Israel i Sverige

‘All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing’

Posts Tagged Barak

Barak försöker skrämma Israel med demografiskt falskspel.

Feb 14

Posted by admin in Israel | No Comments

Barak och den övriga vänstern i Israel har frenetiskt och rätt länge kört med tesen: araberna blir allt fler så vi måste ödmjuka oss och ge dom mer och mer för att de ska bli snälla…..

Hjälper det bara för att EU gör det?

Kan Israel och EU verkligen lösa de problem de inte löser själva, som Livets Ord hade en ledare om nyligen:

Arabvärldens tickande bomb
av: Mats TunehagArabvärlden står inför oerhörda utmaningar och många av dem förbises av media som sällan lyckas se bortom den palestinska frågan. Hundratals miljoner araber lider av det gigantiska underskottet på demokrati och bristen på mänskliga rättigheter. Regimerna i Arabförbundet har misslyckats eller inte ens försökt att skapa frihet för sina medborgare. Sex stycken arabländer har till och med förbud mot politiska partier och de övriga har starka begränsningar för den politiska friheten. Förekomsten av religionsfrihet i arabvärlden är ungefär lika frekvent som badvädersdagar under det svenska vinterhalvåret.

Men arabvärlden har även stora problem med bristen på innovationer, akademisk förkovran och företagsutveckling. Från 1980 fram till 2000 hade Saudiarabien, Egypten, Kuwait, Förenade Arab Emiraten, Syrien och Jordanien endast 367 registrerade patent i USA – sammantaget. Under samma tidsperiod registrerade Israel 7652 och Sydkorea hela 16 328 patent.

Det intellektuella utbytet med andra länder och kulturer är minst sagt sparsamt i det muslimskt dominerade arabvärlden. Antalet böcker som översätts till arabiska varje år – för hela arabvärlden – är bara en femtedel av vad som översätts till grekiska. I många länder är det viktigare att kunna rabbla Koranen än att kunna matematik eller språk.

Detta påverkar givetvis det stora problemet, den tickande bomben: arbetslösheten. Trots att flera arabländer har olja har man misslyckats med att lyfta befolkningarna ur fattigdom. Rapporter visar att 40 procent av befolkningen i arabvärlden lever på mindre än två dollar om dagen.

På grund av den demografiska strukturen – stor andel unga – kommer problemen att växa. Dagens barn och unga i arabvärlden växer ju upp och kommer sedan ut på arbetsmarknaden för att söka jobb. Man räknar med en 40-procentig ökning av befolkningen i arabvärlden de närmaste 20 åren. Det innebär uppemot 150 miljoner människor, eller två nya Egypten. Arabvärlden har den lägsta sysselsättningsgraden i världen och bland de högsta arbetslöshetssifforna när det gäller unga.

Enligt en FN-rapport skulle man behöva skapa 50 miljoner nya jobb de närmaste tio åren bara för att klara av nya arbetssökande. Men med nuvarande takt och utveckling kommer man inte ens i närheten av detta. Det är värt att notera att Iran – med 70 miljoner invånare – har liknande problem även när det gäller arbetslöshet, ungdom och framtid.

Vad innebär detta? Jo, den växande arbetslösheten är en tickande bomb. De diktatoriska eller halv-diktatoriska regimerna – de arabiska och den iranska – tillåter inte offentlig debatt. Det enda publika missnöje som tillåts och uppmuntras är mot judar och staten Israel. När problemen på grund av arbetslöshet och fattigdom växer, ökar också risken att regimerna spelar ”Israel-kortet” för att avleda uppmärksamheten från de egna katastrofala misslyckandena. Men diktaturer vara inte för evigt och det finns de som menar att frågan är inte om dessa förfelade arabiska och islamska regimer kollapsar utan när.

Vi får väl se.

Mats Tunehag

* Primär källa för statistik: The Economist Special Report on Arab World, July 2009

Ledare publicerad i Världen idag 12 februari 2010
http://www.varldenidag.se


INGEN – kan hjälpa den halva miljard människor i Arabvärlden, när de vägrar att hjälpa sig själva, enbart utnyttja Västvärldens medicinska framsteg att bli fler och fler.

För Israels akuta behov däremot, är problemet inte så akut som vänstern försöker framhålla. Jo, de är tvingade att förhindra lämmeltåg från fattigare länder – det sägs att en miljon afrikaner, i huvudsak muslimer som inte är välkomna till något muslimskt land, är beredda att försöka illegalt immegrera till Israel vilket tvingade dem att börja bygga en effektiv barriär längs gränsen emot Egypten (vilket vår vänstermaffia omedelbart fick till: nu bygger Israel ytterligare en muuuuuur…..)

Här en färsk rapport om Israels demografi.

__________________________________________________

Överlämnat med kommentarer av Yoram Ettinger
12 februari 2010

Theodor Herzl (1900) och David Ben Gurion (1947) lät inte tveksamma demografiska begränsningar begränsa deras visioner och långsiktiga strategi: En judisk minoritet på 8% respektive 33% mellan Jordanfloden och Medelhavet vid de angivna åren. Trots oddsen utropades den judiska staten 1948.

Under 2010 finns det en solid 67% judisk majoritet i det kombinerade området Israel[-före-1967] och Judéen och Samarien. Men vissa israeliska politiker förvränger demografin på ett giftigt sätt, för sina egna ändamål. De överdriver antalet araber i Judéen och Samarien i syfte att skrämma den judiska staten till en reträtt från ett högst kritiskt område, historiskt och säkerhetsmässigt.

Följande artikel av Haim Rozenberg, fd chef för Långsiktig planering vid RAFAEL (Israels försvarsministeriums Armament Development Authority, Israels ledande försvar FoU-anläggning), behandlar frågan om giftiga demografiska uppskattningar.

