Nähä, ok då får vi väl inte det men här får ni de vanliga lådorna med alla förnödenheter i alla fall.”

HRW har gjort ett skarpt uttalande att Hamas skall ge den lagstadgade rätten till kontakt med RK och sin familj, de bara flinar. Ingen av alla donatorer till Hamas (mycket som mellanlandar hos Abbas) har satt som ultimatum att de inte ger mer service om de inte släpper Shalit eller åtminstone låter RK träffa honom – Hamas bara säjer att de först kräver de alla tillfångatagna terrorister och mördare för att vara så vänliga.

Uppriktigt sagt tror jag att Hamas gjort som Hizbollah – slagit ihjäl Shalit, annars hade de själva vunnit mycket på att låta RK träffa honom, men eftersom RK inte insisterar så……  Att de visade en video som såg ut som den stackars killen – var ju inte den första Pallywood-produktionen.

RK påstår att “de gör allt” – men det är en massa morötter utan en enda piska.

En annan sak som inte är välkänd: det är RK som i sin upphöjda fantasi har hittat på att de judiska byarna och småstäderna i Judéen/Samarien bör vara olagliga! Ingen motivering, de fick för sej det på ett hemligt möte på sjuttiotalet och följde helt min mors logik: “därför att det ÄR så!”

Men cheferna får enorma löner.

Vi känner också till RK:s ökända vägran att acceptera Israels motsvarighet, den Röda Davidsstjärnan, eller åtminstone dess symbol. Den Röda Halvmånen går däremot bra – tala om rasism.

SMP EK *

.
antisemitism antisionism Gaza Hamas Human Rights Watch Israel Mellanösternkonflikten palestinier Röda Korset Shalit...

Jag fick mej just tillsänd artikeln http://st.nu/opinion/kronikor/1.1834620-en-grans-for-bagge-sidor och eftersom det är debatt utgår jag från att det betyder – debatt. Jag vore tacksam om ni införde denna artikeln – och ger mig besked snarast möjligt om ni publicerar. Om ca ett dygn lägger jag upp den på min blogg.

Jag ser ingen speciell debattmailadress så sänder till de två mailadresser som är synliga – jag sitter på en djungellina via mobilen som är 1/1000 av bandbredden där hemma i Lund, så kan inte söka runt.

Fantasy och Mellanöstern

Jag råkade se artikeln “En gräns för bägge sidor” och det är illavarslande att en samling av rena fantasier om Mellanöstern, som visserligen delas med både Bildt och vänstern – kan förökas så ohejdat medan artiklar med fakta brukar censureras bort.

Kanske jag ska döda två vanföreställningar: “folkrätt” betyder alls inte “vad folk tycker” och 99% av FN:s resolutioner är enligt Kapitel 6, d.v.s. endast rekommendationer, har inget alls med lag och rätt att göra. §242 omvandlades till Kapitel 7, d.v.s. “bindande” och den säger klart att Israel ska lämna land, EJ ALLT LAND som de ockuperade helt lagligt, när de blev attackerade 1967, och detta ska Israel göra när de har fått säkra och försvarbara gränser – vilket Gröna Linjen ingalunda är.

Av det land Israel ockuperade och som §242 avser har Israel lämnat tillbaka 90% mot fred – Sinai. Den resolutionen kräver inte mer, och Israel har fortfarande inte fått fred och säkra gränser. Freden med Jordanien var fred mot fred, inga mutor behövdes. Israel hade heller inget jordanskt land att ge.

Tänk efter vad säkra gränser innebär efter att ha tittat på kartan. Vid Natanya är Israel ca 15 km brett – använd din fantasi för att se till att gränserna där blir säkra.

Det är också välkänt att Judéen/Samarien/Gaza inte är ockuperat från någon annan. Det har odefinierad statlig ägare fram till ett fredsavtal – inte att blanda ihop med privat äganderätt som att Baron Rotschild köpte nästan hela Golan en bra bit in i Syrien på 1880-talet och därefter skänkte landet till Israel.

Abrahams grav i judarnas näst heligaste stad, efter Jerusalem (Hebron var judarnas huvudstad innan Jerusalem blev det), var blockerad i exakt 700 år fram till 1967 av muslimerna, ingen jude fick besöka. Muslimernas sätt att ta hand om judiska lämningar ser vi dagligen på Tempelplatsen i Jerusalem, där de använder bulldoozers för att gräva bort alla judeokristna minnesmärken de hittar, utan protester från Sveriges kristna. Jag förmodar att de undviker Al Aksamoskén – som byggdes ovanpå en bysantinsk kyrka, och fortfarande har bysantinsk struktur – den byggdes 80 år efter Muhammeds död så flög han kamel dit på natten, som legenden säger, blev han nog missnöjd. Klippmosken byggdes bara 60 år efter hans död.

Judarna har ingen anledning att lita på att muslimerna tar hand om deras minnesmärken.

PLO erkände aldrig någonsin Israels existens – Arafat och kompisarna sa att de skulle göra det men det blev aldrig – försök hitta ett exemplar av en reviderade PLO-stadgar! Sök på Google på PLO Charter never amended.

Fatah har likaledes inte accepterat Israels existens – fråga vem som helst omkring Abbas och du får veta att Tel Aviv är en illegal bosättning, skolbarnen hos Abbas lär sej att de israeliska städerna och sjöarna och floderna är palestinska för att föreviga problemet. EU betalar för denna insatsen.

