Jag lade nyligen ut originalartikeln här, på engelska, av en av personerna som var med att upprätta §242 och alltså visste exakt vad innebörden var, hur avsikten diskuterades fram och därefter skrevs enligt FN-formellt mönster.

Den skrevs före en av de otaliga fredskonferenserna om Mellanöstern, två år före Osloöverenskommelsen. Den klargör vad som gäller om bosättningarnas legalitet, till skillnad från dagens EU/Bildt/Obama-påståenden om att de på något sätt skulle vara olagliga – ett rent och skärt önsketänkande från deras sida som uppfanns av Röda Korset, se länk.

Eugene W. Rostow
© The New Republic Inc.
21 oktober 1991

Om vi antar att Mellanösternkonferensen verkligen kommer att äga rum kommer dess officiella uppgift bli att åstadkomma fred mellan Israel och dess levantinska grannar enligt Säkerhetsrådets beslut §242 och 338. §242 antogs efter sexdagarskriget 1967 med kriterier för freden medan §338 gjorde denna lagligt bindande [enligt Kapitel VII]. Tyvärr råder stor förvirring om vad dessa beslut egentligen innebär.

I 24 år har arabstaterna låtsats att besluten är “tvetydiga” och kan tolkas som de har lust. Sovjet, några europeiska stater och även amerikanska tjänstemän har cyniskt låtit arabiska talesmän lura sig själva och deras medborgare – för att inte tala om västvärldens opinion – om vad beslutet säger. Även amerikanska journalister kan säga att §242 är “avsiktligt tvetydig” som om var och en kan tolka dem som de vill.

Inget kunde vara längre från sanningen. Beslutet 242 som jag, som statsundersekreterare 1966-69, hjälpte till att formulera, kräver att parterna sluter fred och tillåter Israel att administrera områdena de ockuperade 1967 tills en “rättvis och varaktig fred i Mellanöstern” uppnåtts. När detta uppnåtts kräver den att israels trupper dras tillbaka från en del områden, till vilka räknas Sinaiöknen, Västbanken, Golan, Östra Jerusalem och Gaza.

Det skrevs mycket tydligt “en del områden” och inte “alla områden” då talare efter talare sa att Israel inte skulle tvingas tillbaka till den tidigare bräckliga och oförsvarbara stilleståndslinjen, men skulle lämna områden när väl “säkra och erkända” gränser hade fastställts genom överenskommelse av båda sidorna. Under förhandlingarna skulle man ta hänsyn till olika faktorer som säkerhet, access till sjötransport och övriga lagliga krav.

Det påminns om att det 1949 hade sagts att stilleståndslinjerna “inte på något sätt skulle anses som politiska eller territoriella gränser” eller påverka sidornas slutgiltiga fredliga lösning på det palestinska problemet. Då Israel slöt fred med Egypten 1979 drog det sej helt och hållet tillbaka från hela Sinai. Som säkerhetskrav krävde Israel att Sinai förblev demilitariserat och patrullerades [av FN]. Därigenom har Israel återlämnat mer än 90% av området som ockuperades 1967, och att detta uppfyller kraven i §242 är en tolkning en del i Israel gör.

Uppdelningen av det ockuperade området Judéen/Samarien lämnar §242 helt åt de förhandlande parterna, enligt de principer som har satts upp. Man var medveten om att punkten “säker och erkänd” gräns skulle vara den svåraste punkten att lösa. USA har [detta skrevs alltså 1991] varit helt emot att en tredje palestinsk stat skapas i det som var det Palestinska Mandatet. Ett självständigt Jordanien eller ett Jordanien länkat i en ekonomisk union med Israel är den mest önskvärda lösningen för allas säkerhet och utveckling. Ett i huvudsak judiskt Israel är ett av grundmålen för israelisk politik. Det måste vara möjligt att uppnå dessa mål genom förhandlingar, speciellt om tanken på en ekonomisk union accepteras.

