Europas handel med slaktarna i Iran.

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703558004574581860997747456.html

EU kunde vara nyckeln som tvingar fram demokrati i Teheran genom att avbryta sina starka ekonomiska band med den Islamska republiken.

Genom Goli Ameri
[originalet följer efter den svenska texten]

Obama-administrationen och dess europeiska allierade ser för närvarande en meny med “fokuserade sanktioner” mot Iran och dess ledarskap. För en månad sedan var de bekymrade över Kinas och Rysslands samarbete med de inte särskilt seriösa sanktionerna från Säkerhetsrådet. I båda fallen har de fel mål i åtanke. Säkerhetsrådets resolutioner och fokuserade sanktioner fungerar som PR i skyltfönstret för att få folk att tro att något verkligt görs. Europa är nyckeln till varje meningsfull sanktion mot Iran som kan få landet att förändra sitt beteende. Den fortsatta fokuseringen på Ryssland och Kina låter Europa gömma sig i dimridåerna.

Iran har utsatts för tre sanktioner från Säkerhetsrådet  under det senaste decenniet, medan det iranska Revolutionära Gardet Corps (IRGC) har blomstrat och situationen för den genomsnittliga iraniern har försämrats. IRGC, som 2007 utsågs av den amerikanska Kongressen som en terroristorganisation, planerade och anstiftade en kupp under det senaste iranska valet och får ta ansvar för mord, våldtäkter och förtryck av det iranska folket.

Enligt Mohsen Sazegara, en av grundarna av IRGC och för närvarande forskare och demokratiaktivist bosatt i USA, kontrollerar IRGC grunderna av Irans ekonomi, med över 800 företag som sysslar med sjöfart och varvsindustri, banker, energi, kemikalier, tung byggnadsindustri och maskiner, el, transportutrustning, och import av tårgas för att förtrycka massdemonstrationer. IRCG:s senaste inhopp i Irans affärsverksamhet var köpet av en 51% andel i den iranska telebolaget för 8 miljarder dollar, så de har i praktiken tagit kontroll över hela den iranska kommunikationen med omvärlden.

Vem är Irans viktigaste affärspartner? År 2008 var det EU – enligt egen utsago, “Irans största handelspartner”, med import och export på totalt €25.4 miljarder ($36,4 miljarder) följt av Kina, Japan och Sydkorea. EU:s export på €14.1 miljarder till Iran förra året, en ökning med 1,5% från 2007, innefattade i huvudsak maskiner och transportutrustning, tillverkade varor, kemikalier ofta med dubbla användningsområden: telekommunikationsutrustning används för att spåra och fängsla demonstranter. 90% av EU:s import för €11.3 miljarder är energirelaterat. Tyskland, Frankrike och Italien toppar listan, samtidigt som de två förstnämnda även arbetar med nukleära förhandlingar med Iran…….

Men trots IRGC:s djupa engagemang i den iranska ekonomin, rapporterade Associated Press strax efter valet i juni att Daniel Bernbeck, chef för den tysk-iranska Industry Group, sade att “göra affärer i Iran är långt ifrån att göra affärer med regeringen själv …. Jag ser ingen moralisk fråga här alls. Vi gör inte affärer med Iran, utan med iranska företag. Vi stöder inte regeringen!”

Under de senaste två decennierna i Europa har man hela tiden hört refrängen att handeln håller dörrarna öppna för att kunna samtala om och öppet diskutera  kärnenergifrågan och människorättskränkningarna. I en intervju 2007 med Deutsche Welle Magazine, sade Mechtild Rothe, Vice President i Europaparlamentet, att “relationerna med Iran ha inte nått en punkt där ekonomiska intressen ska behöva lida. Jag tror att det är mycket bättre att förhandla, att tala med varandra.”

Irans folk har nu talat högt och tydligt om sina demokratiska ambitioner. EU däremot, fortsätter att klampa på i sina ingångna hjulspår och driva sina ekonomiska intressen, förutom några helt tandlösa uttalanden som de tror att det iranska folket ska svälja. Så sent som i oktober meddelade National Iranian Oil Company att “förhandlingarna [på södra Pars Gas Field] med Shell och Repsol [spanskt företag] under de senaste veckorna har gått i önskad riktning och ansträngningar görs för att vidta åtgärder så snabbt som möjligt med gemensamma intressen på detta område.” Frankrikes Total har också återupptagit diskussionerna med den iranska regeringen på en annan fas i södra Pars Gas området. AP rapporterade också att när de frågade om Frankrike skulle rekommendera att franska företag skalar ner handeln med Iran, sa talesmannen Frederic Desagneaux “kan inte svara varken ja eller nej……”.

