Posts Tagged USA

Ramat Shlomo

Leta reda på Ramat Shlomo, Salomos Höjder, på kartan:

Som du ser ligger Ramat Shlomo inom den judiska delen av Jerusalem, ett av de översta gröna områdena. Klickar du på bilden kommer du till en översikt över stadsplanen för Jerusalem. Fenomenet att våra kära massmedia kallar några hus för “nya bosättningar” utan att förklara detta splitter nya språkbruk, får en att undra. Är varje hus en bosättning?

Obama borde presenteras en Tulo för sin svidande hals efter allt skrikande. Han kan likväl ta ett kvarter från Tel Aviv, Haifa eller var som helst, och börja gnälla i högan sky om att det ska vara judenrein, inga judar får vistas där eftersom – uh – han inte vill det och har lovat området till Abbas. Mitchell oxo.

Och världen är rasande att Netanyahu högaktningsfullt skiter i dom när det gäller Israels huvudstad.

New York delas

Som du vet har inte araberna några som helst rättigheter till ett delat jerusalem – vad skulle det vara? Att Jordanien med Englands hjälp illegalt ockuperade hela gamla stan (den lilla fyrkanten mitt på den översta kartan), det enda som fanns för 160 år sen, och mer till i 19 år, accepterat av Pakistan endast? England accepterade ockupationen av Judéen/Samarien men inte där heller var Jordaniens attack mot det just uppståndna Israel på något sätt uppfattad som legal.

Däremot är det förstås välkänt att ett stort antal judar bor i många områden i New York. Redan för länge sedan var där ett rikt judiskt liv:

Tittar man på den judiska kartan över New York så ser man att judarna borde få en avsevärd del av stan:

Och här är det slutgiltiga beviset!

Får vi nu höra Netanyahu, Lieberman och några andra kraftfulla karlar börja råskälla på Obama, med lika giltiga skäl som Obamas ramaskrin på sistone, för att börja rita på kartan för en delning av New York!

.

vg861 DN087 Ya319 Sk319 KrB319 NSk319 SDS454 TrA454 GP538 BLT862 D364 SvD467 Ek147 AB767 |

.
...

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Palestinaarabernas försvarare, Barack Hussein Obama

Man undrar vad som krävs för att Obama ska inse att han har det rätt hett kring öronen nu, trots allt stöd från många stater i EU. Inte ens de flesta stater i arabvärlden litar ett dyft på honom – och det är självklart dubbelriktat. Abbas har gjort allt han har kunnat för att försämra Obamas chanser att komma till historieböckerna för att ha gjort något nyttigt i Mellanöstern.

USA och de flesta europeiska regeringar är fast beslutna att inte kritisera PA och Abbas för att ha vägrat några som helst förhandlingar under 14 månader. PA har gjort att Obama ser ut som en idiot efter hans tal i FN förra september om att han garanterade fredsförhandlingar inom 2 månader.  PA lovade Obama att inte sponsra Goldstonesagan, och till slut vägrade PA att tala med Israel om inte USA springer som en iller mellan grupperna – vilket inte hänt sedan Osloöverenskommelsen.

Trots detta har inte Obama eller europeerna någonsin kritiserat PA!

Samma med Obama och Syrien – han har gjort sitt bästa för att glömma bort att Syrien är anklagat för mordet på Hariri,  och i stället har han öppnat en stor amerikansk ambassad i Damaskus, som nu fritt kör anti-israelisk propaganda.

Var kom kampanjpengarna ifrån?

Obama fick en förödande mängd pengar från utländska okända källor! Speciellt behöver man inte redovisa källan för bidrag upp till $200 och av allt att döma var det den muslimska världen som såg till att Obama blev vald.

Obama muslim?

Söker du på de orden får du ungefär hur många träffar som helst, som länk1 . Han har definitivt gått i muslimsk skola i Indonesien.  Också länk2 .

Å andra sidan var han trogen kyrkbesökare i 20 år fram till det var dags att försöka bli president – en intensivt antisemitisk kyrka, som självklart präglade hans tänkande vad han än säger. Du kan se på länkar som länk1 länk2 länk3 .

Obama amerikan?

Endast en person som är född i USA kan bli president, och sen innan Obama blev president har där varit allvarliga undersökningar om var han föddes. Det sägs att han föddes på Hawaii vilket är ok, men andra säger att han föddes i Kenya, vilket inte är det. Debatten har fortfarande inte lagt sig trots att Obama har satt advokater på att försöka stoppa det. Länk1 länk2

Obamas senaste attack på Israel

Bidén var i Israel några dagar för att – vad? Försöka berätta för Israel, liksom de försökte med Saudiarabien, varför de inte hade gjort ett dugg för att stoppa kärnvapenutvecklingen i Iran.

Fjärde stadiet av sju av ett utvecklingsprojekt i Israels huvudstad fick Obama och hans underhuggare att helt explodera. Bidén hade inget emot att Fatah planerade att fira en notorisk palestinsk massmörderska, han hade inte ett dugg emot att Hamas sköt en Kassamraket mot civila i Israel (och i gårkväll, onsdag, sköts ännu en raket av Gazaterrorister in i Israel – varken TT eller Obama har känt för att protestera. Måste missiler falla ner i ett fullt barnhem innan Obama yttrar sig?) Han blev helt rasande på Israel för att de planerade bygga hus – eftersom Mitchell hade lovat Abbas att stoppa det.

I Dick Haas senaste rapport från Jerusalem berättar han dessutom att området Ramat Shlomo, som Obama flög i luften för, inte ens ligger i “östra” Jerusalem! Men hur skulle Obama kunna veta det – han vet ju inget om Israel som inte hans kompis Abbas har berättat.

John Bolton skriver en mycket tankeväckande analys i Wall Street Journal,

Israel and the Crisis With Obama
Benjamin Netanyahu made the mistake of believing the president is serious about stopping a nuclear Iran.

Fru Clinton har visst insett att hon har gjort bort sig, och mjuknat en aning, men fortfarande kräver hon att Israel ska göra “förtroendeskapande åtgärder” för att få Abbas att sluta vägra förhandlingar – hon kräver inte ett skvatt av palestinerna! Hon behandlar helt enkelt araberna som stora barnungar – och de uppför sig också därefter.

Araberna har börjat tröttna på Obama eftersom han inte lyckats vara lika djävulsk mot Israel som han lovade i början.

Vad tycker folk i USA? 8 gånger fler håller på Israel än på palestinierna – vilket tydligen inte berör Obama alls förrän det blir frågan om ett eventuellt omval, och då är det för sent.

.

AB357 D681 SvD733 SvD125 D982 D159 SDS030 AB036 DN738 SDS925 SvD365 vg620 DN171 DN637 |

.
...

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Totalt och plötsligt hysteri i USA

Vad har USA sagt på sistone om Israel? Barry Rubin har sammanfattat det:

Hur snabbt de glömmer: En kortfattad historik över USA: s politik och israelisk konstruktion i östra Jerusalem

I mer än fyra månader har den amerikanska regeringen firat att de varit överens med Israel om att stoppa byggandet av bosättningar på Västbanken och samtidigt fortsätta att bygga i östra Jerusalem, som ett stort steg framåt och att det israeliska medgivandet förtjänar en belöning. Plötsligt är allt detta glömt och USA börjar plötsligt att säga att Israels byggnadsverksamhet i östra Jerusalem är någon form av fruktansvärt dåd som förtjänar straff.

Israelerna är vana vid det här mönstret: gör en stor eftergift och några månader senare är det bortglömt och Israel beskrivs som oförsonligt och fler eftergifter efterfrågas utan någon som helst motprestation. Här är en kort historia över den här omgången:

31 oktober 2009:  USA: s utrikesminister Hillary Clinton prisar överdådigt Israel för att ha gjort eftergifter “utan motstycke” genom att stoppa byggandet av bosättningar på Västbanken medan det fortsätter att bygga i östra Jerusalem.

November 1, 2009: US State Department hyllar Israels besked att det kommer att stoppa byggandet av bosättningar på Västbanken, men inte i östra Jerusalem: “Dagens tillkännagivande av den israeliska regeringen hjälper oss gå framåt mot en lösning av den israelisk-palestinska konflikten.”

12 mars 2010: statssekreteraren Hillary Clinton säger att Israel bygger i östra Jerusalem är en “förolämpning” mot USA, riskerar de bilaterala förbindelserna och skadar möjligheten till lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Inget alls krävs av Abbas förstås. Clinton hotar att se till att Israel inte kan försvara sig mot Iran utan riskerar Israels säkerhet på att Obama inte får exakt som han vill.

Under tiden, trots att den palestinska myndigheten har vägrat att förhandla under 14 månader, vilket har fått president Barack Obama att se ut som en idiot efter att ha förstört hans uttalande i september i FN att han planerar att ha förhandlingar om två månader, och han bröt sitt löfte att inte sponsra Goldstone-rapporten i FN, har inga ord av kritik någonsin yttrats gentemot någon person inom PA för dess kontinuerliga och mycket offentliga sabotage av hans insatser för fredsprocessen.

Kan ni alla inse att det är lite av en motsägelse här?

Så frågan är varför några av topparna i USA tycks ha fått nåt blött i byxorna. Börjar de inse deras totala misslyckande angående ALLT de har påbörjat – utom att ha lyckats få ett Nobelpris för vad de har sagt att de ska åstadkomma? Man undrar självklart vad Obama egentligen hade tänkt sig angående Iran eftersom han inte gjort ett dyft mer än pratat. medan Irans ledning har hånflinat? Obama har enbart lyckats reta upp både Israel och Saudiarabien genom sitt totalt meningslösa snack om Iran.

En rapport i Ynetnews vänder på det hela, och tycker det är utmärkt att det israelhatande gänget i Obamas garderob nu har avslöjats för vad de är – direkt propalestinska, och totalt odugliga som någon slags “medlare” – de har gjort bort sej lika grundligt som Bildt i den rollen. Netanyahu får se ut som en ledsen hund ett tag, men det är ändå bara 7 månader kvar av hans löften om byggstopp, och därefter är det bara att fortsätta.

.

DN067 KrB314 Ya314 BLT079 Sk314 ST201 VLT341 BO675 NSk314 SvD539 AB922 D547 GP945 Ek736 HD vg175 |

.
...