Shabbat Shalom,

Yoram

Giftiga Demografiska Uppskattningar
Av Haim Rozenberg, fd chef Långsiktig planering, Rafael (Israel försvarsministeriums Armament Development Authority)

8 februari 2010

Försvarsministern Ehud Barak, skrev den 4 februari, 2010 att det finns 12 miljoner personer mellan Jordanfloden och Medelhavet: 6 miljoner judar och 6 miljoner araber. Därför drog han slutsatsen att  en tvåstatslösning skulle skona Israel från anklagelser om apartheid. Verkligen?!

Baraks slutsats bygger på ett dramatiskt fel på två miljoner personer.

I själva verket är den totala befolkningen väster om Jordanfloden 10 miljoner. Enligt Israels statistiska centralbyrå (ICBs), omfattar Israels befolkning 6 miljoner judar och 1,5 miljoner araber. ICBs har inte behandlat Judéens, Samariens och Gazas araber sedan 1997.

Nyligen genomförda studier, som publicerades av Begin-Sadat Center for Strategic Studies (http://www.biu.ac.il/SOC/besa/MSPS65.pdf) och Institutet för sionistisk Strategi (http://izsvideo. org/papers/faitelson2009.pdf) har dokumenterat cirka 4 miljoner – och inte 6 miljoner – araber mellan Jordanfloden och Medelhavet: 1,5 miljoner i Israel[-före-1967], 1,5 i Judeen och Samarien och 1,2 i Gaza.

Barak hade räknat fel med två miljoner araber!

En solid 67% judisk majoritet – utan Gaza – har funnits väster om Jordanfloden sedan 1967. De 10 miljoner personerna väster om Jordanfloden består av cirka 6 miljoner judar, 3 miljoner araber i det kombinerade området “Israel[-före-1967]” och Judeen och Samarien och 1,2 miljoner araber i Gaza.

Nuvarande demografi bådar gott för den judiska majoriteten, som förväntas växa under de kommande 20 åren på grund av en kraftig ökning av födelsetalen sedan 1995, medan den arabiska / muslimska fertiliteten i Mellanöstern har minskat kraftigt. Dessutom har den arabiska minoriteten upplevt en snabbare netto-utvandring från Judéen och Samarien: 580.000 sedan 1967.

Baraks ståndpunkt att demografi är “mer hotfullt än Iran” är en avvikelse från verkligheten. Uppenbarligen, att kontrollera fakta är inte en av Baraks starka sidor, vilket också var tydligt under hans maj 2000 oordnade tillbakadragande från Libanon och hans juli 2000 Camp David-förhandlingar med Arafat och Clinton.

Befolkningsutvecklingen är inte deterministisk. Den nuvarande judiska demografiska medvinden kan stärkas och utnyttjas, under förutsättning att israeliska ledare studerar fakta och genomför en sund befolkningspolitik.

De alternativ som finns för regeringen i Jerusalem är inte begränsade till upprättandet av en palestinsk stat i Judeen och Samarien å ena sidan eller en apartheid-stat på andra sidan. Tvärtom skulle en palestinsk stat i Judeen och Samarien allvarligt destabilisera Mellanöstern och föra regionen mot kaos.

Demografi är ett allvarligt ämne. Det kan inte hanteras genom snabbt utslängda uttalanden och måste framställas klart, för att undvika förgiftade demografiska slutsatser.

http://jewishindy.com/modules.php?name=News&file=article&sid=11555

Forwarded with commentary by Yoram Ettinger
February 12, 2010

Theodore Herzl (in 1900)  and David Ben Gurion (in 1947) did not subordinate their vision and long-term strategy to tenuous demographic constraints:  A Jewish minority of 8% and 33% respectively between the Jordan River and the Mediterranean. Their defiance of odds was responsible for the 1948 establishment of the Jewish State.

In 2010, there is a solid 67% Jewish majority in the combined area of pre-1967 Israel and Judea and Samaria. However, some Israeli politicians employ toxic demographic assets. They inflate the number of Arabs in Judea and Samaria in order to scare the Jewish State into a retreat from a most critical area, historically and security-wise.

The following OpEd, by Haim Rozenberg, former Head of Long-Term Planning at RAFAEL (Israel Defense Ministry’s Armament Development Authority, Israel’s leading defense R&D establishment), addresses the issue of toxic demographic assets.
Shabbat Shalom,

Yoram


Toxic Demographic Assets
By Haim Rozenberg, former Head Long-Term Planning, RAFAEL (Israel Defense Ministry’s Armament Development Authority)
News First Class
February 8, 2010

Defense Minister, Ehud Barak, said on February 4, 2010 that there are 12 million persons between the Jordan River and the Mediterranean: 6 million Jews and 6 million Arabs.  Therefore, he concluded, a two state solution would spare Israel the wrath of Apartheid.  Really?!

Barak’s conclusion is based on a dramatic error of a two million person gap.

In fact, the total population west of the Jordan River is 10 million.  According to Israel’s Central Bureau of Statistics (ICBS), Israel’s population includes 6 million Jews and 1.5 million Arabs. The ICBS has not dealt with Judea, Samaria and Gaza Arabs since 1997.
Recent studies, which were published by the Begin-Sadat Center for Strategic Studies (http://www.biu.ac.il/SOC/besa/MSPS65.pdf) and by the Institute for Zionist Strategies (http://izsvideo.org/papers/faitelson2009.pdf) have documented about 4 million – and not 6 million – Arabs between the Jordan River and the Mediterranean: 1.5 million in pre-1967 Israel, 1.5 in Judea and Samaria and 1.2 in Gaza.
Barak has been off by two million Arabs!
A solid 67% Jewish majority – without Gaza – has existed west of the Jordan River since 1967. The 10 million persons west of the Jordan River consist of some 6 million Jews, 3 million Arabs in the combined area of “pre-1967 Israel” and Judea and Samaria and 1.2 million Arabs in Gaza.
Current demographic bode well for the Jewish majority, which is expected to grow during the next 20 years due to a substantial rise in fertility since 1995, while Arab/Muslim fertility throughout the Middle East has declined sharply.  In addition, the Arab minority has experienced an accelerated net-emigration from Judea and Samaria: 580,000 since 1967.
Barak’s position that demography is “more threatening than Iran” is detached from reality. Apparently, scrutinizing facts is not a Barak trait, as was also evident during his May 2000 disorderly withdrawal from Lebanon and his July 2000 Camp David negotiation with Arafat and Clinton.
Demographic trends are not deterministic.  The current Jewish demographic tailwind can be bolstered and leveraged, provided that Israeli leaders study the facts and implement a sound demographic policy.
The options available to Jerusalem are not limited to the establishment of a Palestinian state in Judea and Samaria on one hand or an Apartheid state on the other hand. Au contraire, a Palestinian state in Judea and Samaria would severely destabilize the Middle East and deteriorate the region toward chaos.
Demography is a serious subject. It cannot be handled through off-the-cuff statements and must be presented accurately, avoiding toxic demographic assets.