Oslo och Rabin – jag kan lätt ge referens på vad Rabin sa, att det aldrig kommer att bli en palestinsk stat, att Jordandalen alltid kommer att vara Israels östgräns eftersom inget annat går att försvara. Speciellt efter erfarenheterna från Gaza efter 2005.

EU har lite smått börjat att tala om att erkänna en palestinsk stat, men har lika snabbt börjat dra tillbaka tanken när de inser att det betyder livslångt underhåll till den icke livsdugliga staten, som har sett sin ekonomi gå upp till 7% på sistone enbart pga donationer och markspekulationer. Frankrike specifikt sa att det inte gick att göra utan slutförda förhandlingar. Knappt någon där betalar skatt och inget västland litar på dem nog för att sätta upp en fabrik eller industriby som ska betalas med produkter, som Intel och andra har gjort i Israel. För ett antal år sedan ville Israel sätta upp sådana för att hjälpa upp ekonomin, Arafat vägrade så dessa placerades i Jordanien i stället.

Netanyahu förklarade för länge sedan att den enda möjligheten är att bygga upp ekonomi och möjligheter för statsbildning för palestinierna, och nyligen har Obama, nästan i smyg, deklarerat exakt samma prioritetsordning. Faktum är att israeliska bosättningar i Judéen/Samarien tar upp ca 1,7% av landytan.

Jerusalem har självfallet aldrig varit arabisk huvudstad och kommer aldrig att bli det.

Allt fler talar om den enda existerande realistiska planen – det lilla palestinska mandatet delas i en arabisk del, Jordanien och en judisk del, Israel, där ingen bosatt blir utkastad (enligt mandatreglerna som fortfarande gäller). Jordanien har enorma ytor som skulle må bra av lite israelisk teknik för att få öknen att grönska, och lite  israeliskteknik för en stor avsaltningsanläggning i Aqaba, så kan alla araber som vill flytta dit utan att det märks. Jag läste en artikel från Jordan Times den 15 december att 80% av jordanierna har problem med övervikt och 30% med diabetes.

N

.

antisemitism antisionism islamism Israel mediekritik Mellanösternkonflikten palestinier palestinska myndigheten politiskt korrekt...

Varför går taggtråden där? Du behöver inte vara matematiker för att förstå detta diagrammet:

Från när Arafat gormade NEJ till allting som inte innebar ett steg närmare Israels förintelse, vid Camp David år 2000, och startade andra intifadan, till stor förödelse för den palestinska ekonomin, så växte antalet självmordsattacker mot judar, se den röda linjen, och droppen var när tuffa Hamaskrigare kom till ett pensionärskalas under Pesach i Netanya och avlivade och skadade mer än hundra pensionärer, ett sant hjältedåd.

Israel tvingades gå in med soldater i Judéen/Samarien och börja bygga Säkerhetsstängslet – som är mur där prickskyttar med lätthet kan skjuta ner judar på andra sidan, vilket är ett par procent av sträckningen. Men Muuuur får det heta…….

Vi alla minns hur Arafat sa hur han formligen älskade barn-shaheeds – de gör sej ju också så bra på bild i media. En anledning till den hårda propagandan för barn än i dag.

Före år 2000 kunde palestinier och judar i princip handla hos varandra och söka jobb hos varandra, och nästan hälften av palestinaaraberna levde på inkomster från arbete i Israel, israeler kom gärna till de palestinska områdena för shopping.

Andra intifadan förstörde allt detta.

Tänk efter: var har araberna det bäst, i Israel, i Judéen/Samarien (som Jordanien kallade sin “Västbank” under dess illegala ockupation 1948-67) eller Gaza?

PLO:s och Fatahs Stadgar säger ytterst monotont att de aldrig kommer att erkänna Israel, trots att Arafat på engelska låtsades att de skulle ändra ordalydelsen. Den nya Fatahstadgan från förra året talar fortfarande om Revolution, inte fred med Israel.

Tror du det inte så Googla på PLO Charter not amended. Exempel.

Så vad säger Lotta i sin artikel? I princip: “Let the Revolution go on!” Där existerar inte en enda demonstrant som demonstrerar mot orsaken till att Staketet var nödvändigt. Ingen som demonstrerar mot att Abbas fyller skolböcker och barn-TV med intensivt hat mot judar/Israel för att fortplanta kriget till nästa generation, och frågar någon varför de inte stoppar detta eftersom det vore första steget in på Vägplanen, som Israel lovat slutar med en palestinsk stat – om ALLA steg tas i tur och ordning – de verkar inte alls intresserade. Och frågar man donatorerna varför de inte har det som krav för att fortsätta donera så rycker de på axlarna – man nästan tror att det har med den kända tesen “ens fienders fiender” att göra. Ingen hjälper hungriga araber om man inte kan anklaga Israel i samma veva.

De får ju sina enorma bidrag ändå och behöver inte göra ett dyft annorlunda.

Kollar man NGO-tätheten avtar den monotont med avståndet från Israel, ingen större korrelation med hur hungriga folk är.

Premiärministern hos Abbas talar om en palestinsk stat om två år – stora fina planer. Han utgår från att EU, USA och resten av gänget ska underhålla dem med stora mängder med pengar så länge som UNRWA bibehåller flyktingar i läger, d.v.s. inget definierat slut.

Israel har många gånger sagt att Staketet är temporärt, det tas ner när det inte behövs längre. Israel har gjort små försök att ta bort vägspärrar och – nästan var gång ett allvarligare terrordåd har utförts i Judéen/Samarien så ser man att en väsentlig vägspärr helt nyligen har avlägsnats. Lotta har aldrig någonsin tagit fram det i en artikel – hur man ska få bort Stängslet. Varför inte?