Tags: , , , , , , , ,

Arabkvarteren i Malmö och Jerusalem är no-go utan många nog poliser

USA är helt desperat i sin önskan att arabkvarteren i Jerusalem ska förslummas på samma sätt som Rosengård. Här en rapport från borgmästaren i Jerusalem:

BARKAT erkänner: Polisen vågar inte träda in i östra Jerusalem

av Maayana Miskin

(IsraelNN.com) Jerusalems borgmästare Nir BARKAT berättade för Högsta domstolen i veckan att Jerusalem inte efterlever israelisk lag i många arabiska stadsdelar öster om 1948 års stilleståndslinje. På grund av bristande samordning mellan polisen och IDF (Israel Defence Forces), har kvarter öster om säkerhetsspärren sett denbrottsliga verksamheten förvildas, medgav han.

BARKAT förklarat situationen i ett svar på en framställning från Jerusalemaktivisten Aryeh King. King anklagade staden för att inte driva igenom lagstiftning som rör byggnader i arabiska kvarter, och i tysthet låta araberna bygga vidare på judisk-ägt och statligt land i östra delen av staden.

Problemet går tillbaka till en regeringsdekret för åratal sedan, enligt vilken den israeliska polisen måste åtföljas av soldater när de arbetar i arabiska kvarter i Jerusalem, förklarade BARKAT. Polisen har inte kunnat få militärt skydd för att komma in på relevanta områden och se till att lagen efterlevs, så därför händer helt enkelt ingenting, sade han.

“Ingen hjälp från IDF”

“Situationen tillåter inte kontinuerlig och effektiv tillämpning av lagstiftning som rör byggnader i stadsdelar öster om säkerhetsspärren,” anger BARKAT. “Kommunen har inte fått hjälp från militären för att få säkerhet för sina egna anställda vid brottsbekämpning.”

King har namngett Jerusalems kommun i sin information som ett av de organ som har gjort olagliga arabiska konstruktionsaerbeten för att fortsätta utan hinder av lagen i många områden i huvudstaden med arabisk majoritet. BARKATs advokater ber Högsta domstolen att ta bort Jerusalem kommun från listan av anklagade, eftersom av juridiska skäl kommunen förlitar sig på militär när det gäller brottsbekämpning i dessa områden.

Som bevis på att Jerusalem kommun har gjort allt i sin makt för att lösa problemet, visade BARKAT domstolen ett brev från sig själv till ministern för inre säkerhet, Yitzchak Aharonovich. I skrivelsen som skickades tidigare i år, beskrivs problemet med brottsbekämpning öster om säkerhetsspärren i Jerusalem och ber Aharonovich att hjälpa genom att utse en tjänsteman eller ett organ för att samordna den komplicerade situationen.

I brevet berättar BARKAT för Aharonovich att underlåtenheten att samordna brottsbekämpningen har lett till en situation där kriminellt beteende är utbrett öster om Jerusalems säkerhetsspärr.

Du kan själv söka upp liknande berättelser om Malmös Rosengård, där ambulans och brandkår inte vågar köra utan en massiv polisstyrka, allt tack vare en viss herr Reepalu.

Och sen kommer fru Clinton klampande in med sina sjumilastövlar som helt påtagligt har givit skavsår, utan att ha det minsta ansvar för vad hennes skrikande medför.

Det är en rätt kul radda – först kommer Bidén och berättar hur oskiljbara USA och Israel är, därefter blir han rasande för att judarna bygger hus i sin huvudstad, därefter får Hillary blodstörtning av samma anledning.

Och vad har USA “lyckats” med? Att ett kort ögonblick få Abbas att gå med på indirekta samtal efter 17 års direkta…..

Vem nästa? En av Obongos topprådgivare, David Axelrod attackerar….

LÄS MERA om USA:s komplett vimmelkantiga uttalanden ifråga om Israel på sistone!

Enligt  vissa utsagor har Netanyahu redan vikit sej och låtit Israel i stort sett bli en lydstat till USA, Hillary läste upp en lista md diktat från Kejsar Obongo som Netanyahu MÅSTE följa annars så . . . .  Han fick inte en syl i vädret – lade visst inte ens på  luren.

Man har den definitiva känslan att Obongo är desperat att få Israel och Saudiarabien att glömma att han inte gjort ett blekaste grand när det gäller kärnvapenhotet mot Mellanöstern, från Iran. Jo, Clinton berättade för världen att han redan har givit upp, i somras när hon började dilla om ett “kärnvapenparaply” över Mellanöstern, och utgick från att Obongo inte hade lust att stoppa Irans kärn­vapen­pro­duk­tion.

Knesset samlar sig för att meddela både Obongo och Netanyahu att de är helt eniga (förutom vänstern och araberna förstås) när det gäller USA:s desperata vidhållande av att Jerusalem ska förbli delat för tid och evighet. De måste övertyga Netanyahu att han lämpligen bör tänka på Israel först och inte andra.

Tyvärr är Netanyahu lite räddhågsen, han vågade inte ens närvara när Hurva-synagogan återinvigdes i Jerusalem! Den var den viktigaste ashkenazi-synagogan när araberna illegalt attackerade gamla Jerusalem och dödade eller fördrev varenda jude 1948. De förstörde synagogorna och förvandlade dem till pissoarer och åsnestall.

Undrar vad världsopinionen hade tänkt om Israel gjorde sammaledes med Klippmoskén och Al Aqsa-mosken? De har inte gjort det, men Jordanien gjorde det med engelsmannen Glubb Pascha i spetsen.

.

DN825 DN914 SvD195 Ek693 Sk314 Ya314 NsK314 D530 KrB314 HD BLT040 AB654 D540GP914 vg091 vg654 |

.
...

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Dayton, Mitchell och Clinton hotar Israel om de inte lyder Obama. Abbas hotas aldrig. Fatahs nya konstitution.

Keith Dayton

Den amerikanske generalen som Bush och Obama har satt att bygga upp en palestinsk armé, vars huvuduppgift är att vara klar att anfalla judarna om 2 år om de inte lyder USA. Han har gett Israel två år att lyda Obama, annars anfaller hans arme Israel:

last Friday, Yediot Aharonot reported that at a recent lecture in Washington, US Lt.-Gen. Keith Dayton, who is responsible for training Palestinian military forces in Jordan, indicated that if Israel does not surrender Judea and Samaria within two years, the Palestinian forces he and his fellow American officers are now training at a cost of more than $300 million could begin killing Israelis.

Jag kan inte få ur huvudet jämförelsen med hur England surt lämnade mandatet Palestina men lämnade efter sig bl.a. Glubb Pascha för att leda Jordaniens armé mot judarna, och attackera bl.a. Jerusalem.

Se även link.

George Mitchell

hotade Israel med indragna lånegarantier om inte Israel lyder, i januari.  Han lovade Abbas nu att han skulle se till att inte judarna byggde i sin huvudstad. Om anledningen får vi inget veta eftersom inget säger att de inte får göra det. Hans hjärta är fortfarande med sin libanesiska familj, som du ser i första länken i stycket.

Hillary Clinton

har nyligen skrikit sej hes i telefon till Netanyahu. Hoppas hesheten varar. Hon hotar med att se till att Israel inte kan försvara sig mot Iran om hon inte får som hon vill.

Ingen

hotar Abbas med någonting, vad han än gör. Obama och underhuggare har inga som helst kommentarer till deras nya Stadgar, och Barry Rubin har gjort en analys av vad den säger:

Lördag 30 januari, 2010

Scoop: Fatahs nya stadga visar varför fred inte kommer att ske

[Se även uppdateringen av denna artikel här

Av Barry Rubin

Många verkar tro att Israel-Palestina eller arabisk-israeliska konflikten eller “fredsprocessen” är världens viktigaste fråga. Så vem skall avgöra om det blir löst eller inte? Nej, inte president Barak Obama, nej, inte Israels premiärminister, nej, inte den palestinska myndigheten (PA) President Mahmoud Abbas eller premiärminister Salam Fayyad.

Detta val är i händerna på al-Fatah, som kontrollerar PA och regerar på Västbanken. Endast om och när Fatah beslutar att man vill ha en tvåstatslösning och ett verkligt slut på konflikten som bygger på kompromiss kommer det att vara möjligt. Så det faktum att Fatah har utfärdat en ny stadga verkar vara en fråga av stor betydelse.

Ändå har hittills ingen märkt att en sådan stadga framkom i augusti 2009 vid Fatahs allmänna kongress. Dokumentet har översatts av den amerikanska regeringen och har precis läckts ut av Secrecy News. Du läser nu den första analysen av denna stadga.

Secrecy News kommentarer: “Dokumentet är inte särskilt försonande i ton eller innehåll. Det är en uppmaning till revolution, konfrontation med fienden, och befrielse av Palestina, fri och arabisk.” Men nyhetsbrevet fortsätter:

“Men den kanske viktigaste är det som inte sägs i dokumentet. Den ursprungliga Fatah Charter (eller konstitution) från 1960-talet anammade “den globala kampen mot sionismen”, förnekade judiska historiska eller religiösa band till landet, och krävde att “utrota den sionistiska ekonomiska, politiska, militära och kulturella existensen.” Inget av detta språk har överförts till den nya stadgan, som lyckas emd konststycket att överhuvutaget inte nämna Israel, sionism eller judar alls. ”

Nu här är en viktig läxa för dig. När en radikal grupp porträtteras som “måttlig” baserat på några enstaka ståndpunkter den anses har vidtagit eller något uttalande, finns det alltid en hake någonstans. Här är tips i detta fall, en enda mening i den nya stadgan:

“Denna inre stadga har antagits inom ramen för bestämmelserna den ursprungliga stadgan.”

Med andra ord, varje detalj i den ursprungliga stadgan är fortfarande giltig, ingenting skall upphöra att gälla, inga fel medges, ingen väsentlig kursändring accepteras.

Naturligtvis har Fatah förändrats mycket från 1960-talet. Det är mindre inriktade på våld (men det betyder inte att man har avstått från terrorism nödvändigtvis), mindre explicit militanta i sina krav, mer villiga att samordna med Israel. Varken äkta måtta eller kvarvarande oförsonlighet bör överdrivas. Om praktiska dag till dag-frågor kan Israel samarbeta med Fatah och måste se till att Hamas inte störtar dem. Nuvarande Fatah-ledare förstår väl att en återgång till omfattande våld är mot deras intressen. Men ett övergripande fredsavtal? Kommer inte att hända.