Irans attack mot demokratiförkämpar efter valet har helt misskrediterat EU:s så kallade “håll öppna dörrar för kommunikation (så länge vi tjänar pengar)”-strategi och européerna gömmer sig nu bakom parollen att Nedskärning av affärerna med IRGC svider hos genomsnittsiranierna. Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner sade till New York Times efter valet att “sanktioner är särskilt tunga för medelinkomsttagare i samhället, men speciellt för de sämst lottade.”

År 1968 svarade ärkebiskopen Desmond Tutu mycket upprört en liknande kritik om sanktioner mot Sydafrika och dess inverkan på de fattiga: “Moral Humbug, sade han. “Det finns inget utrymme för neutralitet. Är du på sidan för förtryck eller frigörelse? Är du på sidan för död eller liv? Är ni för gott eller ont?”

Européerna och Obamas administration borde äntligen erkänna att deras intresse för att avskräcka ett kärnvapenbestyckat Iran sammanfaller med det iranska folkets demokratiska ambitioner. Den gemensamma gärningsmannen  är IRGC. Trots det rapporterade ändå AP att Mr Desagneaux sagt i juni att “den nuvarande valkrisen bör inte klumpas ihop med stoppandet av Irans nukleära program.” IRGC är ayatolla Ali Khamenei’s och den iranska regeringens maktbas, och den europeiska handeln ökar tillväxten av IRGC:s nät av företag. Med massiva mängder med kontanter har IRGC tagit över utvecklingen av landets kärnkraftsprogram, ger stöd till uppror i Afghanistan, Irak, Gaza och Libanon, samt förtrycker systematiskt det iranska folket. Mr Sazegara visar att den iranska regeringen använde 15 miljoner dollar bara för att samla ihop pro-regimdemonstranter vid 30-årsdagen av den amerikanska gisslankrisen.

Varför är Washington inte mer kraftfull i att försöka begränsa den europeiska handeln med Iran? Efter sanktionslagen mot Iran och Libyen under 2007, som juridiskt drabbar företag som investerar mer än 20 miljoner dollar i Irans energisektor, hotade EU-länderna (enligt Congressional Research Service) formella motåtgärder i WTO. A New York Times op-ed by John Vinocur citerade den tyska affärstidningen Handelsblatt som säger: “Vad som behövs angående Iranhandeln är att inte ge efter inför påtryckningar från USA och Israel.”

Trots tappra ansträngningar från USA: s finansdepartement rapporterar Stratfor Intelligence  att “inget företag har någonsin blivit officiellt straffat av USA för att handla med Iran. Oftast har USA verkställande makt undertecknat undantag för utländska företag … för att undvika några som helst probem med ett företags hemland.” Enligt §4c och 9c i ILSA kan ordföranden avstå från sanktioner om de stör hemlandets löften att införa ekonomiska sanktioner mot Iran, eller om det bedöms vara av nationellt intresse för USA.

Den rådande visdomen är att Europa behöver Iran för sitt energibehov och är oförmögen att skära av handeln under en vikande konjunktur. Den tysk-iranska handelskammaren har sagt att sanktioner mot Iran kan leda till förlust av 10,000 tyska arbetstillfällen. Iran rankas som EU:s femte leverantör av råolja efter Ryssland, Norge, Libyen och Saudiarabien. Saudiarabien har redan stått upp mot Iran genom att stödja Saad Hariri under valet i Libanon på bekostnad av det Iran-stödda Hizbollah. Det var också det enda arabland att rösta för den nya FN-resolutionen som fördömde situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Saudiarabien kan rycka in, liksom det har gjort minst en gång i det förflutna, för att fylla oljevakuumet som skapas genom att sanktionera IRGC.