.

Abbas Arafat antisemitism antisionism araber bidrag Israel mediekritik Mellanösternkonflikten palestinier palestinska myndigheten politiskt korrekt Västbanken...

Han har inget intresse av att hjälpa människorna i Gaza, där går regelbundet tusentals lastbilar med nödvändighetsvaror till Gaza via Israel.

För övrigt är där överproduktion på tunnlar mellan Gaza och Egypten och lönsamheten har starkt försämrats, Gaza är redan överfullt av varor, se den palestinska nyhetsbyrån inkl. bilder.

Så bästa sättet att få publicitet och reta Israel och Egypten är att skicka båtar med samma saker som Israel och tunnlarna levererar, men med gott om tv-killar med.

Här en artkel översatt från http://www.ihh.org.tr/13572/en

Noaks Ark ska bryta embargot

Deltagare i “Frihet för Palestina-konvojen” samlades vid IHH:s huvudkontor.  IHH:s ordförande lade fram intyg av tacksamhet inför deltagarna och berättade om en ny konvoj till sjöss.  Han upprepade stiftelsens beslutsamhet att organisera konvojer

De människor som deltog i förra månadens “Frihet för Palestina-konvoj” träffades på huvudkontoret i IHH Humanitarian Relief Found ation i Fatih, Istanbul. De 150 turkiska deltagarna i konvojen fick chansen att träffa aktivisterna som de reste med. IHH:s talman Bülent Yıldırım presenterade deltagarna intyg av uppskattning för sina insatser.

Yıldırım sa konvojen uppnått sitt mål och tackade alla som hade bidragit till konvojens organisation. Han uppgav att konvojen uppmärksammat det internationella samfundet på den humanitära situationen i Gaza och tillade: “Vi hade många svårigheter under den 26 dagar långa resan men ingen förlorade hoppet. Trots alla svårigheter lyckades vi ta oss in i Gaza och leverera donationer som anförtrotts oss. ”

Noaks Ark

IHH Talmannen nämnde en flotta av stödfartyg som skall kallas Noaks ark skulle lämna  Turkiet i april 2010 för att bryta Gaza-embargot.

“Vi planerar att åka till Gaza med en flotta på 20 fartyg som skall inrättas av en internationell organisation förmodligen i april 2010. Våra stödfartyg fortsätter att sikta in sig på Gaza tills det israeliska embargot hävs. Lastfartygen transporterar  material under israeliskt embargo, byggmaterial, generatorer, läkemedel, medicinsk utrustning och utbildningsmaterial. Passagerarfartyg som medföljer lastfartyget skall transportera journalister, människorättsaktivister advokater, aktivister och politiker från olika länder,” sa Yıldırım.

Stöd söks för att inhandla fartyg

IHH planerar att delta i konvojen med fem fartyg. Stöd för välgörenhet från affärsmän i Turkiet söks för att köpa fartyg.

Tja, det är väldigt nära en krigsförklaring mot Israel – och i förlängningen Egypten. Eftersom konvojen uteslutande tjänar ett syfte – att förstärka Hamas’ terrorverksamhet, vilket har som sin väsentliga punkt Folkmord av alla Judar. Får man rekommendera Israel att börja planera NU vad de ska göra.

.

antisemitism antisionism bidrag Gaza Hamas islamism Israel Mellanösternkonflikten palestinier terrorism Turkiet...

.

Abbas Arafat antisemitism antisionism bidrag Bildt Hamas Iran islamism Israel Mellanösternkonflikten palestinier palestinska myndigheten politiskt korrekt KTH Västbanken...

Sorry – men Reepalu verkar totalt okunnig om fakta som han talar om. Jag läste just hans inlägg på MyNewsdesk.

1) Israels försvarskrig mot Gaza för ett år sedan var efter 8 år och ca 10000 raketer och granater från Hamas, Fatah, Islamic Jihad och resten av de muslimska terroristerna. Kriget föregicks av ett halvårs stillestånd, så Israel enbart drabbades av ett par hundra missiler medan Hamas importerade Gradraketer och förstärkte sina bunkers och lagrade vapen i skyddsrummen, därefter vägrade Hamas fortsätta “stilleståndet” utan sände ca 40 missiler om dagen i en vecka!

Vad tycker Reepalu att Israel skulle ha gjort i den situationen? Han bara gapar om “folkrättsliga kränkningar” – och får gärna visa vilken regel som säger att en nation inte får försvara sig. Den sista juden lämnade Gaza 2005 och där är en internationell gräns nu. Vad som passerar den beror helt och hållet på Hamas, liksom gentemot Egypten. Varför Reepalu har så totalt fallit för en allmänt erkänd terroriströrelse vet jag inte.

Överste Kemp, expert på krigföring i tättbebyggda områden som i Afghanistan, Irak, talade inför FN och sa att ingen hade kunnat genomföra kriget mera “humanitärt” än Israel gjorde, och efteråt har Israel gjort sitt bästa för att analysera de mänskliga misstag som gjordes.

2) Sionism – som synes har Reepalu nyligen läst på – dess historiska betydelser, och därefter gjort lite tolkningar från sin egen synvinkel. Sanningen är att sionismen har lyckats till 100% och byggt ett starkt utvecklingsbart Israel för alla judar som vill komma dit. Vad som nu följer är vidare utveckling, sionismen var den historiska stommen som gjorde den judiska nationen Israel starkt och som gör att Israel har fler hi-techföretag på NASDAQ-börsen än hela EU tillsammans.