Araberna på Västbanken kan utgöra en autonom provins av Jordanien eller Israel beroende på resultatet av förhandlingarna. Underlättande av migration av araber är en möjlig lösning för araber på Västbanken som önskar bo någon annanstans. Vad som inte kan accepteras är ett syriskt övertagande av Jordanien eller Västbanken, som de försökte 1970.

De hetsiga diskussionerna om Israels bosättningar på Västbanken under ockupationsperioden ska ses med detta perspektiv. Det brittiska mandatet erkände det judiska folkets rätt att bosätta sig i hela det palestinska mandatet. Man sade att lokala förhållanden kunde kräva att England “uppsköt eller förhindrade” judisk bosättning i vad som blev Jordanien. Detta skedde 1922. Rättigheterna för judarna att bosätta sig var de ville väst om Jordanfloden, Västbanken, Jerusalem och Gaza gjordes oangripbar. Den rättigheten har aldrig någonsin avslutats och kan inte avslutas genom något annat än en erkänd fred mellan Israel och dess grannar. Kanske inte ens då, om man ser på artikel 80 i FN-stadgan, “Palestinakapitlet” som säger “Inget i stadgan skall tolkas – för att på något sätt ändra rättigheterna hos några stater eller folk eller grunderna i existerande internationella instrument”.

Vissa regeringar har fått uppfattningen att de judiska bosättningarna på Västbanken skulle vara illegala enligt Genèvekonventionen från 1949. Denna säger att den stat som ockuperar ett område inte får fylla detta med sina egna medborgare. Carter höll på denna tanken, men Reagan sade direkt emot honom, att bosättningarna är helt och hållet legala även om de kan utgöra ett psykologiskt hinder för fredsprocessen.

Den eventuellt kommande konferensen har ingen anledning at ta upp lagligheten i bosättningarna. Dess ändamål är att avsluta den militära ockupationen med en fred. När ockupationen avslutats är Genèvekonventionen irrelevant. Sker en uppdelning av Västbanken mellan Israel och Jordanien måste rättigheterna hos de judiska bosättningarna enligt mandatlagarna vara en del av fredsprocessen.

Denna förståelse av beslut §242 har alltid varit grundstenen för den amerikanska policyn. När president Reagan startade ett nytt fredsinitiativ 1982 sa han “Jag har konstant följt och supportat Israels heroiska kamp för sin överlevnad sedan staten Israel grundades för 34 år sedan: inom gränserna före 1967 var Israel 15 kilometer brett på sitt smalaste ställe. Större delen av Israels befolkning bodde inom det arabiska artilleriets räckvidd och jag tänker ingalunda tvinga Israel att leva så igen.”

Tyvärr vittnar en del uttalanden under Bushs administration och aktioner i denna frågan, och speciellt James Bakers katastrofala tal den 22 maj 1989 om att de har en stark impuls att fly från beslutet §242 som det förhandlades, diskuterades och antogs och ge araberna alla områden mellan 1967 års stilleståndslinjer och Jordanfloden inklusive östra Jerusalem. Det verkar som Bushadministrationen har fått för sig att Västbanken och Gaza är “främmande territorium” som Israel inte har några rättigheter till. Men faktum är att judarna har lika stora rättigheter att bosätta sig där som de har i Haifa.  Västbanken och Gaza har aldrig någonsin varit en del av Jordanien och Jordaniens försök att annektera områdena accepterades aldrig och har nu övergivits. Dessa två bitar land är delar av mandatet som än inte har allokerats till någon stat och skall diskuteras.

Amerikanska positionen i de kommande förhandlingarna måste återvända till grunderna som har format den amerikanska policyn under 75 år. De ska följa lagen  som det enda sättet att sluta en rättvis och varaktig fred.

[För tveksamheter i översättningen - jag har inte översatt ord för ord - se nedan.]