.
...

Tags: , , , , ,

Ayalon och vänsterpressen

Jan 16

Posted by admin in Mellanöstern | No Comments

(Publicead på Newsmill)

Åtminstone lärde sig Israels regering vem de kan lita på. Efter ett års allt intensivare trakasserier från Turkiet, nu med att Turkiet på offentlig TV ökar på det antisemitiska hatet i Turkiet med flera judehatande filmer, var Ayalon tvingad att arrangera ett möte med den turkiska ambassadören i Israel – och gjorde det stora misstaget att lita på den israeliska mediakåren, som är precis lika vänstervinklad som i Sverige. De såg förstås chansen att förnedra en representant för högerregeringen som mycket viktigare än att ge turkarna en liten känga efter allt som Israel har fått i ansiktet av dem under det senaste året.

Nu har den israeliska regeringen lärt sej det också.

Ayalon har fått mycket kritik för spektaklet – och cirka åtta gånger fler positiva uppmuntranden. I en öppen omröstning i en israelisk tidning var det ungefär 50/50.

Lieberman håller helt med på anklagelserna mot Turkiet om än inte just detta lilla spratt som Ayalon satte upp. Han är högeligen bekymrad över alla hinder som Turkiet sätter upp för fortsatt goda relationer. Att direkt visa antisemitiska filmer i samma stil som Fatah och Hamas har gjort i decennier, för att framkalla judehat, är knappast lämpligt för ett land som vill stå på vänskaplig fot och även spela medlare i Mellanöstern.

En färsk rapport från Debka är mycket tankeväckande:

Israel ödmjukar sig inför ultimatum från Turkiet medan Ankara förbereder nästa dråpslag

Förhållandet mellan Israel och Turkiet nådde nytt lågvattenstånd när Turkiets president tvingade Israel att be om ursäkt för att Ayalon var klumpig när han kallade till sig den turkiska ambassadören och sa vad han tänkte om Turkiets upprepade antisemitiska attacker mot judarna genom att tillverka hatfilmer och visa på den statliga TVn.

Erdogan planerar att intensifiera sin kampanj för att nöta ner Israel inför de radikala åskådarna i Teheran, Damaskus, Gaza och Beirut. Dessa visar våldsamt stort intresse över Erdogans islamistiska ambitioner. Samtidigt råkar Mubarak illa ut.

Lieberman och Ayalon såg rött efter de ständiga påhoppen av den turkiska premiärministern och kände sig tvingade att säga i från på skarpen.

Genom att buga sig till Ankara har Israel dragit undan mattan för de moderata arabiska länderna Saudiarabien, Egypten, Jordanien och hjälpt islamistaxeln Turkiet-Iran-Syrien-Libanon.

Obama fattar ej heller att Erdogan har lämnat sin vänskap till Västvärlden inklusive Israel.

Erdogan pressar nu på Chavez och den sydarikanske presidenten Zuma  för att försöka lura dem att  utrusta två expeditioner till Gaza för att hjälpa terroristorganisationen Hamas – inte den palestinaarabiska befolkningen – och därigenom öka gapet mellan västvänliga arabländer och Erdogans islamistaxel.

För full rapport se det engelska originalet här:

Israel bends to Turkish ultimatum, Ankara prepares next blow

DEBKAfile Exclusive Analysis

January 13, 2010, 11:07 PM (GMT+02:00)

Wedogan_punches_s_6458 Erdogan ready to punch Israel again

Israel-Turkish relations dropped to another low Wednesday, Jan. 13, when Jerusalem was forced to send a letter of apology to Ankara Wednesday, Jan. 13, by Turkey’s president Abdullah Gul’s threat to recall the Turkish ambassador from Jerusalem. Turkish prime minister Tayyep Recip Erdogan, buoyed up by his power to force Jerusalem to bend, is reported by DEBKAfile’s sources to be planning to intensify his campaign for grinding down the Jewish state, playing to the radical galleries in Tehran, Damascus, Gaza and Beirut. He is targeting Egypt’s Hosni Mubarak for a share in the ignominy.

The crisis in Turkish-Israeli relations was only temporarily defused late Wednesday when prime minister Binyamin Netanyahu forced deputy foreign minister to write a letter of apology to Ankara according to a script virtually dictated by the Turkish president on pain of the recall of the Turkish ambassador the next day.

Most of the day, foreign minister Lieberman and Ayalon refused to add to the half-hearted regrets they voiced earlier over the incident Tuesday, in which Lieberman and Ayalon, who saw red over the Turkish prime minister’s constant abuse, summoned the Turkish ambassador for a dressing-down.

Their foolish maneuver for putting Ankara in its place was to seat the ambassador on a sofa lower than his Israel hosts and calling TV cameras to witness his disgrace.