Nu är Israel ett land med alla normala rättigheter, som att få bestämma vem som får komma dit och vem som inte får.

3) Det “stora antalet israeler som tagit avstånd” mot försvarskriget mot Gaza täcker väl det marxistisk-leninistiska partiet Meretz, som fick 2.95% i senaste valet. De som gav Goldstone de flesta argumenten mot Israel.

4) “Ockuperad palestinsk mark” är ett icke-existerande uttryck som Palestinagrupperna gårna slänger ur sej. Där har aldrig funnits ett land, Palestina, som någon kunde ockupera. När Ottomanska Riket sönderföll efter 1:a världskriget och blev Turkiet, gick 99.5% av återstoden till araberna, hela Arabvälden av idag, den halva procenten blev det Palestinska Mandatet som i San Remo 1920 deklarerades som det judiska hemlandet (utan att förskjuta andra som redan bodde där) och detta beslut är fortfarande giltigt!

England skulle förvalta mandatet tills judarna kunde ta över. De började snyggt med att ge bort 80% till en kompis och det blev Jordanien där ingen jude fick bo. Så var där bara 0.1% kvar till judarna.

1938 anmärkte både Roosevelt och Churchill hur fler araber än judar tycktes emigrera till det judiska området, eftersom det var där det fanns jobb, sjukvård, skolor, och England hindrade dem inte – de hindrade bara judar, trots mandatreglerna. De fortsatt hindra dom under Förintelsen.

1948 åkte engländarna hem, Israel deklarerades, och den samlade arabvärlden attackerade för att ta dessa 0.1% eftersom deras framgångar irriterade dem oerhört. Araberna misslyckades.

Sen tyckte diverse individer, som Reepalu att domdär sionisterna enbart skulle ha 0,05%…….

Läxa för Reepalu:

Vad sa Rabin och Oslo?

Vad säger §242?

Vilka rättigheter har Israel angående Judéen/Samarien/Gaza enligt internationell rätt?

Reepalu borde läsa lika ingående som han har läst på om sionismens historia.

.

antisemitism antisionism Israel Mellanösternkonflikten Reepalu socialdemokrati Västbanken...

Makor Rishon är nästan lika höger som Haaretz är vänstervinklad, med skillnaden att de värnar om Israels judiska kultur och religion, medan Haaretz kallas “det palestinska språkröret på hebreiska” av israelhögern. Israels senaste valresultat följer Makor Rishon, inte Haaretz.

Joel Fishman
Makor Rishon
12 februari 2010

New Israel Fund och hotet från vänstern mot Israels demokratiska system

För två veckor sedan chockade nformationen från den sionistiska studentgruppen, Im Tirtzu, den israeliska allmänheten när de avslöjade att sexton organisationer som stöds av New Israel Fund bidrog med de flesta av de uppgifter varpå Goldstonerapporten byggde. Dessa avslöjanden var en del av en annan obehaglig produktion, Goldstonerapporten, som levererade ett hårt politiskt slag mot legitimiteten för staten. Israels ledare förutsåg inte de politiska konsekvenserna av förra vinterns Operation Cast Lead: att Israel skulle anklagas för att begå krigsförbrytelser och att dess respektabla position i världen skulle hotas. Skadan för Israels image har varit utan motstycke.

De här allvarliga missuppfattningarna hos Israels ledarskap är ett resultat av deras syn på konflikten huvudsakligen i militära termer och att de medvetet bortsett från den politiska dimensionen. I en intervju med Israel Televisions Ayala Hasson den 21 januari 2009, förklarade försvarsminister Ehud Barak med stor tillförsikt att Israel hade levererat ett aldrig tidigare skådat slag mot Hamas, och vid behov skulle Israel inte tveka att skicka armén till Gaza för att leverera fler sådana slag.

Sakta men säkert har spelet förändrats. Eftersom Israels fiender har misslyckats med att vinna militärt, har de börjat utkämpa ett krig med indirekta metoder. Deras främsta politiska mål är att förgöra Israels legitimitet och överföra den till den palestinska myndigheten. Deras taktik går ut på att underminera Israels politiska struktur, vilket urholkar dess traditionella värden av familj och religion, ödelägga dess rättssystem och brottsbekämpande myndigheter [där domare från extremvänstern, ej demokratiskt valda, länge har haft stor övervikt och försöker blanda sig i beslut från Knesset, se länk], försvaga de väpnade styrkorna, förlama regeringens förmåga att använda sin militära makt och därigenom begränsa hennes möjligheter till självförsvar. I kölvattnet av Goldstonerapporten har regeringen offentligt medgett utmaningen den politiska krigföringen innebär. Premiärminister Netanyahu har förklarat sin beslutsamhet att motverka vad han kallade “The Goldstone Effect.”

Följaktligen skall NIF ses som en viktig länk och ledning i ett kulturellt och politiskt nätverk vars verkliga syfte är att underminera den Judiska Staten och ersätta den med en annan enhet. NIF är ej demokratiskt vald och inte heller representerar det en valkrets. Även om dess påstådda mål är att “stärka demokratin” i Israel, styrker dess verksamhet inte detta påstående. En organisation som NIF tar emot donationer från privata donatorer, stiftelser utomlands och utländska regeringar. I sin tur distribuerar det medel till mindre organisationer som arbetar bland judar och araber, som odlar missnöje och skapar politiskt kapital av sina klagomål.