Trots alla erbjudanden av en möjlighet att bli ett parlamentariskt politiskt parti, en rörelse tydligt dedikerad till fredlig politik och en diplomatisk lösning, trots massiva västerländska ekonomiska subventioner och ofta uttryck för stöd för en palestinsk stat från president Barack Obama, har Fatah valt att förbli en revolutionär organisation. Det finns nämligen inga ord som används mer i denna stadga än “revolutionär”.

“Låt oss träna oss att ha tålamod och kunna hantera kriser, bära katastrofer, offra våra själar, blod, tid och ansträngningar, säger stadgan. “Alla dessa är det vapen för revolutionärer.

“Ni måste veta att beslutsamhet, tålamod, tystnadsplikt, sekretess ansluter sig till de principer och mål för revolutionen, bevarar oss från stapplande och förkortar vägen till frigörelse.

“Gå fram till revolutionen. Leve Palestina, fri och arabisk!”

Samtidigtäar dock fortfarande Fatah icke-ideologisk. Det ser sig själv som en bred nationalistisk rörelse, precis som när Yasser Arafat grundade det för mer än femtio år sedan. Trots utmaningarna från Hamas, nämns ordet “muslim” eller “islamisk” ingenstans i stadgan.

I struktur är dock Fatah fortfarande en revolutionär organisation. Medlemskap är hemligt, beslutsfattandet är förmodligen grundat på det marxistiska begreppet “demokratisk centralism,” den maoistiska frasen “kritik och självkritik” rekommenderas, och den organisatoriska strukturen bygger på celler.

Ändå, medan Fatah låter som något kommunistparti eller hårt disciplinerad revolutionär underjordisk rörelse, är verkligheten helt annorlunda. Arafat angav en institutionell kultur som alltid har varit något anarkistisk. Cadrerna är odisciplinerade och kommandostrukturen är allt annat än organiserad. När Hamas iscensatte en kupp på Gazaremsan kollapsade Fatah helt enkelt och satte inte upp mycket av en kamp. Lokala chefer råder; cadrer göra i stort sett vad de vill, ingen disciplin och korruptionen är utbredd.

Och så är det ett slags skämt att läsa i artikel 95 att medlemmarna är ålagda att vara “entusiastiska i sina uppgifter och inte spara några ansträngningar för att uppnå rörelsens mål och principer, utöva ihärdiga ansträngningar för att öka samverkan med massorna och vinna deras respekt och förtroende. ”

Vad som är spännande är dock att det finns en detaljerad diskussion om överträdelser av Fatahs regler och straff för detta. Klart, om ledamöterna gör något som ledarna inte tycker om kommer de att möta stränga straff. Därför är det betydelsefullt att ingen Fatahmedlem någonsin har disciplinerats för att begå terrordåd mot israeliska civila eller för att göra de mest extrema uttalanden. Det är faktiskt inte ens klart att Fatah har vilja eller förmåga att straffa medlemmar som samarbeta med Hamas mot sina egna ledare.

Men den mest fascinerande aspekten av allt är definitionen av rörelsens struktur. Överväldigande makt ligger i händerna på en centralkommitté med 23 ledamöter, inklusive kontroll av Fatahs militära styrkor. Som jag har visat tidigare, att centralkommittén valdes vid samma kongress som formulerat denna nya stadga är ganska radikalt. Det är få som är redo för verklig fred med Israel. När det gäller att fatta något stort beslut är Abbas och Fayyad bara galjonsfigurer.

Under centralkommittén är en Revolutionär Kommittee  om 80 ledamöter och, som nästa nivå, ett 350-medlems Allmänna Rådet. Centralkommittén väljer en ganska stor del av båda grupperna. Ja, det väljer även Fatah-medlemmar till Palestinska nationalrådet (PLO: s lagstiftare), PLO: s verkställande utskott, som behärskar PLO, Palestinska lagstiftande rådet (PA: s lagstiftande), och den Palestinska Myndigheten.

Vad detta betyder är att Abbas och Fayyad inte kontrollerar den palestinska myndigheten, inte heller kan de sluta fred eller ens föra allvarliga ge-och-ta- förhandlingar. Centralkommittén är verkligen i kontroll och centralkommittén är överväldigande hårdför – minst 16 – ungefär tre fjärdedelar – av de 23 är på det sättet. De hoppas fortfarande att ta över Israel och därmed emot att låta de palestinska flyktingarna bo i i ett framtida Palestina. Likaså är de inte redo att förklara att en tvåstatslösning är slutet på konflikten.

De flesta av de hårdföra är anhängare av Abbas. Men den främsta anledningen till att de backakr upp honom är deras övertygelse att Abbas är svag både i karaktär och i politiska bas. De vill att han ska vara ledare, eftersom de vet att han inte hotar deras makt. Liksom det berömda utbytet mellan Senator Lloyd Bentsen och vice ordförande Dan Quayle kan de säga: “Jag kände Yasser Arafat. Jag jobbade med Yasser Arafat. Och ordförande Abbas, du är ingen Yasser Arafat.”

Han kommer inte, han kan inte göra något de inte gillar. Och en av de saker Abbas har gjort för att blidka dem har varit att göra Muhammad Ghaneim, kanske den mest hårdföra bland alla utskottsledamöter, till hans rekommenderade efterträdare.

Dessa 23 Kommittéledamöter är i kontroll över palestiniernas öde (med undantag för Hamas stora roll därom) och fredsprocessen. På grund av deras radikalism, kommer ingen fred eller palestinsk stat att bli till under många år. Att ta reda på mer om vilka de är och varför det är så, gå hit och hit och speciellt hit.

Varför inte fler människor studerar detaljerna i palestinsk politik? Av samma skäl som de inte vill titta närmare på hur korvar görs. Det är för obehagligt. Efter detta kan man aldrig mala på lika naivt och tro att fred är inom räckhåll.

PS: Efter min artikel om den nya Fatahstadgan, skickade jag en JTA berättelse om hur den nya stadgan är mycket måttlig, eftersom det “släpper” uppmaning till Israels förstörelse, etc. Som jag påpekade, säger stadgan att den gamla stadgan fortfarande är i kraft och ingenting i den nya motsäger det. Så ingenting har förändrats i verkligheten. Det är otroligt hur lätt det är för olika radikala arabiska och islamistiska grupper att lura västerländska journalister. Det hjälper alltid att läsa ett dokument innan man beskriver det som ett genombrott för återhållsamhet.

Andra har skrivit om dessa nya Stedgar, som link . Obama och hans gäng vet helt påtagligt inte ett dyft om detta.

Ingen har heller hotat Abbas om han inte omedelbart stoppar all hatpropaganda mot judar/Israel, ett av de mest väsentliga kraven från Israel förstås, eftersom detta officiellt spridda hat gör att det inte blir någon verklig fred under nästa generation heller. Det är första steget in på Vägplanen, som Abbas skrivit under:

At the outset of Phase I:

* Palestinian leadership issues unequivocal statement reiterating Israel’s right to exist in peace and security and calling for an immediate and unconditional ceasefire to end armed activity and all acts of violence against Israelis anywhere. All official Palestinian institutions end incitement against Israel.

* Israeli leadership issues unequivocal statement affirming its commitments to the two-state vision of an independent, viable, sovereign Palestinian state living in peace and security alongside Israel, as expressed by President Bush, and calling for an immediate end to violence against Palestinian everywhere. All official Israeli institutions end incitement against Palestinians.

Obama

Sitter på sin tron och funderar allt djupare, speciellt eftersom Kejsar Obama inga pengar har för att köpa nya fina kläder alls. Inte för att han märker att de gamla är så väldigt tunnslitna. Hans andreman som lovade Israel dyrt och heligt att inget stod emellan dem, fortsatte med att försöka förklara varför Obama inte gjort ett skvatt om kärnvapenhotet från på mer än ett år, och sen visade Bidén exakt hur nära de stod genom att bråka om några hus som skulle byggas om några år……….   Tala om Kejsarens Nya Kläder!

Där är nu starka fördömanden från USA emot Obamagängets uppförande gentemot den enda de kan lita på i Mellanöstern, Israel.

“We are shocked and stunned at the Administration’s tone and public dressing down of Israel on the issue of future building in Jerusalem. We cannot remember an instance when such harsh language was directed at a friend and ally of the United States. One can only wonder how far the U.S. is prepared to go in distancing itself from Israel in order to placate the Palestinians in the hope they see it is in their interest to return to the negotiating table.”

.

DN825 DN914 SvD195 Ek693 Sk314 Ya314 NsK314 D530 KrB314 HD BLT040 AB654 D540 GP914 vg091 vg654 |

.
...

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Obama/Mitchell hade lovat Abbas att fixa så att judarna inte byggde i sin huvudstad.

Vi ser i blaskan saker som “Kvartetten kritiserar bosättningar“, som om det vore något nytt.

Hade de någonsin kritiserat någonting som palestinaaraberna gör, hade det kanske varit värt att lyssna på men – inte nu.

Kritiserar de den kontinuerligt ökande floden av hatpropaganda från Abbas och underhuggare, i skolböcker, massmedia, moskéer? Nope.

Kritiserar de den senaste Fatah/PLO-Stadgan som inte tillåter Israels existens utan bara talar om revolution och sina terroristorganisationer? Nope.

Kvartetten, USA ingår och Jerusalem Post säger på förstasidan idag “Mitchell hade garanterat stopp på judisk bebyggelse i Jerusalem” …..   Se även Ynews.

Där stod fortfarande “östra” men jag talar inte heller om Östberlin heller.

USA försöker alltså samtidigt spela medlare och stå helt på arabernas sida mot Israel. Att Clinton ringer och skäller ut Israel “vi som har gjort så mycket för er” samtidigt som Bidén var där och försökte förklara varför Obama inte gjort ett jota när det gäller det existentiella hotet från Iran, på mer än ett år, och han samtidigt sänder Gates till Saudierna för att försöka urskulda samma sak – tydligen inte lämpligt nyhetsmaterial i Sverige.

Dessutom attackerar nu Clinton Netanyahu som är märkbart skakad över USA:s ointresse inför Iran-hotet. Hon klämde i med: “vi som lägger så stor möda på Israels säkerhet”………

Washington Post konstaterar kallt att bråket beror på en och endast en sak, Obamas administration – det är ett faktum att Israels popularitet ligger högre i gallupundersökningar i USA än Obamas.