By Eugene W. Rostow
Copyright 1991 The New Republic Inc.
The New Republic, October 21, 1991

Assuming the Middle East conference actually does take place, its official task will be to achieve peace between Israel and its Levantine neighbors in accordance with Security Council Resolutions 242 and 338. Resolution 242, adopted after the Six-Day War in 1967, sets out criteria for peace-making by the parties; Resolution 338, passed after the Yom Kippur War in 1973, makes resolution 242 legally binding and orders the parties to carry out its terms forthwith. Unfortunately, confusion reigns, even in high places, about what those resolutions require.

For twenty-four years Arab states have pretended that the two resolutions are “ambiguous” and can be interpreted to suit their desires. And some European, Soviet and even American officials have cynically allowed Arab spokesman to delude themselves and their people–to say nothing of Western public opinion–about what the resolutions mean. It is common even for American journalists to write that Resolution 242 is “deliberately ambiguous,” as though the parties are equally free to rely on their own reading of its key provisions.

Nothing could be further from the truth. Resolution 242, which as undersecretary of state for political affairs between 1966 and 1969 I helped produce, calls on the parties to make peace and allows Israel to administer the territories it occupied in 1967 until “a just and lasting peace in the Middle East” is achieved. When such a peace is made, Israel is required to withdraw its armed forces “from territories” it occupied during the Six-Day War–not from “the” territories nor from “all” the territories, but from some of the territories, which included the Sinai Desert, the West Bank, the Golan Heights, East Jerusalem, and the Gaza Strip.

Five-and-a-half months of vehement public diplomacy in 1967 made it perfectly clear what the missing definite article in Resolution 242 means. Ingeniously drafted resolutions calling for withdrawals from “all” the territories were defeated in the Security Council and the General Assembly. Speaker after speaker made it explicit that Israel was not to be forced back to the “fragile” and “vulnerable” Armistice Demarcation Lines, but should retire once peace was made to what Resolution 242 called “secure and recognized” boundaries, agreed to by the parties. In negotiating such agreements, the parties should take into account, among other factors, security considerations, access to the international waterways of the region, and, of course, their respective legal claims.

Resolution 242 built on the text of the Armistice Agreements of 1949, which provided (except in th case of Lebanon) that the Armistice Demarcation Lines separating the military forces were “not to be construed in any sense” as political or territorial boundaries, and that “no provision” of the Armistice Agreements “Shall in any way prejudice the right, claims, and positions” of the parties “in the ultimate peaceful settlement of the Palestine problem.” In making peace with Egypt in 1979, Israel withdrew from the entire Sinai, which had never been part of the British Mandate.

For security it depended on patrolled demilitarization and the huge area of the desert rather than on territorial change. As a result, more than 90 percent of the territories Israel occupied in 1967 are now under Arab sovereignty. It is hardly surprising that some Israelis take the view that such a transfer fulfills the territorial requirements of Resolution 242, no matter how narrowly they are construed.

Resolution 242 leaves the issue of dividing the occupied areas between Israel and its neighbors entirely to the agreement of the parties in accordance with the principles it sets out. It was, however, negotiated with full realization that the problem of establishing “a secure and recognized” boundary between Israel and Jordan would be the thorniest issue of the peace-making process. The United States has remained firmly opposed to the creation of a third Palestinian state on the territory of the Palestine Mandate. An independent Jordan or a Jordan linked in an economic union with Israel is desirable from the point of view of everybody’s security and prosperity. And a predominantly Jewish Israel is one of the fundamental goals of Israeli policy. It should be possible to reconcile these goals by negotiation, especially if the idea of an economic union is accepted.

The Arabs of the West Bank could constitute the population of an autonomous province of Jordan or of Israel, depending on the course of the negotations. Provisions for a shift of populations or, better still, for individual self-determination are a possible solution for those West Bank Arabs who would prefer to live elsewhere. All these approaches were explored in 1967 and 1968. One should note, however, that Syria cannot be allowed to take over Jordan and the West Bank, as it tried to do in 1970.