New Israel Fund är mycket mer än en stiftelse. Den för politisk krigföring och fungerar som en frontorganisation “som fungerar som en täckmantel för andra mål och verksamheter än vad de påstår.” Under trettiotalet kom Willi Muenzenberg, propagandageniet inom Comintern fram till denna typ av organisatorisk form (New Fontana Dictionary of Modern Thought). Även om Comintern har försvunnit, fortsätter organisationer i Israel och på annat håll att driva och använda dessa traditionella metoder, i linje med den marxist-leninistiska ideologin.

Liksom andra frontorganisationer som påstår sig att ha ett mål, men söker ett annat, hävdar New Israel Fund att man strävar efter social rättvisa och successiv förändring i det israeliska samhället. Men de döljer det slutliga målet, nämligen Det Nya Israel, som endast kan uppnås genom att förgöra Israel som vi känner det. Det logiska resultatet av detta program är en statskupp, genom en process att misskreditera det sionistiska idealet, utrensning av dess politiska och sociala institutioner, och att eliminera den nuvarande medelklass som har makten i det israeliska samhället. Dagens frontorganisationer försöker dölja sina verkliga mål och arbetar medvetet på ett decentraliserat sätt för att undgå uppmärksamhet av brottsbekämpande organ. De kan kännas igen, ändå, genom det enhetliga budskap de projekterar.

Problemet med The New Israel Fund är att genom att tillhandahålla information till Goldstonerapporten i samarbete med sina allierade organisationer, har de lyckats att göra folk uppmärksamma på sin enastående styrka och dess framgångsrika genomslag inom det israeliska samhället. Om något gott ska komma ur denna olyckliga och farliga upplevelse är det att vi ska förstå de sanna målen för dessa grupper och det verkliga hot de utgör mot stabiliteten i Israels samhälle, dess legala demokrati och vår framtid som en judisk stat. Under flera år har det blivit nästan självklart att “extremhögern” är en dödlig fara för staten. Den lärdom som vi måste dra av de senaste dramatiska avslöjandena av Im Tirtzurapporten är att den väl organiserade och ekonomiskt mycket starka radikala vänstern kan utgöra ett ännu farligare hot mot staten Israel.

Dr Joel Fishman är ledamot av ett forskningscentrum i Jerusalem

Joel Fishman

Makor Rishon

12 February 2010

The New Israel Fund and the Threat from the Left

to Israel’s Democratic System

Two weeks ago, the disclosures of the Zionist student group, Im Tirtsu, shocked the Israeli public when they revealed that sixteen organizations supported by the New Israel Fund contributed most of the information upon which the Goldstone Report was based.  These disclosures were part of another unpleasant revelation, the Goldstone Report, which delivered a harsh political blow to the legitimacy of the State. Israel’s leaders failed to anticipate the political consequences of last winter’s Operation Cast Lead: that Israel would be accused of perpetrating war crimes and that its respectable position in the world would be endangered. The resulting damage to Israel’s image has been unprecedented.

This grave misperception by Israel’s leadership is the result of their viewing the conflict primarily in military terms and intentionally disregarding the political dimension.  In an interview with Israel Television’s Ayala Hasson on 21 January 2009, Defense Minister Ehud Barak confidently declared that Israel had delivered an unprecedented blow to the Hamas, and if necessary, Israel would not hesitate to send the army back to Gaza to deliver more such blows.

Slowly but surely, the game has changed. Because Israel’s enemies have failed to win militarily, they have begun waging a war by indirect means.  Their main political goal is to destroy Israel’s legitimacy and convey it to the Palestinian Authority.  Their tactics include undermining Israel’s political structure, eroding its traditional values of family and religion, crippling its legal system and law enforcement agencies, weakening the armed forces, paralyzing the government’s ability to use its military force and thus limit her options for self defense.  In the wake of the Goldstone Report, the government has publicly acknowledged the challenge this political warfare poses. Prime Minister Netanyahu declared his determination to counter what he termed the “Goldstone Effect.”

Accordingly, the NIF must be viewed as an important link and conduit in a cultural and political network whose real purpose is to undermine the Jewish State and replace it with another entity.  The NIF is neither democratically elected nor does it represent a constituency. Although its professed goal is to “strengthen democracy” in Israel, the nature of its activities does not support this claim.  An organization such as the NIF receives donations from private donors, foundations abroad and foreign governments.  In turn, it distributes funds to smaller organizations that are active among Jews and Arabs, who cultivate discontentment to create political capital of their grievances.

The New Israel Fund is much more than a charitable foundation.  It wages political warfare and operates as a front organization “that serves as a cover for aims and activities other than its professed ones.” During the thirties, Willi Muenzenberg, the propaganda genius of the Comintern devised this type of organizational form (New Fontana Dictionary of Modern Thought).  Although the Comintern has disappeared, front organizations in Israel and elsewhere continue to operate and use these traditional methods, in line with the ideology of Marxism-Leninism.

Like other front organizations that avow one goal, but seek another, the New Israel Fund claims it strives for social justice and progressive change in Israeli society. Yet they conceal the ultimate goal, namely, The New Israel, which can only be achieved by destroying Israel as we know it.  The logical outcome of this program is a coup d’état, through a process of discrediting the Zionist ideal, gutting its political and social institutions, and disfranchising the current middle-class holders of power in Israeli society.  The front organizations of our time obscure their true objectives and intentionally operate in a decentralized manner in order to escape the attention of law enforcement agencies.  They may be recognized, nonetheless, by the uniformity of the message they project.