Och Abbas är störtglad att han slipper förhandla, när han ändå har det så bra som det är.

.

AB693 VF KrB313 Ya313 SkD313 BLT710 AB604 SvD365 NSk999 Ek GK461 D469 HD HD KrB VF313 DN580 DN911 |
.
...

Tags: , , , , , , , , , , ,

Norge har löst Mellanösternfrågan för alltid!

Also on Tuesday, Norway’s Foreign Minister Jonas Gahr Stoere said, before meeting with Mitchell in Brussels along with Quartet envoy Tony Blair, French Foreign Minister Bernard Kouchner and Spanish Foreign Minister Miguel Moratinos, that increased aid to the PA might help revive the stalled diplomatic process.

“There is a link between the financial support we provide and the outlook for the peace process,” Stoere said. Catherine Ashton, the EU’s new foreign policy chief, also attended the talks.

Representatives of the Quartet are scheduled to meet in Brussels on Wednesday at the special-envoy level and issue a statement following their meeting. Israel is hoping for a clear call for an immediate return to negotiations.

Från länk. EU:s nya “utrkesminister” nickade med på samma möte. Tänk så enkelt – att ingen har kommit på det tidigare! Ge bara Arafat och därefter Abbas precis hur mycket pengar som helst så blir de fredliga!

Konstigt att de pengar de har överösts med konstant inte har hjälpt ett dugg.

Sveriges lilla present under 2009 var 720 miljoner kronor. Vad krävde Bildt för det? Att Abbas skulle skriva om Fatahs Konstitution som förbjuder Israel att existera? Nej. Att Abbas skulle uppfylla löftet (när han skrev under Vägplanen, i Annapolis) att sluta med hatpropaganda i medier, moskéer och skolböcker? Ack nej. KRÄVA något av en arab, är du vansinnig??? De kan ju bli arga! Har Bildt försökt berätta för Abbas vad internationella lagar säger om Israels rättigheter i vad som var det palestinska mandatet, som jag skrivit/översatt flera artiklar om? Ack nej. Vet han det har han nogsamt förträngt det – åtminstone kan han inte fåna sej längre inför EU om det.

EU:s skyfflande av pengar till Abbas’ terroristgäng hade knäckt ryggen på vilken grovarbetare som helst. En not på denna länken berättar att EU har levererat mer än 222 miljoner Euros från första januari 2009 tills artikeln skrevs  Varför? För att de har uppfyllt ovanstående villkor? Ack nej. För att de är fattigast i världen? Sök lite på Googles bilder på Darfur och palestinian, och jämför bukomfånget.

Obama ger också ofantliga penningmassor åt palestinaaraberna för – tja – ingenting. För att de ska slippa betala skatt som alla andra. En avsevärd summa går till den palestinska armé hans general Dayton bygger upp, enligt Dayton själv redo att om två år attackera judarna om de inte har lytt Obama dessförinnan.

Det är ju i och för sig rättvist med de enorma illegala kampanjbidrag han fick från araber för att bli vald. Se t.es. länk1 länk2 länk3 länk4

Men en norsk minister kan alltså ställa sig upp och, utan att rodna, säga att det blir fred bara de får än mer pengar………   Det kan han säga och behålla sitt välbetalda jobb!

.

...

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

EU:s enorma handel med slaktarna i Iran

Europas handel med slaktarna i Iran.

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703558004574581860997747456.html

EU kunde vara nyckeln som tvingar fram demokrati i Teheran genom att avbryta sina starka ekonomiska band med den Islamska republiken.

Genom Goli Ameri
[originalet följer efter den svenska texten]

Obama-administrationen och dess europeiska allierade ser för närvarande en meny med “fokuserade sanktioner” mot Iran och dess ledarskap. För en månad sedan var de bekymrade över Kinas och Rysslands samarbete med de inte särskilt seriösa sanktionerna från Säkerhetsrådet. I båda fallen har de fel mål i åtanke. Säkerhetsrådets resolutioner och fokuserade sanktioner fungerar som PR i skyltfönstret för att få folk att tro att något verkligt görs. Europa är nyckeln till varje meningsfull sanktion mot Iran som kan få landet att förändra sitt beteende. Den fortsatta fokuseringen på Ryssland och Kina låter Europa gömma sig i dimridåerna.

Iran har utsatts för tre sanktioner från Säkerhetsrådet  under det senaste decenniet, medan det iranska Revolutionära Gardet Corps (IRGC) har blomstrat och situationen för den genomsnittliga iraniern har försämrats. IRGC, som 2007 utsågs av den amerikanska Kongressen som en terroristorganisation, planerade och anstiftade en kupp under det senaste iranska valet och får ta ansvar för mord, våldtäkter och förtryck av det iranska folket.

Enligt Mohsen Sazegara, en av grundarna av IRGC och för närvarande forskare och demokratiaktivist bosatt i USA, kontrollerar IRGC grunderna av Irans ekonomi, med över 800 företag som sysslar med sjöfart och varvsindustri, banker, energi, kemikalier, tung byggnadsindustri och maskiner, el, transportutrustning, och import av tårgas för att förtrycka massdemonstrationer. IRCG:s senaste inhopp i Irans affärsverksamhet var köpet av en 51% andel i den iranska telebolaget för 8 miljarder dollar, så de har i praktiken tagit kontroll över hela den iranska kommunikationen med omvärlden.

Vem är Irans viktigaste affärspartner? År 2008 var det EU – enligt egen utsago, “Irans största handelspartner”, med import och export på totalt €25.4 miljarder ($36,4 miljarder) följt av Kina, Japan och Sydkorea. EU:s export på €14.1 miljarder till Iran förra året, en ökning med 1,5% från 2007, innefattade i huvudsak maskiner och transportutrustning, tillverkade varor, kemikalier ofta med dubbla användningsområden: telekommunikationsutrustning används för att spåra och fängsla demonstranter. 90% av EU:s import för €11.3 miljarder är energirelaterat. Tyskland, Frankrike och Italien toppar listan, samtidigt som de två förstnämnda även arbetar med nukleära förhandlingar med Iran…….

Men trots IRGC:s djupa engagemang i den iranska ekonomin, rapporterade Associated Press strax efter valet i juni att Daniel Bernbeck, chef för den tysk-iranska Industry Group, sade att “göra affärer i Iran är långt ifrån att göra affärer med regeringen själv …. Jag ser ingen moralisk fråga här alls. Vi gör inte affärer med Iran, utan med iranska företag. Vi stöder inte regeringen!”

Under de senaste två decennierna i Europa har man hela tiden hört refrängen att handeln håller dörrarna öppna för att kunna samtala om och öppet diskutera  kärnenergifrågan och människorättskränkningarna. I en intervju 2007 med Deutsche Welle Magazine, sade Mechtild Rothe, Vice President i Europaparlamentet, att “relationerna med Iran ha inte nått en punkt där ekonomiska intressen ska behöva lida. Jag tror att det är mycket bättre att förhandla, att tala med varandra.”

Irans folk har nu talat högt och tydligt om sina demokratiska ambitioner. EU däremot, fortsätter att klampa på i sina ingångna hjulspår och driva sina ekonomiska intressen, förutom några helt tandlösa uttalanden som de tror att det iranska folket ska svälja. Så sent som i oktober meddelade National Iranian Oil Company att “förhandlingarna [på södra Pars Gas Field] med Shell och Repsol [spanskt företag] under de senaste veckorna har gått i önskad riktning och ansträngningar görs för att vidta åtgärder så snabbt som möjligt med gemensamma intressen på detta område.” Frankrikes Total har också återupptagit diskussionerna med den iranska regeringen på en annan fas i södra Pars Gas området. AP rapporterade också att när de frågade om Frankrike skulle rekommendera att franska företag skalar ner handeln med Iran, sa talesmannen Frederic Desagneaux “kan inte svara varken ja eller nej……”.

Irans attack mot demokratiförkämpar efter valet har helt misskrediterat EU:s så kallade “håll öppna dörrar för kommunikation (så länge vi tjänar pengar)”-strategi och européerna gömmer sig nu bakom parollen att Nedskärning av affärerna med IRGC svider hos genomsnittsiranierna. Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner sade till New York Times efter valet att “sanktioner är särskilt tunga för medelinkomsttagare i samhället, men speciellt för de sämst lottade.”

År 1968 svarade ärkebiskopen Desmond Tutu mycket upprört en liknande kritik om sanktioner mot Sydafrika och dess inverkan på de fattiga: “Moral Humbug, sade han. “Det finns inget utrymme för neutralitet. Är du på sidan för förtryck eller frigörelse? Är du på sidan för död eller liv? Är ni för gott eller ont?”

Européerna och Obamas administration borde äntligen erkänna att deras intresse för att avskräcka ett kärnvapenbestyckat Iran sammanfaller med det iranska folkets demokratiska ambitioner. Den gemensamma gärningsmannen  är IRGC. Trots det rapporterade ändå AP att Mr Desagneaux sagt i juni att “den nuvarande valkrisen bör inte klumpas ihop med stoppandet av Irans nukleära program.” IRGC är ayatolla Ali Khamenei’s och den iranska regeringens maktbas, och den europeiska handeln ökar tillväxten av IRGC:s nät av företag. Med massiva mängder med kontanter har IRGC tagit över utvecklingen av landets kärnkraftsprogram, ger stöd till uppror i Afghanistan, Irak, Gaza och Libanon, samt förtrycker systematiskt det iranska folket. Mr Sazegara visar att den iranska regeringen använde 15 miljoner dollar bara för att samla ihop pro-regimdemonstranter vid 30-årsdagen av den amerikanska gisslankrisen.

Varför är Washington inte mer kraftfull i att försöka begränsa den europeiska handeln med Iran? Efter sanktionslagen mot Iran och Libyen under 2007, som juridiskt drabbar företag som investerar mer än 20 miljoner dollar i Irans energisektor, hotade EU-länderna (enligt Congressional Research Service) formella motåtgärder i WTO. A New York Times op-ed by John Vinocur citerade den tyska affärstidningen Handelsblatt som säger: “Vad som behövs angående Iranhandeln är att inte ge efter inför påtryckningar från USA och Israel.”