Ankara hit the ceiling, blowing the incident up into a major row. Netanyahu, rather than fire the foreign minister and/or his deputy for pointlessly fueling the crisis, exposed his weakness to outside pressure and succumbed to Gul’s ultimatum. Not only Turkey, but its new allies, Syria, Iran, Hizballah and Hamas, watched every move and drew their own conclusions.

The aftershocks rocked other parts of the Middle East: President Mubarak found himself wondering how to respond to Saudi King Abdullah’s effort to bring him over to Riyadh Thursday, Jan. 14 for a fence-mending encounter with Syria’s Bashar Assad. By folding under Turkish pressure, Israel strengthened the hand of Erdogan’s partner, the Syrian ruler, which meant that Mubarak would have to run an extra mile to settle his quarrel with Assad and oblige the king. This was more than he had intended.

In other words, by kowtowing to Ankara, the Israeli prime minister effectively pulled the rug from under the moderate Arab Middle East bloc and awarded points to the radical Turkish-Iran-Syrian coalition; the corollary is a stronger hand for the extremist Hamas against the Fatah-ruled Palestinian Authority.

A high-ranking Turkish official confided to DEBKAfile at the end of the day: “I didn’t know you Israelis were so stupid. You’ve made Erdogan’s sweetest dream come true.

Israel’s letter of apology may calm the crisis for a short period, during which Jerusalem will act as though the old friendly relations are back to normal, while the Turkish prime minister gets his next move ready to slap down when Israel has its next vulnerable moment.

DEBKAfile’s sources disclose Erdogan is now working on a scheme to break the blockade imposed by Israel and Egypt on the Hamas-ruled Gaza Strip. He recently approached Venezuelan president Hugo Chavez and South African president Jacob Zuma with a plan for each to organize aid ships for the Gaza Strip. Because the expeditions would be led by the two presidents, he reckons that Israel and Egypt would hesitate to deny them access to Gaza for fear of a mighty international dust-up.

DEBKAfile reported Tuesday: Israel’s leaders, and some of its military and security chiefs, refuse to recognize that it is no good expecting Turkish prime minister Tayyep Recep Erdogan to stay friends with Israel while eagerly rushing into the arms of the radical anti-West Ahmadinejad, Assad and Chavez.

Jerusalem’s fond illusion is shared by the Obama administration which too refuses to accept that the Erdogan regime has divorced itself from the pro-Western bloc of Saudi Arabia, Egypt, Jordan and Israel and plunged headlong into the new “Northern Islamic Alliance” club, alongside Iran, the Lebanese Hizballah and the Palestinian extremist Hamas.

Några av punkterna som Turkiet har anklagat Israel för.

Jag skrev tidigare en del om det på länk1 och länk2. Det började med att Erdogan förolämpade Peres i Davos för ett år sedan, för att Israel var fräcka nog att försvara sig efter 8 års raketbeskjutning från Hamas. Nästa viktiga punkt var när en NATO-övning skulle hållas över Turkiet, där turkarna med några dagars varsel sa till israelerna att de kunde stanna hemma, var inte önskvärda. Med resultat att USA och Italien också drog sig ur så det blev inget av.

De turkiska sparkarna har kontinuerligt fortsatt. I och med EU:s helt oresonliga fientlighet mot Israel har de försökt att både äta kakan och behålla den – närma sig islamiststaterna i närheten, Iran och Syrien och Libanon – som håller på att glida in i fällan med Hizbollas makt där, samtidigt som vissa EU-stater njuter av Turkiets uppförande och ord: “ja, men vi vill ju bara ha fredliga förhållanden till Iran, Syrien och Libanon, vilket EU borde uppskatta…….”.

Översikt av en några dagar gammal översiktsartikel:

Turkiet stärker banden med Libanon, Syrien och Iran

Libanons premiärminister Hariri besöker Turkiet för att signera avtal som tar bort visakrav och stärker försvarssamarbetet allt eftersom Ankara stärker banden med Israels tre självutnämnda fiender i norr. Turkiet och Libanon signerar också militära avtal för träning, vapen och informationsutbyte.

Israels ledande media, alla mer eller mindre vänstervinklade, har kritiserat Ayalon för hans uppträdande mot den turkiska ambassadören, som uppkallades till samtal bl.a. för den senaste turkiska såpoperan som på medeltida sätt berättar hur den israeliska Säkerhetstjänsten kidnappar muslimska babies.

Barak och en annan representant för det nästan utdöda arbetarpartiet, ministern för handel och arbete, är desperat turkvänliga, och i vissa kretsar uppfattades aktionen som en känga mot dessa.

I veckan angrep Erdogan Israel för att bomba terrorister i Gaza “utan anledning” och han anklagar Israel för att vara starka nog att överleva i en fientlig omvärld, kanske till och med att ha atomvapen, och det är ju ingalunda rättvist då att inte Iran får utveckla “kärnvapen för fredligt bruk”.

I samband med besöket i Turkiet deklarerade Hariri Israel som fiende till Libanon. Turkiets nya militära band med Libanon följer motsvarande med Syrien och Iran två månader tidigare. Turkiet och Syrien har nyligen hållit gemensamma militärövningar.

Det engelska originalet följer:

Turkey Boosts Ties with Lebanon, Syria and Iran

by Tzvi Ben Gedalyahu

(IsraelNN.com) Lebanese Prime Minister Saad Hariri is visiting Turkey to ratify agreements that would scrap visa requirements and strengthen defense cooperation as Ankara tightens its friendship with Israel’s three declared enemies to the north. Turkey and Lebanon also are signing military agreements for training, weapons and exchanging expertise.

Turkey’s continuing warming of relations with Iran, Syria and Lebanon comes as leading Israeli media have criticized Israeli Deputy Foreign Minister Danny Ayalon for disparaging the Turkish ambassador to Israel. Ayalon voiced anger at the envoy on Monday over a Turkish soap opera that spread a blood libel against Israel by depicting Israel Security Agency (Shin Bet) agents as kidnappers of babies.