The problem of the New Israel Fund is that by providing information to the Goldstone Report in cooperation with its allied organizations, it succeeded in drawing attention to its formidable strength and its successful penetration within Israeli society.  If any good is to come from this unhappy and dangerous experience, it is that we should grasp the true objectives of these groups and the real threat they represent to the stability of Israel’s society, to its legally constituted democracy and to our future as a Jewish state.  For years it has been almost axiomatic that the “extreme right” is a lethal danger to the state.  The lesson which we should learn from the recent and dramatic disclosures of the Im Tirtsu report is that the well-organized and affluent radical left may represent an even more perilous threat to the State of Israel.

Dr. Joel Fishman is a Fellow of a research center in Jerusalem

.

antisemitism antisionism Goldstone Israel mediekritik Mellanösternkonflikten...

Obamas administration viskar sin totala omvändelse i den israelisk-palestinska frågan

Inlagd: 12 feb 2010 11:31 AM PST
Översatt från http://www.rubinreports.blogspot.com/

Läs “PS” i slutet av denna artikel så får du se varför du bör prenumerera.

Av Barry Rubin

Statssekreterare Hillary Clinton har utfärdat en till synes rutinkommuniké efter sitt möte med Tony Blair, tidigare premiärminister i Storbritannien och nu budbärare för Kvartetten i frågor angående Israel-Palestinakonflikten. Är detta två-punktsdokument från 11 februari 2010, tecken på  den nya inriktningen av USA: s politik gentemot konfliktfrågorna omkring  Israel-Palestina/Arab-Israel?

Första paragrafen:

“Denna Administration har från början arbetat för att skapa total fred i Mellanöstern, inklusive en tvåstatslösning för den israelisk-palestinska konflikten. Vårt närmande till den frågan har följt tre vägar: (1) hjälpa till att bygga och förmågan att styra en palestinsk stat, (2) att förnya de politiska förhandlingarna för att snarast möjligt upprätta den staten, och (3) uppnå dessa mål på ett sätt som garanterar säkerheten för Israel och palestinierna.”

Vänta ett ögonblick! Notera förändringen av prioriteringarna, mycket subtil men mycket viktig. Hittills har punkt 2 haft högsta prioritet i varje uttalande från Obamas administration. I september förra året tillkännagav president i USA att intensiva förhandlingar för att nå ett övergripande fredsavtal skulle inledas i början av november! Tre månader senare är de inte ens i sikte. Så nu har administrationen växlat om och den främsta prioriteringen är en process för statsbyggande och samhäls organisation bland palestinierna att få dem redo för den stora öppningsceremonin. Det låter ju vettigt så långt.

Märk att det inte ens säga  “snarast möjligt” om förnyelsen av politiska förhandlingar, utan innebär att om ekonomin och infrastrukturen förändras – inte samtal – kommer man att på det snabbaste sättet komma fram till en palestinsk stat.

Mot bakgrunden av denna förändring, läser vi andra paragrafen:

“I enlighet med premiärminister Fayyad plan för en framtida palestinsk stat, kommer Tony Blair, som kvartettens representant, att intensifiera sitt samarbete med senator Mitchell till stöd för politiska förhandlingar. I sin roll som kvartettens representant kommer Tony Blair att fortsätta, med fullt stöd och samordning med senator Mitchell, att mobilisera insatser från det internationella samfundet: (1) att bygga upp ett stöd för den institutionella kapaciteten och styrningen av en framtida palestinsk stat, som en rättsstat, (2) att förbättra den fria rörligheten och tillgången för palestinier, (3) uppmuntra den privata sektorns investeringar, och (4) att åstadkomma förändringar i levnadsvillkoren för människorna i Gaza.”

Blairs och Mitchells uppdrag definieras som: “I enlighet med premiärminister Fayyads plan för en framtida palestinsk stat.” Detta innebär, trots formuleringen “politiska förhandlingar,” den palestinska myndigheten (PA)s premiärministers tvååriga plan för att bygga upp den palestinska staten ekonomiskt och institutionellt så den kan inledas under 2012.

Konsekvenserna av Fayyads strategi är att förhandlingarna med Israel kommer att krävas först när allt redan är förberett. Detta ger förvaltningen anledning till att inte göra ett skvatt på diplomatisk nivå, under den tiden. Det är därför i praktiken en fullständig omsvängning av förvaltningens tidigare politik. Den amerikanska regeringen kan “se ut som om de gjorde något” medan de gör precis vad dess föregångare gjorde: de har insett att inte mycket är möjligt för närvarande så de väntar på ett senare tillfälle.

Tyngdpunkten ligger på att hjälpa palestinierna och inte pressa dem för att ge Israel något. Samtidigt, finns det inte så stor tonvikt på att pressa Israel utom på två punkter. En är frågan om “fri rörlighet”, som betyder att de tjatar på Israel att avveckla fler vägspärrar. Detta beror naturligtvis på säkerhetsläget.

Den andra är frasen, “Att åstadkomma förändringar i levnadsvillkoren för människorna i Gaza.” Tyvärr betyder det inte att störta Hamas och frigöra Gazanerna från diktatur  och folkmordsbenägna terrorister. Snarare innebär det mer press på Israel för att minska embargon på Gazaremsan utan att ta bort Hamas, utan att blockera vapensmuggling, eller tvinga fram en förändring av Hamas plan för framtida attacker mot Israel och även utrotningen av landet och dess folk. Med andra ord: fortfarande en israelisk eftergift, men Israel kommer att hålla det till ett minimum.