Trots tappra ansträngningar från USA: s finansdepartement rapporterar Stratfor Intelligence  att “inget företag har någonsin blivit officiellt straffat av USA för att handla med Iran. Oftast har USA verkställande makt undertecknat undantag för utländska företag … för att undvika några som helst probem med ett företags hemland.” Enligt §4c och 9c i ILSA kan ordföranden avstå från sanktioner om de stör hemlandets löften att införa ekonomiska sanktioner mot Iran, eller om det bedöms vara av nationellt intresse för USA.

Den rådande visdomen är att Europa behöver Iran för sitt energibehov och är oförmögen att skära av handeln under en vikande konjunktur. Den tysk-iranska handelskammaren har sagt att sanktioner mot Iran kan leda till förlust av 10,000 tyska arbetstillfällen. Iran rankas som EU:s femte leverantör av råolja efter Ryssland, Norge, Libyen och Saudiarabien. Saudiarabien har redan stått upp mot Iran genom att stödja Saad Hariri under valet i Libanon på bekostnad av det Iran-stödda Hizbollah. Det var också det enda arabland att rösta för den nya FN-resolutionen som fördömde situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Saudiarabien kan rycka in, liksom det har gjort minst en gång i det förflutna, för att fylla oljevakuumet som skapas genom att sanktionera IRGC.

IRGC behöver kärnvapenteknologi för att överleva och förankra sitt regionala inflytande. För att fredligt försvaga IRGC:s muskel har Europa inget annat val än att agera nu och stoppa källan till kapital. Om Europa väntar för länge, kommer det att ställas inför en irreversibel regional konflikt i Mellanöstern, som ytterligare förvärrar den rådande ekonomiska krisen. Dessutom är den iranska bloggosfären surrade om företag som handlar med IRGC, och Mr Sazegara och hans kollegor håller på att sammanställa en lista över företag för massbojkotter. Europa bör notera att iranierna inte snabbt kommer att glömma länder som medvetet försöke att omintetgöra deras marsch mot demokrati och frihet.

Ms Ameri är tidigare amerikansk biträdande minister för utbildning och kulturella frågor, USA: s representant i den 60:se FN:s generalförsamling och den amerikanska allmänheten delegat till FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Europe’s Trade with Iran’s Butchers

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703558004574581860997747456.html

The European Union could be the key to unlocking democracy in Tehran by cutting its significant economic ties with the Islamic Republic.

By GOLI AMERI

The Obama Administration and its European allies are currently looking at a menu of “focused sanctions” on Iran and its leadership. A month ago they were obsessing over China and Russia’s cooperation on indubitably innocuous U.N. Security Council sanctions. In both cases, they have the wrong target in mind. Security Council resolutions and focused sanctions serve as public relations window-dressing. Europe is the key to any meaningful behavior-modifying sanctions on Iran. The continued focus on Russia and China’s intransigence is allowing Europe to stay under the radar.

Iran has been under three Security Council sanctions in the past decade, while the Iranian Revolutionary Guard Corps (IRGC) has prospered and the plight of the average Iranian has deteriorated. The IRGC, which in 2007 was designated by the U.S. Congress as a terrorist organization, planned and instigated a coup during the recent Iranian elections and bear responsibility for the murder, rape, and oppression of the Iranian people.

According to Mohsen Sazegara, one of the co-founders of the IRGC and current researcher and democracy activist residing in the U.S., the IRGC controls the fundamentals of Iran’s economy, with over 800 companies involved in shipping and ship-building, banking, energy, chemicals, heavy construction and machinery, electricity, transport equipment, and import of tear gas for oppressing mass demonstrations. The IRCG’s most recent foray into Iran’s business activities was the purchase of a 51% share in the Iranian Telecommunications Company for $8 billion, effectively gaining control of all Iranian communications with the outside world.

Who is Iran’s main business partner? In 2008 the EU was—in its own words—the “first trade partner of Iran,” with imports and exports totalling €25.4 billion ($36.4 billion) followed by China, Japan, and South Korea. The €14.1 billion in European exports to Iran last year, up 1.5% from 2007, included mainly machinery and transport equipment, manufactured goods, chemicals and even dual-use telecommunications equipment responsible for tracking and imprisoning protesters. Of the €11.3 billion in European imports from Iran, 90% is energy-related. Germany, France and Italy top the list, the former two also members of the team involved in nuclear negotiations with Iran.

Yet despite the IRGC’s deep involvement in the Iranian economy, the Associated Press reported shortly after the June elections that Daniel Bernbeck, head of the German-Iranian Industry Group, said that “doing business in Iran is a far cry from doing business with the government itself….I see no moral question here at all. We are not doing business with Iran, but with Iranian companies. We are not supporting the government.”

In the past two decades Europe’s refrain has been that trade keeps the doors of communications open and allows them to openly discuss the nuclear issue and human rights violations. In a 2007 interview with Deutsche Welle magazine, Mechtild Rothe, vice president of the European Parliament, said that “relations with Iran have not reached a point where economic interests should need to suffer. I think it would be much better to negotiate—to speak with each other.”

The people of Iran have now spoken loud and clear about their democratic aspirations. The EU, however, continues to pursue its economic interests, save for a range of toothless feel-good statements. As recently as October, the National Iranian Oil Company announced that “negotiations [on the South Pars Gas field] with Shell and Repsol [Spanish firm] in recent weeks have gone in the desired direction and efforts are being made to take action as quickly as possible given the mutual interests in this field.” France’s Total has also resumed discussions with the Iranian government on another phase of the South Pars Gas field. The AP also reported that, when asked if France would recommend that French businesses scale back trade with Iran, foreign ministry spokesman Frederic Desagneaux “wouldn’t say yes or no”.

Since the post-election crackdown discredited Europe’s so-called “open doors of communications” strategy, Europeans are now hiding behind the slogan that scaling back business with the IRGC hurts average Iranians. French Foreign Minister Bernard Kouchner told the New York Times after the elections that “sanctions weigh in particular on the middle levels of society, but especially on the disadvantaged ones.”

In 1968, Archbishop Desmond Tutu responded poignantly to similar criticism on sanctioning South Africa and its impact on the poor: “Moral Humbug,” he said. “There is no room for neutrality. Are you on the side of oppression or liberation? Are you on the side of death or life? Are you on the side of good or evil?”

The Europeans and the Obama Administration should finally recognize that their interest in deterring a nuclear Iran coincides with the Iranian people’s democratic aspirations. The perpetrator in common is the IRGC. Yet the AP also reported Mr. Desagneaux as saying in June that “the current election crisis shouldn’t be lumped in with the standoff over Iran’s nuclear program.” The IRGC is Ayatollah Ali Khamenei’s and the Iranian government’s power base, and European trade is enhancing the growth of IRGC’s web of companies. Flush with cash, the IRGC has taken over the development of the country’s nuclear program, support for insurgencies in Afghanistan, Iraq, Gaza and Lebanon, as well as systematic oppression of the Iranian people. Mr. Sazegara indicates that the Iranian government spent $15 million just to assemble demonstrators on the 30th anniversary of the U.S. hostage crisis.

Why is Washington not more forceful in restraining European trade with Iran? After the passing of the Iran-Libya Sanctions Act in 2007, which legally penalizes companies investing more than $20 million in Iran’s energy sector, the EU countries (according to the Congressional Research Service) threatened formal counter-action in the World Trade Organization. A New York Times op-ed by John Vinocur quoted German business newspaper Handelsblatt as saying: “What’s needed concerning Iran trade isn’t giving in to United States and Israeli pressure.”

Despite other valiant efforts by the U.S. Treasury Department, Stratfor Intelligence reports that “no company has ever been officially sanctioned by the United States for dealing with Iran. More often than not the U.S. executive branch will sign waivers for foreign firms… to avoid a serious spat with a firm’s country of origin.” Under Section 4c and 9c of ILSA, the president may waive sanctions if the violating company’s country of origin agrees to impose economic sanctions on Iran, or if it is deemed in the national interest of the U.S.

The prevailing wisdom is that Europe needs Iran for its energy needs and is unable to cut off trade in a recessionary environment. The German-Iranian Chamber of Commerce has been quoted as saying that sanctions on Iran could result in the loss of 10,000 German jobs. Iran ranks as EU’s fifth supplier of crude oil after Russia, Norway, Libya, and Saudi Arabia. Saudi Arabia has already stood up to Iran by supporting Saad Hariri’s election in Lebanon at the expense of the Iran-supported Hezbollah. It was also the only Arab country to vote in favor of the recent U.N. Resolution blasting the human rights situation in Iran. Saudi Arabia can step in, as it has done at least once in the past, to fill the oil vacuum created by sanctioning the IRGC.

The IRGC needs nuclear weapons technology to survive and firmly anchor its regional influence. To peacefully weaken the IRGC’s muscle, Europe has no choice but to act now and cut off their source of capital. If Europe waits too long, it will be faced with an irreversible regional conflict in the Middle East, further exacerbating the current economic crisis. Furthermore, the Iranian blogosphere is buzzing about firms trading with the IRGC, and Mr. Sazegara and his colleagues are compiling a list of companies for mass boycotts. Europe should note that Iranians won’t fast forget countries that thwart their march toward democracy and freedom.

Ms. Ameri is the former U.S. assistant secretary of state for educational and cultural affairs, U.S. representative to the 60th U.N. General Assembly and the U.S. public delegate to the U.N. Commission on Human Rights.


.

...

Tags: , , , , , , , , , , ,

Obama smajlar fortfarande till Iran men har börjat gardera sej.

Det tar tid för en person, som aldrig haft något praktiskt jobb i hela sitt liv, att tänka om men – Obama börjar få erfarenhet nog nu för att börja ana verkligheten.

6685

Det innebär att han, parallellt med grinandet, slet upp $150 miljoner från bröstfickan för att börja gardera sej för en attack från Iran trots att de snälla prästerna dyrt och heligt lovade att de bara ville ha lite kärnenergi att spä på sina enorma lager av olja och gas. Världspressen garanterar ju deras ärlighet.

Utmärkt. EMP?

Du vet att elektroniska signaler påverkar varandra och annan elektronisk apparatur. Du har inte en aning om hur mycket – både lasarett och flygplan tjatar om att stänga av mobilen utan att förklara mycket mer – och ofta är det overkill. Men det är lätt nog att göra, no problem.

Om man nu kan skicka en mastig elektromagnetisk puls i avsikt att förstöra, vad händer då?