IRGC behöver kärnvapenteknologi för att överleva och förankra sitt regionala inflytande. För att fredligt försvaga IRGC:s muskel har Europa inget annat val än att agera nu och stoppa källan till kapital. Om Europa väntar för länge, kommer det att ställas inför en irreversibel regional konflikt i Mellanöstern, som ytterligare förvärrar den rådande ekonomiska krisen. Dessutom är den iranska bloggosfären surrade om företag som handlar med IRGC, och Mr Sazegara och hans kollegor håller på att sammanställa en lista över företag för massbojkotter. Europa bör notera att iranierna inte snabbt kommer att glömma länder som medvetet försöke att omintetgöra deras marsch mot demokrati och frihet.

Ms Ameri är tidigare amerikansk biträdande minister för utbildning och kulturella frågor, USA: s representant i den 60:se FN:s generalförsamling och den amerikanska allmänheten delegat till FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Europe’s Trade with Iran’s Butchers

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703558004574581860997747456.html

The European Union could be the key to unlocking democracy in Tehran by cutting its significant economic ties with the Islamic Republic.

By GOLI AMERI

The Obama Administration and its European allies are currently looking at a menu of “focused sanctions” on Iran and its leadership. A month ago they were obsessing over China and Russia’s cooperation on indubitably innocuous U.N. Security Council sanctions. In both cases, they have the wrong target in mind. Security Council resolutions and focused sanctions serve as public relations window-dressing. Europe is the key to any meaningful behavior-modifying sanctions on Iran. The continued focus on Russia and China’s intransigence is allowing Europe to stay under the radar.

Iran has been under three Security Council sanctions in the past decade, while the Iranian Revolutionary Guard Corps (IRGC) has prospered and the plight of the average Iranian has deteriorated. The IRGC, which in 2007 was designated by the U.S. Congress as a terrorist organization, planned and instigated a coup during the recent Iranian elections and bear responsibility for the murder, rape, and oppression of the Iranian people.

According to Mohsen Sazegara, one of the co-founders of the IRGC and current researcher and democracy activist residing in the U.S., the IRGC controls the fundamentals of Iran’s economy, with over 800 companies involved in shipping and ship-building, banking, energy, chemicals, heavy construction and machinery, electricity, transport equipment, and import of tear gas for oppressing mass demonstrations. The IRCG’s most recent foray into Iran’s business activities was the purchase of a 51% share in the Iranian Telecommunications Company for $8 billion, effectively gaining control of all Iranian communications with the outside world.

Who is Iran’s main business partner? In 2008 the EU was—in its own words—the “first trade partner of Iran,” with imports and exports totalling €25.4 billion ($36.4 billion) followed by China, Japan, and South Korea. The €14.1 billion in European exports to Iran last year, up 1.5% from 2007, included mainly machinery and transport equipment, manufactured goods, chemicals and even dual-use telecommunications equipment responsible for tracking and imprisoning protesters. Of the €11.3 billion in European imports from Iran, 90% is energy-related. Germany, France and Italy top the list, the former two also members of the team involved in nuclear negotiations with Iran.

Yet despite the IRGC’s deep involvement in the Iranian economy, the Associated Press reported shortly after the June elections that Daniel Bernbeck, head of the German-Iranian Industry Group, said that “doing business in Iran is a far cry from doing business with the government itself….I see no moral question here at all. We are not doing business with Iran, but with Iranian companies. We are not supporting the government.”

In the past two decades Europe’s refrain has been that trade keeps the doors of communications open and allows them to openly discuss the nuclear issue and human rights violations. In a 2007 interview with Deutsche Welle magazine, Mechtild Rothe, vice president of the European Parliament, said that “relations with Iran have not reached a point where economic interests should need to suffer. I think it would be much better to negotiate—to speak with each other.”

The people of Iran have now spoken loud and clear about their democratic aspirations. The EU, however, continues to pursue its economic interests, save for a range of toothless feel-good statements. As recently as October, the National Iranian Oil Company announced that “negotiations [on the South Pars Gas field] with Shell and Repsol [Spanish firm] in recent weeks have gone in the desired direction and efforts are being made to take action as quickly as possible given the mutual interests in this field.” France’s Total has also resumed discussions with the Iranian government on another phase of the South Pars Gas field. The AP also reported that, when asked if France would recommend that French businesses scale back trade with Iran, foreign ministry spokesman Frederic Desagneaux “wouldn’t say yes or no”.