Samtidigt kommer USA inte att pressa den palestinska myndigheten att komma till förhandlingsbordet, eller minska hatpropaganan, eller verkligen förmedla till sitt folk behovet av att ge upp hoppet om att utplåna Israel och ta all dess mark, eller straffa terrorister. Försök att åstadkomma sådana saker skulle göra PA olycklig, uppröra arabiska och muslimska känslor, orsaka klagomål, och inte fungera ändå. Naturligtvis kan man inte göra några verkliga framsteg angående fred heller.

Fayyad hålls kvar på sin post eftersom USAs och europeiska givare, inte Fatahs ledare, vill ha honom där. Sin tvååriga plan kommer att misslyckas helt. Fayyad är för svag för att stärka de palestinska institutionerna, systemet är alltför korrupt och inkompetent (och massivt våld kan bryta ut när som helst) för att locka utländska investeringar. Varje seriös granskning av den, om än välkommen, visar att det palestinska ekonomiska uppsvinget bygger på två helt improduktiva pelare – De ekonomiska donationerna och fastighetsspekulationer.

I detta sammanhang har förvaltningen gjort sitt val, även om det aldrig skulle erkänna detta faktum: maximal popularitet, lägsta friktion, ingen verklig förändring. Det är ett rimligt val under rådande omständigheter. Det är även i reala termer samma politik som Bush-administrationen förde.

Allt detta ökande erkännande av verkligheten, oavsett retoriken – bör kompletteras med en motsvarande förändring och ge större förståelse bland allmänheten. Att lösa den arabisk-israeliska konflikten är inte nyckeln till Mellanöstern. Det kommer inte att bli någon fred eller ens diplomatiska framsteg i den riktningen. Anledningen är intern palestinsk politik. Ledarskapet är fortfarande radikalt, mer angelägna att förena sig med Hamas än att sluta fred med Israel. Världsbilden är extremistisk och inriktad mot total seger. PAs media och präster uppmuntrar till våld och lär ut att Israel är temporärt och illegitimt.

Sammantaget är bilden inte så dålig, särskilt med tanke på vad man kunde ha förväntat sig av förvaltningen första månader på posten. Det verkar som om administrationen har börjat inse den totala oansvarigheten hos PA, svårigheten att åstadkomma fred, och är därför ovilliga att ågna alltför stor ansträngning och politiskt kapital på uppgiften.

Istället kommer den att försöka bevisa att man älskar palestinierna samtidigt som man försöker hålla saker tyst och ägna sig åt andra ting, allt från inhemska frågor till Irak, Iran och Afghanistan. Obama-administrationen har i denna fråga tvingats från att leka rytande ejon till en spinnande huskatt. även om de försöker få jamandet att låta som ett rytande.

PS: Observera att reaktionen på denna historia hos Associated Press är precis motsatsen till min analys. APs rapport nämner inte en enda av punkterna i denna artikel (det är därför du bör läsa den här bloggen, förresten). Här är deras inledning:

“Secretary of State Hillary Rodham Clinton sade torsdagen att förre brittiske premiärministern Tony Blair kommer att spela en större roll i ansträngningarna att få Israel och palestinierna till fredssamtalen genom att intensifiera sitt samarbete med USA:s speciella sändebud Mideast George Mitchell.”

Kommunikéns nyckelfras är en beskrivning av vad USA: s politik är, inte kravet att Blair arbetar tilsammans med Mitchell, vilket inte betyder någonting i praktiken.

Med andra ord ser de detta som bara en ytterligare intensifiering av fredsprocessen-som-vanligt med förhandlingar. Mycket av media och offentlig debatt har fått fredsprocessen så het på hjärnan att klyschan om att inte se skogen för träden är otillräcklig. Man borde snarare säga att de tittar på Saharaöknen och ser en skog.

Obama Administration Whispers its Total Turnaround on the Israel-Palestinian Issue

Posted: 12 Feb 2010 11:31 AM PST

Read the “PS” at the end of this article and you’ll see why you should subscribe.

By Barry Rubin

Secretary of State Hillary Clinton has issued a nominally routine communiqué after her meeting with Tony Blair, former prime minister of Great Britain and now messenger of the Quartet on matters Israel-Palestinian. Does this two-paragraph document of February 11, 2010, indicate the new direction of U.S. policy on Israel-Palestinian/Arab-Israeli conflict issues?

First paragraph:

“This Administration has, from the beginning, worked to bring about comprehensive peace in the Middle East, including a two-state solution to the Israeli-Palestinian conflict. On that issue our approach has been three-fold: (1) to help build the economy and capacity to govern of a Palestinian state; (2) to renew political negotiations to enable the earliest possible establishment of that state; and (3) to achieve these in a manner that ensures the security of Israel and of the Palestinians.”

Wait a minute. Note the shift in priorities, very subtle but very important. Up until now, in every statement made by the Obama administration, item 2 has been in the top position. Last September, the president of the United States announced that intensive talks to reach a comprehensive peace agreement would start in early November! Three months later they aren’t even in sight. So now the administration has shifted gears and the main priority is a process of state-building and community organizing among the Palestinians to get them ready for the grand opening ceremonies. That makes sense as far as it goes.

Notice it doesn’t even say the “earliest possible” renewal of political negotiations but implies that the economic and infrastructure change–not talks–will achieve the “earliest possible establishment” of a Palestinian state.