Foreign Ministry bureaucrats suggested that Ayalon and Minister Avigdor Lieberman are trying to create a crisis in order to torpedo a planned visit by Defense Minister Ehud Barak to Turkey.

Ankara used to be considered a close friend of Israel, an image that officials of the Labor party, headed by Barak, are trying to maintain. Industry, Trade and Labor Minister Binyamin Ben-Eliezer, a veteran Labor politician, said last month that there is no diplomatic crisis between the two countries despite harsh statements against Israel by Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdogan and his ministers.

Erdogan this week castigated Israel for bombing Gaza terrorists, allegedly without provocation, and accused Israel of threatening stability in the world because of its assumed nuclear capability. He said in Lebanon, “Is the Israeli government in favor of peace or not? Gaza was bombed again yesterday. Why?” Although Gaza terrorists have escalated rocket fire on Israel almost every day the past week, Erdogan stated, “There were no rocket attacks” when the IDF retaliated.

At a joint press conference with Erdogan, Lebanese Prime Minister Hariri declared that Israel is an enemy of Lebanon.

Turkey’s closer military ties with Lebanon follow by two months defense pacts signed with Syria and Iran. Erdogan last October stated that cooperation with the Syria and Iran is important for peace in the Middle East.

During a visit by Erdogan to Iran, Iranian President Mahmoud Ahmadinejad praised the Turkish Prime Minister for his “clear stance against the Zionist regime.” Turkey also has signed military pacts with Syria and held a joint military drill with its army shortly after canceling the annual military exercise in which Israel participated.

En annan artikel talar mer om hur nu också Erdogan sluter försvarsspakt med Libanon, som själva deklarerar sig som fiender till Israel. Man hoppas att israeliska turister i Turkiet nu är medvetna om att Hizbollahterrorister som behöver vila upp sej, kan resa utan visa till Turkiet.

Erdogan: Israel hotar fred i Mellanöstern

Erdogan anklagade i måndags Israel för att hota freden i Mellanöstern och att använda “oproportionerlig styrka” mot Hamas. [Han nämnde lika lite som någon annan vad proportionerlig styrka hade inneburit.]

Erdogan klagade på Israels observation från luft och hav, vad Hizbollahterroristerna sysslar med i Libanon. [Inte en antydan att Libanon bryter mot FN:s absoluta förbud att låta Hizbollah beväpnas.] Han klagade högeligen inför FN:s Säkerhetsråd, [där Turkiet har en temporär plats just nu, vilket aldrig Israel har tillåtits ha,] att de ska attackera Israels innehav av kärnvapen [enbart för försvar - annars hade de använt dem för länge sedan] lika mycket som de attackerar Irans uppbyggnad av sina kärnvapen. [Israel har aldrig skrivit under något avtal därom, vilket Iran har, utan Israel har i stället haft ett hemligt avtal med USA i 40 år, tills det roade Obama att offentligt avslöja detta.]

Erdogan attackerade också Israels flygattack mot muslimska terrorister i Gaza – “vilken ursäkt har ni denna gången?” 15 raketattacker mot Israel under januari och 8 under december tyckte han att judarna ju borde tåla.

Erdogan öste ur sej också andra lögner från den allmänna israelhatarligan.

Ayalon sade i israels radio att Erdogans kommentarer gör att Turkiet alltmer förlorar sin förmåga att uppträda som medlare i Mellanöstern.

Det fullständiga originalet på engelska:

Jan 11, 2010 15:29 | Updated Jan 11, 2010 18:08

Erdogan: Israel threatening ME peace

Turkey’s prime minister accused Israel on Monday of threatening peace in the Middle East and using disproportionate force against Palestinians.

Prime Minister Recep Tayyip Erdogan urged Israel to stop violating Lebanon’s airspace and territorial waters. He also called on the UN Security Council to put same pressure on Israel regarding nuclear arms as it does on Iran.

“We can never remain silent in the face of Israel’s attitude. … It has disproportionate power and it is using that at will while refusing to abide by UN resolutions. We can never accept this picture,” Erdogan said. “These steps threaten global peace.”

He spoke at a joint news conference in Ankara with Lebanese Prime Minister Saad Hariri. Hariri described Israel as an enemy that threatens Lebanon’s security.

“Today, Israel continues its violation of our airspace and waters,” Hariri said.

Erdogan promised to support Lebanon’s case against Israel at the United Nations. Turkey is a temporary member of the Security Council.

Discussing the possibility of war to make Iran drop its nuclear program, Erdogan said, “The region cannot accept a new Iraq syndrome.” Turkey has long defended Iran’s right to develop nuclear energy for peaceful use.

“Those who are warning Iran over nuclear weapons are not making the same warnings to Israel,” Erdogan said. “Five permanent members of the Security Council must be just. Israel has not denied the existence of its nuclear arsenal; on the contrary it has admitted it.”

Erdogan also criticized Israel for an airstrike in Gaza on Sunday.

“What is your excuse this time?” he asked.

On Sunday, three Islamic Jihad members were killed in an IAF strike while they were preparing an attack at Israel. Earlier in the day, eight mortar shells were launched at the western Negev from Gaza.

Cross-border exchanges have escalated in recent days. The IDF said there have been 15 rocket attacks from Gaza this month, compared to eight in December.

Erdogan accused Israel of using of white phosphorus shells in its offensive in Gaza last year. “No one can claim that phosphorus shells are not weapons of mass destruction,” he said.

Speaking to Israel Radio, Deputy Foreign Minister Danny Ayalon called Erdogan’s comments “damaging and one-sided,” saying they certainly didn’t aid Turkey’s efforts to play a Middle East mediation role.

Enkelt uttryckt, Israel får inte vara starkt nog att försvara sig mot den muslimska världen enligt turkarna. Israel får absolut inte skjuta på killar när de laddar upp raketer avsedda att döda judar – eftersom de sällan faktiskt dödar kan därefter Erakat och Bildt säga: “se, de var inte så farliga, enbart pojkstreck med ofarliga hemmagjorda fyrverkeripjäser”.