Det dödar inte människor direkt, men kan tämligen lätt sätta strukturen i ett modernt land som USA, Israel, Europa, helt ur spel för lång tid.  Föra oss tillbsaka till förindustriell standard som kunde hålla en bråkdel av dagens befolkning vid liv.

Varför ingen har berättat det för dej förrän jag gör det nu, tja…..   Man vill kanske inte skrämma folk med att berätta om ännu ett sätt att förstöra den utvecklade världen. Här är några referenser: länk1, länk2, jag har skrivit tidigare om det, länk3.

TT har glömt det.

Tvärtom

OK, när du har läst alla referenserna och börjat tänka – fienden brukar lära sej så småningom. USA avslutade andra världskriget 1945 med atombomben, Iran vill avsluta det mesta med en atombomb nu. Man undrar bara varför de tar så mycket längre tid än Nordkorea, Pakistan och Indien.

Flera artiklar har skrivits om den relativa lättheten för Iran att producera en EMP över USA, i samband därmed har det skrivits om att Israel inte är särskilt skyddat mot en dylik puls heller, man kan bara hoppas att de gjort en del utan att ha berättat det för TT.

Så – om man smäller av en sådan puls över Iran?

Den påverkar inte fattiga människor ute i byarna alls så mycket som det hade påverkat elektroniska burkar som militär utrustning och vapenindustrin – internet, elkraft.

Sånt som är insprängt långt inne i bergrum är väl lite mer skyddat, jag vet inte exakt vad som krävs där. Men testar Iran sin första atombomb med lyckat resultat så visst vore det otroligt mycket enklare för Israel att sätta upp en EMP eller tre över lämpliga centra i stället för att hundratals jetplan ska bomba dussintals utvecklingscentra för kärnvapen. Kombinera med några mastiga bunker-busters på lämpliga ställen så krymper kanske Ahmadinejads hånflin en aning.

Israel kan kanske få lite muskelhjälp av Obama efter alla hans totalt misslyckade försök att tänka självständigt?


.
DN866 DN465 SvD633 AB AB db db vg .

.

...

Tags: , , , , , ,

You Scare Me, Obama

Tevet 20, 5770, 06 January 10 08:00

by Lou Pritchett

AN OPEN LETTER TO PRESIDENT OBAMA

Dear President Obama:

You are the thirteenth President under whom I have lived and unlike any of the others, you truly scare me.

You scare me because after months of exposure, I know nothing about you.

You scare me because I do not know how you paid for your expensive Ivy League education and your upscale lifestyle and housing with no visible signs of support.

You scare me because you did not spend the formative years of youth growing up in  America and culturally you are not an American.

You scare me because you have never run a company or met a payroll.

You scare me because you have never had military experience, thus don’t understand it at its core.

You scare me because you lack humility and ‘class’, always blaming others.

You scare me because for over half your life you have aligned yourself with radical extremists who hate America and you refuse to publicly denounce these radicals who wish to see  America fail.

You scare me because you are a cheerleader for the ‘blame  America ‘ crowd and deliver this message abroad.

You scare me because you want to change  America to a European style country where the government sector dominates instead of  the private sector.

You scare me because you want to replace our health care system with a government controlled one.

You scare me because you prefer ‘wind mills’ to responsibly capitalizing on our own vast oil, coal and shale reserves.

You scare me because you want to kill the American capitalist goose that lays the golden egg which provides the highest  standard of living in the world.

You scare me because you have begun to use ‘extortion’ tactics against certain banks and corporations.

You scare me because your own political party shrinks from challenging you on your wild and irresponsible spending proposals.

You scare me because you will not openly listen to or even consider opposing points of view from intelligent people.

You scare me because you falsely believe that you are both omnipotent and omniscient.

You scare me because the media gives you a free pass on everything you do.

You scare me because you demonize and want to silence the Limbaughs,  Hannitys,  O’Reillys and Becks who offer opposing, conservative points of view.

You scare me because you prefer controlling over governing.

Finally, you scare me because if you serve a second term I will probably not feel safe in writing a similar letter in 8 years.

Lou Pritchett

.
...

Tags: ,

Göbbels hade varit stolt över TT

Hur många gånger har du nu hört TT utropa “Judarna vågar sej till att bygga i sin huvudstad, fy fy fy!!!”

Aldrig någonsin skulle de i sin blygsamhet få för sej att fråga: “Får de det?” Och motivera svaret.

Nu när du sitter i din bredaste länsstol och smälter julmaten, gör ett experiment! Du tror väl inte på vilken idioti som helst bara för att det stått i tidningen??? Du tror tidningarna följer det Pressetiska Reglerna huh.kontakta UD på vilket sätt du vill – mail, blogg, telefon, vandra rasande in och slå knytnäven i bordet – bara gör något!

Var fruktansvärt envis och fråga dom: “Erkände Sverige Jordaniens illegala ockupation av Jerusalem 1948-67?”

Säger de ja så kräv en kopia på beslutet och berätta för mej. Jag sände ett dussin mail, och de använde hela sin diplomatiska talang för att låta bli att svara ja eller nej! Jag fick det aldrig ur dem. Svensk diplomati i sin prydno.

Jag ska tala om hemligheten UD eller TT vägrar avslöja: ETT land accepterade Jordaniens ockupation av Jerusalem: Pakistan. Inte ens resten av arabvärlden gjorde det. Nu vill TT göra det retroaktivt.

Om du läser TT-skrönan talar de om att “Israel ockuperade Jerusalem 1967″ lika kunnigt som att Obama inte har an aning om att där fanns judar i Israel före Förintelsen.

Kort historia: För 3000 år sedan flyttade kung David huvudstaden från Hebron till Jerusalem, där den varit allt sedan dess. Före 1948 accepterade judarna motvilligt Jerusalem som en internationell stad religiöst sett. Araberna gjorde det inte. Jordanien, lett av engelsmannen Glubb Pascha, ockuperade illegalt hela gamla Jerusalem, hela den klassiska staden, det enda som fanns före ca 1860, och redan då fanns det en majoritet judar inom denna lilla fyrkant. Jordanien dödade eller fördrev dom. De flyttade sannerligen inte huvudstaden från Amman dit.

Den enkla sanningen som TT försöker gömma för dej är att Jerusalem ALDRIG NÅGONSIN VARIT EN ARABISK HUVUDSTAD!

Ett lika välkänt faktum är att Jerusalem inte någonstans nämns i Koranen, trots att Muhammed väl kände judarna – en stor del av Koranen snodde han från deras Torah. Utan att en enda gång ens av misstag få med namnet Jerusalem.

Obongo är självklart dösur att judarna inte lyder honom eftersom han antagligen redan i första telefonsamtalet till Abbas, den förste regerinschef han ringde till efter att ha fixat jobbet, lovade araberna hela Jerusalem. Han måste vara djupt frustrerad att inte ha lyckats med ett smack mer än att vinna ett Nobels Fredspris på första veckans löften.

Han har självklart också åstadkommit att Abbas inte gör någonting eftersom Obama lovat fixa allt. Abbas vet att han nu har mindre än 9 månader kvar på sej att börja förhandlingarna, sen är hans chans över och han kan gå och pensionera sej. Han kommer att febrilt ringa Obama sent om nätterna men…….

FN har självklart inte “lovat” dela Jerusalem, se vad §242 säger på denna länken. Däremot har USA lovat flytta sin ambassad dit, se i högerspalten på denna bloggen.

Kort sagt – TT kör helt med Göbbels metod att om man tjatar en lögn tillräckligt ofta börjar folk tro på det – speciellt som TT ha monopol på internationella nyheter i Sverige och sannerligen utnyttjar detta faktum.


DN B HD D AB GP SvD SkD SDS NSk BLT SkD Kb SkD D109 D110 D AB812 D182

.
...

Tags: , , , , , , , , , , ,

Varför jag dödade 13 amerikanska soldater i Fort Hood: Nidal Hassan Förklarar allt för Dig.

Översättning av:

“Why I Murdered 13 American Soldiers at Fort Hood: Nidal Hassan Explains It All to You”

Av Barry Rubin

Hur vet vi att attacken vid Fort Hood var islamistisk terrorism? Enkelt, Major Nidal Hassan berättade det för oss. Du har sett rapporter om en lång lista över saker han gjorde och sa längs dessa linjer. Men vad som är mest häpnadsväckande av allt är detta:

Hassan är den första terrorist i historien som i en akademisk föreläsning har förklarat varför han var på väg att attackera. Ändå räcker det fortfarande inte för alltför många människor – inklusive presidenten i USA – för att förstå att det mordiska angreppet vid Fort Hood var en Jihadattack.

Det rapporterades att publiken var chockad och skrämd av hans föreläsning. Han skulle tala om vissa medicinska ämnen men i stället talade han på temat: “Den Koranska Världssynen när det gäller muslimer i amerikanska armén.” Allt du behöver göra är att titta på 50 Power Point-bilder som berättar allt som du behöver veta.

Det är ett ganska bra tal. Han är logisk och presenterar sin bevisföring. Detta är uppenbarligen inte ett verk av en galen man eller en dåre, men det finns fortfarande en del tvetydigheter i det. Han arbetar fortfarande i sitt sinne med vad han ska göra och försöker ta reda på om han har ett sätt att undfly den amerikanska armén förutom att desertera och bli Jihadkrigare. I slutändan drog han slutsatsen att han inte kunde vara en riktig muslim utan att döda amerikanska soldater. Uppenbarligen skulle andra muslimer komma fram till olika slutsatser, men Hassan grundar sig starkt  på islamiska texter.

På ett sätt var Hassans föreläsning ett rop på hjälp: Kan någon visa mig en annan väg ut? Kan någon motbevisa min tolkning av islam? En muslim i publiken försökte enligt uppgift att göra det. Men om inte dessa frågor öppet diskuteras och debatteras – och inte sopas under mattan – kommer fler människor att dö.

I själva verket skulle jag rekommendera att lärare använder denna föreläsning i undervisningen  i både islam och islamistisk politik.

Följ med mig så förstår du det hela.

Hassan tar upp tre frågor:

  • Vad islam lär muslimer,
  • hur muslimer ser på krigen i Afghanistan och Irak,
  • hur detta kan påverka muslimer i den amerikanska militären.

[Bild 2] Hassan definierar Jihad, som visar det dumma i påståendena om att det betyder bara en personlig kamp för att uppföra sig bättre. Det betyder också heligt krig, naturligtvis. [Bild 5].