In light of this shift, the second paragraph reads:

“Consistent with Prime Minister Fayyad’s plan for a future Palestinian state, Tony Blair, as the Quartet representative, will intensify his partnership with Senator Mitchell in support of the political negotiations. In his role as Quartet Representative Tony Blair will continue, with full support by and coordination with Senator Mitchell, to mobilize the efforts of the international community: (1) to build support for the institutional capacity and governance of a future Palestinian State, including on the rule of law; (2) to improve freedom of movement and access for Palestinians; (3) to encourage further private sector investment; and (4) to bring change in the living conditions of the people in Gaza.”

The mission of Blair and Senator Mitchell, the U.S. envoy, is defined as being, “Consistent with Prime Minister Fayyad’s plan for a future Palestinian state.” That means, despite the mention of “political negotiations,” the Palestinian Authority (PA) prime minister’s two-year plan to build the Palestinian state economically and institutionally so it can be launched in 2012.

The implications of the Fayyad approach are that negotiations with Israel will be required only when everything is already prepared. This gives the administration the rationale to get nothing done in the meantime on the diplomatic level. It is thus—despite some boiler-plate language—a complete reversal in practice of the administration’s previous policy. The U.S. government can “look busy” while doing precisely what its predecessor did: realize nothing much is possible at the present while awaiting some future opportunity.

The emphasis is on helping the Palestinians and not pressing them to give Israel anything. At the same time, however, there is not going to be a big emphasis on pressuring Israel except on two points. One is the “freedom of movement” issue, which means asking Israel to dismantle more roadblocks. That will depend, of course, on the security situation.

The other is the phrase, “To bring change in the living conditions of the people in Gaza.” Unfortunately, this doesn’t mean overthrowing Hamas and freeing Gazans from that dictatorship of genocidal-minded terrorists. Rather, it implies more pressure on Israel to reduce embargos on the Gaza Strip without removing Hamas, blocking arms-smuggling, or forcing any change in Hamas’s plan for future attacks on Israel and indeed the extermination of that country and its people. In other words, still another Israeli concession, though Israel will keep it to a minimum.

Meanwhile, the United States won’t push the PA to come to the negotiating table, or reduce incitement, or really convey to its people the need to give up hope of wiping out Israel and taking all the land, or punish terrorists. Trying to do these things would make the PA unhappy; stir up Arab and Muslim complaints, and not work anyway. Of course, failing to do these things will also make any real progress on peace impossible as well.

Fayyad is only kept in office because the United States and European donors, not the Fatah leaders, want him there. His two-year plan will fail completely. Fayyad is too weak to strengthen Palestinian institutions; the regime is too corrupt and incompetent (and massive violence could break out at any moment) to attract foreign investment. Any serious examination of the, albeit welcome, Palestinian economic boom shows it is based on two ultimately unproductive pillars–the aid money and real estate speculation.

In this context, the administration has made its choice, though it would never admit to that fact: maximum popularity, minimum friction, no real change. That is a reasonable choice under the circumstances. It is also in real terms the same policy as the Bush administration adopted.

All this greater recognition of reality—whatever the rhetoric employed–should be accompanied with a corresponding shift in the wider public understanding. Solving the Arab-Israeli conflict is not the key to the Middle East. There isn’t going to be any peace or even diplomatic advances in that direction. The reason is internal Palestinian politics. The leadership is still radical, more eager to reconcile with Hamas than to make peace with Israel. The world view is extremist and geared toward total victory. PA media and clerics encourage violence and teach that Israel is temporary and illegitimate.

Overall, the picture is not so bad, especially given what one might have expected from the administration’s first months in office. It does seem as if the administration has reached some realization of the fecklessness of the PA, the difficulty of making peace, and is thus reluctant to commit too much effort and political capital to the issue.

Instead, it will try to prove that it loves the Palestinians while trying to keep things quiet as it deals with other things, ranging from domestic issues to Iraq, Iran, and Afghanistan. The Obama administration has been turned on this issue from self-proclaimed pouncing lion to a lounging pussycat though it still tries to make its meow sound like a roar.

PS: Note that the response to this story of the Associated Press is precisely the opposite of my analysis. The AP dispatch did not mention a single one of the points made in this article (which is why you should be reading this blog, by the way). Here’s their lead:

“Secretary of State Hillary Rodham Clinton said Thursday that former British Prime Minister Tony Blair is going to play a bigger role in efforts to get Israel and the Palestinians back to peace talks by intensifying his partnership with special U.S. Mideast envoy George Mitchell.”

The communique’s key phrase is a description of what U.S. policy is, not the request for Blair to work with Mitchell, which means nothing in practice.

In other words, they view this as just a further intensification of the peace-process-as-usual drive for negotiations. Much of the media and public debate has the peace process so much on the brain that the cliche about not seeing the forest for the trees is inadequate. One should rather say that they look at the Sahara desert and see a forest.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal. His latest books are The Israel-Arab Reader (seventh edition), The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley), and The Truth About Syria (Palgrave-Macmillan). His new edited books include Lebanon: Liberation, Conflict and Crisis; Guide to Islamist Movements; Conflict and Insurgency in the Middle East; and The Muslim Brotherhood. To read and subscribe to MERIA, GLORIA articles, or to order books. To see or subscribe to his blog, Rubin Reports.

.

Abbas antisemitism antisionism Israel Mellanösternkonflikten Barack Obama palestinier palestinska myndigheten politiskt korrekt USA Västbanken...