15 raketattacker från Gaza enbart i år säger rätt mycket – om vad svenska nyheterna nogsamt undviker att berätta om. Mer än 300 missiler sedan stilleståndet för ett år sedan.

Bildt har för länge sedan sumpat alla chanser att kunna agera medlare i Mellanöstern och nu arbetar Erdogan stenhårt på samma sak.

Netanyahus stora misstag att i det närmaste tvinga in arbetarpartiet i regeringen, trots att de knappast har några väljare kvar i Israel, står honom dyrt. Barak och en annan Labour minister i denna samlingen, Binyamin Ben-Eliezer, arbetar, som synes ovan, mycket hårt på att kräla i stoftet framför turkarna, rent rutinmässigt.

Denna artikel växte fram efter att ha läst Ernst Kleins vettlösa artikel i Newsmill. Vad denna artikel uttalar är en massiv anklagelse mot demokratiska val i Israel.

Ernst Klein verkar vara typexemplet på en över-assimilerad västerländsk jude som inget annat vill än att kunna gömma sig, samtidigt som han utnyttjar sin kulturella bas för att anklaga Israel för att tjäna både pengar och status. Där finns många exempel, både i lilla Sverige och övriga Västvärlden. Trettiotalets tyska judar var idealtillståndet, att ödmjukt kunna göra vad man ville utan att det syntes för mycket. Som Frontpage skriver: “Almost every self-hating Jew on the planet capable of banging on a keyboard is today either a columnist …. ”   Hur mycket judiskt blod som behövs vet jag inte, men Helle Klein är ytterst typisk.

Ernst Klein tycks vara livrädd för Israel. Alternativet till assimilation är att glädja sig över Israels styrka – och det är inte att fortsätta ödmjuka sig och leva en dhimmitilvaro under arabvärlden och resten av världen. Israel, den judiska nationen, bör enligt detta tänkesätt helst dela sig som en amöba och leverera en del av sin kropp, allt mer ju fler araberna blir. Detta enligt den förra regeringen och de små resterna av arbetarregeringen som finns kvar.

Lieberman säger saker som de är utan att linda in det i en stekt fläskremsa, precis som de gamla ledarna i Israel. Lieberman fick mycket fler röster än vänstern. Dessutom är Lieberman i högsta grad moderat, sett från högerpartierna i Israel. Han är en frisk fläkt i en israelisk politik som har blivit väldigt unken tack vare Barak och Olmerts underlåtna ödmjukande, han är från de ryska områdena som många av Israels första ledare som inte skämdes för att vara starka.

Nä, herr Klein, normal politisk verksamhet “går inte ut på att dämpa motsättningar” à la Pastor Jansson, utan reda upp motsättningarna, om än helst diskret, men Turkiet har i ett år bett om att det ska tas upp i friska luften, avsiktligt provocerat, och tänker fortsätta därmed.

.

DN310 AB794 HD D527 SDS264 GP903 SvD599 AB045 *

...

Tags: , , , , , , , , , ,

Israels överbefäl

Dec 28

Posted by admin in Israel | No Comments

Israels överbefäl

24 december 2009
Caroline Glick, Jerusalem Post

Översättning

http://www.carolineglick.com/e/2009/12/pta-commander-in-chief.php

Okänt for de flesta israeler, skedde denna vecka en avgörande förändring till det sämre i den regionala maktbalansen. Även ID:s överbefälhavare Lt-Gen. Gabi Ashkenazi var upptagen med att kräva att regeringen betalar en lösensumma på mer än tusen terrorister för den kidnappade soldaten Gilad Schalit, så inte många uppmärksammade Irans senaste strategiska framgångar.

Under den senaste veckan kapitulerade Libanon till den iranska maktsfären. Turkiet fastställde sitt fulla medlemskap i denna gemenskap. Och Egypten började acceptera tanken på att Iran blir den starkaste staten i regionen.

Mindre än fem år efter det att Libanons förre premiärminister Rafik Hariri mördades av Syrien, besökte hans son, premiärminister Saad Hariri, Damaskus för att framlägga sin trohetsed till Syriens president Bashar Assad. Ett fåtal dagar senare besökte Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki Beirut och började ge den libanesiska regeringen sina nya marschorder.

På onsdagen använde Hizbollah öppet sina styrkor fram till gränsen mot Israel utan problem med den USA-beväpnade libanesiska armén. Libanon meddelade att det inte längre brydde sig om den bindande FN:s Säkerhetsråds resolution 1559 som kräver att Hizbollah avväpnas. Hariri meddelade att han snart kommer att besöka Teheran.

Även försvarsminister Ehud Barak och hans ekokammare inom media insisterar på att Turkiet har begravt sin yxa med Israel, trots att premiärminister Recip Erdogan på onsdagen ledde en delegation med 10 ministrar till Damaskus. Där skrev de, enligt de syriska och turkiska utrikesministerierna, under 47 handelsavtal.

Detta turkisk-syriska närmande är inte begränsat till ekonomiska frågor. Det är en strategisk omläggning. Som Assads taleskvinna Buthaina Shaaban förklarade i Irans arabiska al-Alam television kanal “Vi arbetar för att skapa starka band mellan Syrien, Turkiet, Iran och Irak så att dessa länder kan fungera som ett regionalt block för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Mellanöstern, samtidigt som vi håller Västvärldens diktat och lust för regionens natur- och oljetillgångar i schack. ”

I åratal har Egypten varit den mest frispråkiga arabiska motståndaren till Irans steg mot regional hegemoni. I somras tvekade inte Egypten att anklaga Teheran för att försöka störta regimen när man upptäckte ett nätverk av iranskledda Hizbollah-agenter som planerade en massiv terrorattack mot Suezkanalen.