The heated question of Israel’s settlements in the West Bank during the occupation period should be viewed in this perspective. The British Mandate recognized the right of the Jewish people to “close settlement” in the whole of the Mandated territory. It was provided that local conditions might require Great Britain to “postpone” or “withhold” Jewish settlement in what is now Jordan. This was done in 1922. But the Jewish right of settlement in Palestine west of the Jordan river, that is, in Israel, the West Bank, Jerusalem, and the Gaza Strip, was made unassailable. That right has never been terminated and cannot be terminated except by a recognized peace between Israel and its neighbors. And perhaps not even then, in view of Article 80 of the U.N. Charter, “the Palestine article,” which provides that “nothing in the Charter shall be construed … to alter in any manner the rights whatsoever of any states or any peoples or the terms of existing international instruments….”

Some governments have taken the view that under the Geneva Convention of 1949, which deals with the rights of civilians under military occupation, Jewish settlements in the West Bank are illegal, on the ground that the Convention prohibits an occupying power from flooding the occupied territory with its own citizens. President Carter supported this view, but President Reagan reversed him, specifically saying that the settlements are legal but that further settlements should be deferred since they pose a psychological obstacle to the peace process.

In any case, the issue of the legality of the settlements should not come up in the proposed conference, the purpose of which is to end the military occupation by making peace. When the occupation ends, the Geneva Convention becomes irrelevant. If there is to be any division of the West Bank between Israel and Jordan, the Jewish right of settlement recognized by the Mandate will have to be taken into account in the process of making peace.

This reading of Resolution 242 has always been the keystone of American policy. In launching a major peace initiative on September 1, 1982, President Reagan said, “I have personally followed and supported Israel’s heroic struggle for survival since the founding of the state of Israel thirty-four years ago: in the pre-1967 borders, Israel was barely ten miles wide at its narrowest point. The bulk of Israel’s population lived within artillery range of hostile Arab armies. I am not about to ask Israel to live that way again.”

Yet some Bush administration statements and actions on the Arab-Israeli question, and especially Secretary of State James Baker’s disastrous speech of May 22, 1989, betray a strong impulse to escape from the resolutions as they were negotiated, debated, and adopted, and award to the Arabs all the territories between the 1967 lines and the Jordan river, including East Jerusalem. The Bush administration seems to consider the West Bank and the Gaza Strip to be “foreign” territory to which Israel has no claim. Yet the Jews have the same right to settle there as they have to settle in Haifa. The West Bank and the Gaza Strip were never parts of Jordan, and Jordan’s attempt to annex the West Bank was not generally recognized and has now been abandoned. The two parcels of land are parts of the Mandate that have not yet been allocated to Jordan, to Israel, or to any other state, and are a legitimate subject for discussion.

The American position in the coming negotiations should return to the fundamentals of policy and principle that have shaped American policy towards the Middle East for three-quarters of a century. Above all, rising above irritation and pique, it should stand as firmly for fidelity to law in dealing with the Arab-Israeli dispute as President Bush did during the Gulf war. Fidelity to law is the essence of peace, and the only practical rule for making a just and lasting peace.

EUGENE V. ROSTOW is a Distinguished Fellow at the United States Institute of Peace.

AB995 SvD729 D023 DN167 24 AB439 DN196 DN680 SvD211 SvD959 D091 24 SDS DN037 AB439 SDS SR SR SvD503 24 DN, 2, 3, SvD, 2, 3, Dagen, 2, 3, 4, Ab, 2, 3, 4, Gp, 2, Syd, Vg, 2, 3, Hd, 2, 3, D,Vl, 2, 3, R24, 2, Tv2, Smp, 2, Bl, 2, B, 2, 3, Kri, N, E, Cb, 2, 3 |

.

antisemitism antisionism Aftonbladet araber Abbas Arafat Bildt bosättare bosättningar EU Fatah Israel Jerusalem judar mediekritik Mellanösternkonflikten muslimer Netanyahu Obama palestinska myndigheten palestinier tvåstatslösning USA Västbanken....

Tags: anti-Semitism, anti-Zionism, Bildt, EU, Israel, Jerusalem, Obama, Sverige, Västbanken