Här har vi nu Hassans centrala tema. Muslimer kan inte slåss i en otrogen armé mot andra muslimer. Hassan själv säger att det börjar bli svårt för muslimer i den amerikanska militären att rättfärdiga detta. [Bild 11] Uppenbarligen var Hassan övertygad att han inte kunde göra det.

Han citerar sedan Koranen i stor utsträckning för att bevisa saken. Allah kommer att straffa den som dödar en muslim [Bild 12]. Hassan ger sedan fyra exempel på muslimska soldater som bröt ihop under pressen. En som dödade amerikanska soldater han arbetade med (som Hassan själv skulle göra), en anklagades för spionage (men friades), en som deserterade, och en som vägrade att placeras i Irak. [Bild 13]

Härefter ger Hassan ett antal citat från Koranen för att visa att den troende måste lyda Allah. Om han gör detta, kommer de att uppleva stora läckerheter (även om han utelämnade de 72 jungfrurna, ett citat antyder pederasti – att roa sig med småpojkar), och om de inte lyder kommer de att lida alla Helvetets kval.

Slutligen får han in de tunga grejerna. Hassan inför begreppet “Jihad för försvar” som är en viktig del av det radikala islamistiska tänkandet och har framförallt främjats av Usama bin Ladin och al-Qaida. [Bilder 37-39]. Om andra attackerar och förtrycker muslimer, då det är en plikt för alla muslimer att bekämpa dem. September 11, motiverades av förövarna genom att säga att USA hade angripit muslimer och därför var det nödvändigt att döda amerikaner i gengäld.

Och här är kruxet: Vers 60:08, “Allah förbjuder er inte … från att hantera humant och rättvist” med de som kämpar emot muslimer. “[Bild 40]   [angående inte, se denna länk hos Sapere Aude.]

Om Nidal Hassan trodde detta och kände att han måste följa det, för att vara en riktig muslim i sina egna ögon, måste han plocka upp en pistol och ansluta sig till Jihad, den muslimska sidan. Han sköt inte amerikaner eftersom han hade upplevt krigströtthet hos amerikanska soldater han behandlade. Tänk på det. Hade han gjort det, skulle Hassan ha varit tvungen att sympatisera med dem, funderat på hur det skulle vara för honom om han hade kämpat mot muslimer i Irak eller Afghanistan. Men det var just hans problem. Han sympatiserade med den andra sidan.

Beordrad att skickas ut till ett av dessa länder tvingade Hassan att bestämma sig: “vilken sida står jag på?” Skulle han välja sida för Allah och muslimer, och få sin belöning i Himlen? Eller skulle han gå med de otrogna, som straffas med helvetet, och att förråda sin religion? Han fattade sitt beslut.

Det är intressant att ingen muslimsk debatt har utvecklats angående en mycket enkel fråga: Vad händer om två grupper av muslimer kämpar, där den ena gruppen också har icke-muslimska allierade? Trots allt åker inte amerikaner till Irak eller Afghanistan helt enkelt för att “döda muslimer” utan för att försvara muslimer från att dödas. Saudierna, kuwaitierna och egyptierna hade inga problem med att få hjälp av trupper från väst för att rädda dem från Saddam Husseins Irak under 1991, till exempel. De irakiska och afghanska regeringarna, som består av troende muslimer, gör samma sak.

Arabiska nationalister som är muslimer kan ta ställning lättare. Men för islamister är problemet inte någon abstraktion utan vetskap om att de utkämpar en kamp för att få kontroll över alla stater med muslimsk majoritet och kanske över hela världen.

Det verkliga problemet är alltså inte att en del muslimer hjälper otrogna att döda muslimer, utan att en del muslimer hjälper otrogna att döda islamister. Men Hassan kom aldrig till denna punkt, som kan vara ganska övertygande för andra muslimer i Västvärldens arméer.

Så enligt hans tänkande, hur skulle Hassan kunnat göra det bistra valet? Hassan besvarar denna fråga. Citerande Koranen, påpekade han att om amerikanerna gjorde slut på krigen, då det skulle vara okej och inget dödande skulle vara nödvändigt. [Bild 42]

Ett annat alternativ är om amerikanerna accepterade islam eller gick med på att underordnas muslimska härskare (dhimmis) och betala en särskild skatt [Bild 43-44].

Det tredje alternativet skulle vara om den muslimska Messias kom, förstörde kristendomen som en falsk religion och initierade den kommande utopiska världen. [Bild 45]. Han har inte nämnt en annan del av denna framtiden, som var mord på alla judar.

En utvikning är lämplig här. Hassan, även om han kallar sig palestinier, har inte talat om att angripa Israel eller judar. Detta är ännu en påminnelse om att denna kamp inte bara handlar om Israel. Men det säger också någonting viktigt om Hassan som också gäller för många muslimska radikaler i Europa. Hassan är en amerikan. Som sådan har han ingen annan nationalitet, varken palestinier eller arab. Han stöder inte Hamas eller Fatah. Men han har en religion som styr hans tänkande. Det är därför han är en islamist och därför han stödjer en generell islamistisk revolutionär rörelse, al-Qaida.

Som en moderat muslim från Kanada påpekade, de kläder han bar dagen innan han begår sin Jihadattack var inte (som vissa källor uttryckte det på ett dumt sätt) en martyr eller ens arabisk dräkt utan kläder från Pakistan och Afghanistan. Han är en del av al-Qaidas jihadkultur, har bytt sida i kriget mot terrorn.

Hassan var inte en dum eller blind fanatiker. I själva verket presenterar han ett sofistikerat synsätt. Till exempel citerar han motsägelsefulla Koranverser, en tyder på att alla religioner kan komma till himmelen, en annan att alla icke-muslimer kommer att gå till helvetet [Bild 47].

Hans slutsats får en oerhörd betydelse i ljuset av vad som skulle hända vid Fort Hood. Han skriver:

“Om muslimska grupper kan övertyga muslimer att de kämpar för Gud mot de otrognas orättvisor, det vill säga, fienderna till islam, kan muslimer bli en stark motståndare dvs självmordsbombningar, etc.”

Och naturligtvis övertygade dessa grupper Hassan. [Bild 48]

Varför? Hassan säger:

“Gud förväntar sig full lojalitet. Lovar Himmel och hotar med Helvetet. Muslimer kan tyckas moderata (villiga att kompromissa) men Gud är det inte. “[Bild 49]

Och i slutet föreslår han vad som kunde ha varit hans egen flyktväg:

“Rekommendation: Department of Defense bör ge muslimska soldater möjlighet att vara vapenvägrare för att öka truppens moral och minska biverkningar.” [Bild 50]

Om den möjligheten hade funnits för Hassan, tror jag inte han skulle ha dödat människor. Detta förslag är värt att diskutera, men det har negativa följder också, naturligtvis. Men då hade han haft andra alternativ. Han kunde ha avgått från sitt uppdrag, deserterat, eller vägrat utplacering som vapenvägrare och hamnat i fängelse. Hassan själv nämner individer som hade gjort de två sista.

Därför berättar Hassans föreläsning också varför muslimer kan välja att inte vara Jihadister, men detta kräver att de ignorerar eller rationaliserar bort klara, religiöst bindande bud i sin religion eller genom att huvudsakligen bli sekulära människor med muslimsk bakgrund. Detta är den typ av lösning som finns i kristendomen och judendomen förstås.

Hassan var för from och konsekvent för att ta denna utvägen. Svaret på hans personliga beteende måste sökas i en kombination av psykologiska faktorer och politisk-religiös övertygelse. Faktum är dock att han tydligt såg sig själv som en Jihad-krigare i slutändan. Förekomsten av andra psykiska faktorer förnekar inte på något sätt betydelsen av religiösa hänsyn.

Alla terrorister har vissa psykiska krafter som arbetar för att få dem att följa en sådan väg. Men om inte av ideologiska – och i fråga om islamister, religiösa – åsikter skulle de aldrig ha blivit terrorister. Vanliga brottslingar har psykologiska faktorer plus materiella mål, medan psykiskt sjuka personer som begår brott är tvingade av rent psykologiska faktorer. Hassan passar inte någon av dessa två kategorier.

På samma sätt kan hans talan inte hänföras till en “felaktig tolkning” eller “kättersk” tolkning av islam. Att läsa denna föreläsning är att förstå hur noggrant och självkritiskt han närmade sig frågorna. Något så uppenbart falskt eller avvikande från mainstream islam skulle helt enkelt inte tilltala så många muslimer. Hassan letade efter en väg ut i texterna och räknade upp de “kryphål” han hittade: antingen att USA inte måste bekämpa alla som var muslimer, eller så måste släppa honom ur det militära.

Vad Hassan försummade var en förklaring som ligger utanför hans strikta tolkning av den muslimska texten som skulle tillåta honom att säga: USA måste slåss i största allmänhet, eftersom islamisterna har blivit angriparna. Och USA kämpar verkligen som allierad med en grupp av (mer moderata) muslimer mot en annan (av radikala islamister). Ändå talar de muslimska heliga skrifterna alltid om den muslimska befolkningsgruppen som en enad helhet (umman) utan våldsamma interna konflikter, en tolkning som helt enkelt inte överensstämmer med verkligheten, har heller inte gjort det under många århundraden.

Ironiskt nog tillåter detta synsätt islamister att själva döda tusentals muslimer över hela världen samtidigt som de protesterar att alla som inte stöder dem är kättare som bryter den mytiska enheten. Och ett av de viktigaste sätten att förråda umma, enligt dem, är att samarbeta med de otrogna, vilket var Hassans personliga problem!

Det faktum att Hassans föreläsning inte har varit centralpunkten i hela debatten efter massakern är ett påtagligt exempel på hur fattiga  ”experterna”, journalisterna och politikerna är när det gäller att ta itu med dessa frågor. Utan att analysera den islamiska faktorn, är det slöseri med allas tid. Det kommer också att innebära slösari av  en hel del människoliv.

Barry Rubin är direktör för Global Research in International Affairs (Gloria) Center och redaktör för Mellanöstern Review of International Affairs (Meria) Journal. Hans senaste böcker är The Israel-Arab Reader (sjunde upplagan), The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley), och sanningen om Syrien (Palgrave-Macmillan). Att läsa och prenumerera på Meria , Gloria artiklar, eller beställa böcker. se eller prenumerera på hans blogg, Rubin Reports.