Men på söndag stod Mubarak som värd för Ali Larijani, Irans förra nukleära chef och nuvarande talman i Irans parlament, i Kairo. Efter mötet reste Mubarak till Persiska viken för samråd om Irans nukleära program. Med tanke på Mubaraks dåliga hälsa, att hans möten med Larijani skickade honom på flygtur till Saudiarabien visar att något av större vikt just har inträffat.

Många IDF-befälhavare vill gärna lämna frågan om Iran till USA, som de hävdar är berett och villigt att ta itu med det. Men faktum är att efter det att Iran avvisade president Barack Obamas diplomatiska trevare har USA visat tydliga tecken på strategisk dissonans med Israel.

Samtidigt som Israel håller fast vid hoppet om att sanktioner kan förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen, visar den här veckan att föreställningen är en ren fiktion. Även om Obama gav Representanthuset grönt ljus för att rösta om sanktioner mot Iran, visade han snabbt att Teheran inte hade någon anledning att oroa sig.

Först blockerade Obama och senatens utrikesutskottsordförande John Kerry diskussion om sanktioner i senaten. Och nu – med fullt stöd från Vita Huset – gör Kerry ett nytt försök att blidka iranierna genom att tigga dem att låta honom besöka Teheran. Det är helt påtagligt att eftergiftspolitik är det enda som gäller i Obamas bok.

Dessutom – Kinas vägran att stödja sanktioner mot Iran i FN s Säkerhetsråd tillsammans med Libanon och Brasilien (som mycket varmt tog emot Ahmadinejad nyligen) som tar plats i Rådet nästa månad, undanröjs varje risk för att ett hårt internationellt sanktionssystem kommer att inledas mot Iran inom den närmsta tiden.

I Israel borde Irans lyckade drag att föregripa amerikanska hot om att isolera Iran, ha varit toppnyheten och den viktigaste frågan på regeringens och generalstabens dagordningar. Men det var det inte. I själva verket tycktes ingen lägga märke till det. De var upptagna på annat sätt.

Den senaste veckan har regeringens säkerhetskabinett och IDF: s högsta befälhavare ägnat sig helt åt att diskutera hur många terrorister Israel kommer att ge Hamas i utbyte för den kidnappade soldaten Gilad Schalit. Under tre dagar träffades säkerhetskabinettet dygnet runt för att diskutera denna fråga på egen hand. Och den mest enträgna förespråkaren för att acceptera Hamas krav på att Israel släpper över tusen terrorister har varit IDF:s ÖB Ashkenazi.

På måndagen rapporterade Kanal 2 att nationella säkerhetsrådgivare Uzi Arad anklagade Ashkenazi att agera som ordförande på IDF:s föräldraförening snarare än som ÖB. Arad kritiserade Ashkenazi för att kräva att Israel ger lösen för en kidnappad soldat medan han underlåter att förse regeringen med alla alternativ att använda våld för att rädda Schalit.

Medierna kastade sig på Arads berättelse om-Ashkenazi som hungriga vargar. Den nationella debatten dominerades under två dagar av brännande frågor om huruvida Arad skulle be om ursäkt, och om Netanyahu kan fortsätta att behålla Arads tjänster efter det att han förolämpade Ashkenazi.

Påfallande frånvarande från medierna var någon diskussion om rimligheten i Arads kritik. Medierna ignorerade även frågan om vad – om något – Ashkenazis beteende berättar om IDF tänkesätt och sinnelag medan Iran befäster sin regionala stormakt.

Faktum är att Arads kritik var mitt i prick. Schalit har varit i fångenskap i Gaza i mer än tre år. Inte vid något tillfälle har IDF givit regeringen en option för att rädda honom.

För ett år sedan skickade Ashkenazi IDF: s bästa stridsförband till Gaza. Under vistelsen hade de inte kravet att rädda Schalit. Och nu, ett år senare, kräver Ashkenazi att regeringen betalar för IDF:s underlåtenhet att rädda Schalit genom att acceptera ett avtal som kommer att äventyra landet. Och han påstår att underlåtenhet att göra detta kommer att utgöra inget mindre än en avsägelse av Israels moraliska ansvar för sina soldater.

Efter offentliggörandet av Arads attack mot Ashkenazi, utfärdade Israels militära talesmans kansli ett uttalande att arméns befälhavare uppfyller sina “yrkesuppgifter” genom att insistera på att Israel betalar lösen för Schalit.

Detta är inte sant. Det är inte den professionella plikten hos IDF:s befälhavare att uttrycka en åsikt om lösesumma. De har inga yrkeskvalifikationer för att avgöra rimligheten I en lösesumma. I judisk historia, har avgörandet av lösen för fångar traditionellt fattats av rabbiner, inte militärer. Uppgifterna för militärerna var att rädda dem.

Det professionella ansvar IDF har är att förse regeringen med militära alternativ för att uppnå sina strategiska mål – inklusive undsättning av Schalit. Genom att inte erbjuda sådana möjligheter har IDF – med Ashkenazi vid rodret – misslyckats med att upprätthålla sitt professionella ansvar. Ännu värre, genom att kräva att regeringen utsätter landet för fara genom att ge gisslan för Schalit, säger Ashkenazi och hans generaler oss något beklämmande om hur de definierar sin roll som militära befälhavare.

IDF uppenbara förvirring om dess roll är inte ny. Det var denna förvirring som ledde armén att misslyckas med att presentera regeringen med alternativ för att besegra Hizbollah i Libanon under 2006 eller för att besegra Hamas i Gaza förra året.

Fd premiärministern Ehud Olmert har helt rättvist erhållit största delen av skulden för Israels dåliga resultat i det andra Libanonkriget och i Operation Gjutet Bly, men det är ett faktum att det var IDF som misslyckades med att leverera varorna. Aktiviteterna IDF utformade, rekommenderade och genomförde i båda kampanjerna hade inte som avgift att eliminera Israels fiender. Allt de skulle göra var att visa Israels eldkraft. Inte heller detta skedde särskilt effektivt.