Since the post-election crackdown discredited Europe’s so-called “open doors of communications” strategy, Europeans are now hiding behind the slogan that scaling back business with the IRGC hurts average Iranians. French Foreign Minister Bernard Kouchner told the New York Times after the elections that “sanctions weigh in particular on the middle levels of society, but especially on the disadvantaged ones.”

In 1968, Archbishop Desmond Tutu responded poignantly to similar criticism on sanctioning South Africa and its impact on the poor: “Moral Humbug,” he said. “There is no room for neutrality. Are you on the side of oppression or liberation? Are you on the side of death or life? Are you on the side of good or evil?”

The Europeans and the Obama Administration should finally recognize that their interest in deterring a nuclear Iran coincides with the Iranian people’s democratic aspirations. The perpetrator in common is the IRGC. Yet the AP also reported Mr. Desagneaux as saying in June that “the current election crisis shouldn’t be lumped in with the standoff over Iran’s nuclear program.” The IRGC is Ayatollah Ali Khamenei’s and the Iranian government’s power base, and European trade is enhancing the growth of IRGC’s web of companies. Flush with cash, the IRGC has taken over the development of the country’s nuclear program, support for insurgencies in Afghanistan, Iraq, Gaza and Lebanon, as well as systematic oppression of the Iranian people. Mr. Sazegara indicates that the Iranian government spent $15 million just to assemble demonstrators on the 30th anniversary of the U.S. hostage crisis.

Why is Washington not more forceful in restraining European trade with Iran? After the passing of the Iran-Libya Sanctions Act in 2007, which legally penalizes companies investing more than $20 million in Iran’s energy sector, the EU countries (according to the Congressional Research Service) threatened formal counter-action in the World Trade Organization. A New York Times op-ed by John Vinocur quoted German business newspaper Handelsblatt as saying: “What’s needed concerning Iran trade isn’t giving in to United States and Israeli pressure.”

Despite other valiant efforts by the U.S. Treasury Department, Stratfor Intelligence reports that “no company has ever been officially sanctioned by the United States for dealing with Iran. More often than not the U.S. executive branch will sign waivers for foreign firms… to avoid a serious spat with a firm’s country of origin.” Under Section 4c and 9c of ILSA, the president may waive sanctions if the violating company’s country of origin agrees to impose economic sanctions on Iran, or if it is deemed in the national interest of the U.S.

The prevailing wisdom is that Europe needs Iran for its energy needs and is unable to cut off trade in a recessionary environment. The German-Iranian Chamber of Commerce has been quoted as saying that sanctions on Iran could result in the loss of 10,000 German jobs. Iran ranks as EU’s fifth supplier of crude oil after Russia, Norway, Libya, and Saudi Arabia. Saudi Arabia has already stood up to Iran by supporting Saad Hariri’s election in Lebanon at the expense of the Iran-supported Hezbollah. It was also the only Arab country to vote in favor of the recent U.N. Resolution blasting the human rights situation in Iran. Saudi Arabia can step in, as it has done at least once in the past, to fill the oil vacuum created by sanctioning the IRGC.

The IRGC needs nuclear weapons technology to survive and firmly anchor its regional influence. To peacefully weaken the IRGC’s muscle, Europe has no choice but to act now and cut off their source of capital. If Europe waits too long, it will be faced with an irreversible regional conflict in the Middle East, further exacerbating the current economic crisis. Furthermore, the Iranian blogosphere is buzzing about firms trading with the IRGC, and Mr. Sazegara and his colleagues are compiling a list of companies for mass boycotts. Europe should note that Iranians won’t fast forget countries that thwart their march toward democracy and freedom.

Ms. Ameri is the former U.S. assistant secretary of state for educational and cultural affairs, U.S. representative to the 60th U.N. General Assembly and the U.S. public delegate to the U.N. Commission on Human Rights.

.

antisemitism antisionism EU Eurabia Eurabien Iran islamism Israel Mellanösternkonflikten Barack Obama terrorism USA...

Tags: anti-Semitism, anti-Zionism, EU, Eurabia, FN, Human Rights Watch, Iran, islamism, Israel, kärnvapen, Obama, USA