2006 vägrade dåvarande-ÖB Lt-Gen. Dan Halutz att genomföra en markinvasion av södra Libanon till förmån för en flygräd. När det blev klart ungefär 24 timmar efter starten att kampanjen från luften skulle vara oförmögen att besegra Hizbollah eller minska dess förmåga att paralysera norra Israel med kortdistansraketer och missiler, vägrade Halutz och hans ställföreträdare att genomföra en markanfall. Och när dom slutligen efter tre veckors misslyckanden slutligen använde marktrupper i betydande antal, visste de inte hur de skulle använda dem.

För sin del satt Ashkenazi på händerna månad efter månad medan södra Israel överöstes med raketer och granater från Gaza och vägrade att ge regeringen ett militärt alternativ för att skydda södern. När Hamas i december förra året tvingade fram ett avgörande genom att de avslutade sin ”vapenvila” med Israel lät Ashkenazi motvilligt IDF svara på aggressionen. Men även då valde han ett operativt koncept som inte hade någon chans att besegra Hamas. Ashkenazi uteslöt att återta Gazas gräns mot Egypten – Philadelphikorrdoren. Han vägrade att beordra IDF:s-styrkor in i Gazas befolkningscentra. Genom att välja att inte göra dessa saker, garanterade Ashkenazi att IDF inte kunde åstadkomma mycket. Därför erkände även toppbefälhavare inom IDF i veckan att armén kommer att tvingas att återvända till Gaza i sinom tid. Tack vare Ashkenazis vägran att besegra Hamas, kommer Israels soldater att ställas inför en mycket mer formidabel fiende än den de inte fick besegra förra året.

Samtidigt som de vägrar att bekämpa Israels fiender, har IDF under Ashkenazi, liksom under Halutz före honom, entusiastiskt attackerat religiösa sionister. Sedan 2002 har den enda längre operationen armén har genomfört framgångsrikt, varit utvisning av alla israeler från Gaza och norra Samarien under 2005.

När försvarsminister Ehud Barak klippte av IDF:s förbindelser med Har Bracha Yeshiva förra veckan agerade han på Ashkenazis råd. Ashkenazi har befrämjat anti-bosättningsbefälhavare som Col Yitzhak Barr. Som en brigadbefälhavare i Samarien, har Barr enligt uppgift förbjudit sina soldater att umgås med israeliska familjer på Shabbat och personligen vägrade han besöka IDF:s överrabbin Brig.-Gen. Avichai Rontzky i hans succa under Succot.

VARJE DAG ökar hoten mot Israels säkerhet och överlevnad. Vid denna tid måste regeringen och Israels folk kunna lita på IDF: s förmåga att försvara landet. I stället för att förtjäna denna tillit, ägnar sig de som har som uppgift ta hand om vårt försvar, sin tid åt att klaga på den politiska ledningen för dess egna misslyckanden. Dessutom uttrycker de en oroväckande önskan att aggressivt jaga israeler i stället för att ta ansvaret för kampen mot Israels fiender.

Denna situation är oacceptabel. Antingen bevisar Ashkenazi och hans generaler att de kan utföra sina arbeten, annars bör de ersättas.

caroline@carolineglick.com

...

Tags: , , ,

Svenska halvsanningarna fortsätter som vanligt

Dec 27

Posted by admin in Mellanöstern | No Comments

De strider helt mot Pressens Etiska Regler:

Etiska regler för press, TV och radio
Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.

I. PUBLICITETSREGLER

Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

Var generös med bemötanden

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen. Respektera den personliga integriteten

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.

9. Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn.
Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Var varsam med bilder

11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Hör båda sidor

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.
Läs igenom två gånger och våga därefter påpeka att svenska medier följer detta – i detta fall deras Mellanösternrapportering. Hade det varit möjligt att beivra direkta lögner och falskvinkling och avsiktligt undanhållande av icke politiskt korrekta fakta, hade domstolarna inte fått tid för något annat.

Ta en typisk artikel: “Blodig dag i Mellanöstern“. Den talade om tre medlemmar av Abbas egen legaliserade terrororganisation – som fick mandat för vidare terror på deras kongress i våras, som fru Sahlin bevistade och upplyste dem om att allt är Israels fel. Terrorbrigaden betalas av Obama och Bildt.

De tre männen var beväpnade och erfarna terrorister, medlemmar i Abbas privata godkända terrorgäng, nyligen släppta från israeliskt fängelse, som du ser på denna länken. Samtidigt hade PA fångat in 120 andra potentiella mördare, men konstigt nog inte de tre skyldiga som konstigt nog råkade vara med i Aksa Brigade.

Eftersom IDF, Israels Försvarsarmé vet alltför väl hur det fungerar, fann de sej nödsakade att själva gå och hämta mördarna. En fjärde misstänkt terrorist hann överlämna sej till Abbas gäng i tid, och lär inte sitta länge i fängelse hos en regim som uppkallar skolor och torg efter kända judemördare.

Detta föregicks av:

En känd rabbin blev nedskjuten av Abbas terrorister på torsdagen före. Denna rabbinen, som levt i den urgamla judiska provisen Samarien (se Bibeln) i 14 år. På svenskt doublespeak blev han “en bosättare” med ungefär samma rättigheter som en kanin.

Detta föregicks av:

Ca två veckor tidigare togs vägspärrar bort som hade förhindrat mordet, på order av Barak och israels regering. De som bodde i området hade förutspått att det – som vanligt – skulle följas av mordattacker från araberna.

Så – följer snutten hos TT de Pressetiska Reglerna om allsidig information? Du avgöra själv – det är inte svårare för dom än för mej att hitta informationen om man har lust.

Det är länge grävande journalistik grävde ner sej själv i Sverige.

DN368 SDS AB SDS GP .

...

Tags: , , , , , , , ,