En annan artikel finns på denna länken.

.

Gudmundson NätverkmotPK |

SvD053 DN875 GP145 HD D686 SDS396 |

.

...

Tags: , , , , ,

Netanyahu och Obama och Peres och Abbas

Netanyahu har haft ett kort samtal i lugn och ro med Obama utan att därefter tillfredsställa killarna och tjejerna med kamera på magen. Genast börjar svenska tidningar dilla om Mellanösternfreden, vilken är helt oväsentlig så länge Abbas sitter och febrilt tuggar på sin servett framför det stora smörgåsbordet, och vill ha något som inte erbjuds – hela Israel. Eller åtminstone hela Jerusalem, judarna kan väl hålla sej i Tel Aviv! Det blir enklare för Ahmadinejads raketer också, annars riskerar de att träffa Al Aqsa, den gamla bysantinska kyrkan som Muhammed trodde sej drömma om utan att någonsin ha sett den.

Att presentera Israels “vi är redo för samtal”, en 60-årig nyhet, som om den är ny känns lite fattigt. Det som hade varit en nyhet hade varit om Abbas hade erbjudit en enda liten positiv åtgärd för att komma närmare en fred – som totalstopp för hatpropagandan mot judar/Israel i media och skolböcker – vilket är inledningen till allting och anledningen till varför palestinaaraberna helt har förlorat självbevarelsedriften. Han lovade detta när han skrev under “Vägplanen”, han lovade det i Annapolis.

Föreställ dej monoton hatpropaganda i öronen dag och natt! Men så länge som Bildt betalar……. Det stora problemet är, som bekant, Iran och dess vägran att lämna ut sitt uran för att förädlas men samtidigt göras obrukbart – mer eller mindre – för kärnvapen. utan enbart för energiproduktion. Iran har sagt nej till avtalet som USA/Ryssland/Frankrike gjorde, men vill “fortsätta prata till döds” för att dra ut på tiden, samtidigt som de hemma jobbar febrilt. De tjatar på ryssarna att ge dem fler vapen mot israeliska/amerikanska flyganfall. Dessutom har övningen Juniper Cobra avslutats, den största militärövningen USA och Israel någonsin haft – konstigt att ingen berättade om det för TT.  Tyvärr visar denna övning också att Obama helt övergivit sitt ursprungliga löfte att se till att Iran inte skaffade sig kärnvapen, utan i stället satte han fru Clinton redan i somras att börja prata om “Middle Eastern umbrella against the nuclear weapons of Iran”…..   Tror han att Israel och arabländerna älskar honom högre då, än om han verkligen satte hårt mot hårt vad gällde Iran? Han kommer knappast att göra det eftersom han inte gjort ett skvatt på 8 månader. Inte lyssnat ett ögonblick på bönerna från folket i Iran där många alls inte är fiender till Israel. Israel har alltid haft kortvågssändningar och nu internetsändningar till folket där. I stället har han slitit hårt att attackera Israel, och förlorat de mångåriga vänskapsbanden, som också USA har tjänat på. Abbas har ju talat om för hela världen genom Fatah Constitution att det är vad han vill ha, så varför får han det inte? Han låter Erekat sparka och skrika, se länk.

Peres

Det var LÄNGE sedan han i böcker skrev hur viktiga de israeliska bosättningarna i Judéen/Samarien var för Israels säkerhet.  Nu sitter han, seniliteten till trots, som president som inte har fattat att jobbet i huvudsak är ceremoniellt, och i stället försöker han föra sin vänsterpolitik. Han älskar Fatah och Abbas, de är så moderata SÅÅÅÅ. Gå till artikeln jag just lade här, och sök på ordet Fatah…..

Peres är just i Brasilien och dansar med flickorna, och talar om “sin gamla kompis Abbas”. Peres har alltid varit en lurifax, minns hur han gick helt bakom ryggen på Rabin och talade med PLO, vilket var helt förbjudet, men han berättade det ju inte för någon förrän det var för sent, och då var Rabin tvungen att hålla god min. Nu lång tid därefter så ljuger Peres rakt ut om vad Rabin sa 1995, en kort tid innan han blev mördad. Nu har det visat sig att Peres även står helt bakom den nya extrema judiska amerikanska vänsterorganisationen J-Street! De vill återuppliva gamla Oslo-avtalen som aldrig på något vis uppehölls av arabsidan, och som Peres – i sin editerade variant av Rabins åsikter, helt har glömt bort Rabins mycket exakta uttalande om att Israels östgräns alltid kommer att vara Jordandalen. Det är på många sätt Israels gräns mot Arabvärlden och en bred inkörsport om fientligheter uppstår, och helt avgörande för Israels säkerhet.

Vill inte Peres att Israel ska överleva honom?

.

Ek888 HD SDS526 SvD927 GP345 B608 AB007 BLT609 Kr110 DN244 |

.
...

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Israel-Obama 1-0

Vi minns hur Abbas var den första som Obama ringde till när han trodde att han hade all makt i världen, att klämma åt judarna riktigt ordentligt.

Minns Mr O i Kairo, som visade att han inte hade en aning om judarnas historia i Mellanöstern före Förintelsen.

Han har än inte vågat åka till Israel sedan han blev Mr President. Snart blir han Former Mr President och kommer att gå i Carters gnälliga fotspår i all oändlighet.

Han lovade Abbas att han skulle sköta jobbet, att Abbas inte behövde ge ett smack i förhandlingarna, enbart kräva – mer än någon palestinsk ledare eller amerikansk president tidigare hade krävt av Israel.

Han lovade Abbas att han skulle fixa det så att Abbas fick hela gamla Jerusalem som sin huvudstad – det var väl av rättviseskäl eftersom det aldrig någonsin varit en arabisk huvudstad. Kanske han kan fixa så att judarna då får dansa ett tag runt Kaabastenen i stället?

Resultatet är det självklara. Obama har satt en stor propp i alla fredsförhandlingar för en lång tid framåt. Nu är Abbas sur för att han inte får alla leksaker han vill ha.

Abbas var länge Arafats närmaste man, eller en av dem. Han kommer givetvis ihåg Arafats mycket lönande stil – lönande för den personliga ekonomin. Minns Osloförhandlingarna?

On the very day that he signed the Declaration of Principles in 1993 (Oslo I), Yasser Arafat 19 addressed the Palestinian people on Jordan television, assuring them that the agreement was nothing more than the implementation of the 1974 PLO Plan of Phases, a 10-point scheme for the destruction of Israel in stages. The first stage, said Arafat, is “the establishment of a national authority on any part of Palestinian soil that is liberated or from which the Israelis withdraw.” 20 The same assertion was repeated by Chairman Arafat after the signing of Oslo II. 21 These assertions, considered together with Israel’s peremptory right to endure, its peremptory obligation to punish crimes 22 and the PLO’s persistent breaches of all agreements with the Jewish State, obligate prompt termination of an altogether misnamed “Peace Process.”

För fotnötterna, se originalartikeln.

Men vackelgången fortsätter. Obama har anställt känd antisemit i sin spionverksamhet medan fru Clinton har vickat på höften än en gång och – efter att först ha lovprisat Israel, nu kräver än mer av dem. Tala om att vända rumpan efter ökenvinden och få Obamas korta administration att verka lika osäker som Abbas.

Och Obamas popularitet börjar sjunka under 50%.

.

SvD105 DN059 D GP814 SDS B456 SvD929 AB Ek911 T BLT SDS |

.
...

Tags: , , , , , , , , ,

Erdogan föser Turkiet från EU till Iran. Egypten och Jordanien vill inte vara för nära Israel.

Turkiet

Obamas grin mot muslimerna har haft exakt den motsatta effekten som man ser på många punkter. Efter alla hans attacker mot Israel har de också ökat sin animositet mot det judiska landet, med känslan att de har Obama bakom sej. Han börjar dra öronen åt sej, men för sent. INGEN tror längre på honom.

Först en artikel from Guardian om Erdogan. “‘Iran is our friend,’ says Turkish PM Recep Tayyip Erdogan

Därefter ett svar till denna: “‘Lieberman threatened to nuke Gaza‘” – Guardianartikeln slutar med Erdogans “avslöjande” att Lieberman hotade att attackera Gaza med kärnvapen…… Långt innan han hade tillträtt som utrikesminister. Denna artikeln nämner att UD kort och gott svarade: “vi besvarar inte vilka idiotier som helst”.

Egypten: “Egypt slammed over canceled summit

Jordanien bränner israeliska flaggor: “Jordanians protest against Israel peace

Först artikeln i Guardian. Turkiet har alltid legat mellan Europa och Asien fysiskt och mentalt, under många hundra år låg Ottomanska Riket [karta], med kärna i Turkiet, som en blöt trasa över stora delar av Nordafrika, Mellanöstern upp emot Balkan. Det växte sej för stort och ålderdomligt, och försvann efter första världskriget efter att ha förlorat kriget.

Atatürk kom på 20-talet och förvandlade Turkiet till en modern demokratisk stat. Jämförelsevis.

2002 återtog islamisterna ledningen i Turkiet, vilket skrämmer Frankrike och Tyskland men alls icke Bildt. Nedgången börjar.

I intervjun i Guardian säger Erdogan otvivelaktigt att “Ahmadinejad är vår vän”, och de ägnar sig “självklart inte åt att ta fram kärnvapen”. Vi har inga problem alls.

Om inte EU accepterar oss som en bro till 1.5 miljarder muslimer [som de kan vandra över i riktning mot mej...] får EU skylla sig själva.

I sammanfattning berättar artikeln hur Turkiet blir alltmer vänskapligt gentemot det religiösa teokratiska Iran, medan de är alltmer irriterade på EU.

Turkiet ser inget problem alls att Ahmadinejad fejkade valet och bedrog en stor del av befolkningen.

Obama var i Turkiet i april och älskade vad han såg. Som Erdogan sa, USA kan tänka själva och tar inte hänsyn till vad Israel säger.

Som slutkläm berättade han att utrikesminister Avigdor Lieberman hade “hotat att använda kärnvapen mot Gaza”. Han läser Jerusalem Post so fan själv läser Bibeln – i en artikel i JP från januari sa Lieberman: “avsluta kriget med Hamas liksom USA gjorde med Japan” – vilket faktiskt inte är samma sak som att släppa en atombomb på en smal remsa land som ligger helt intill Israel………

Egypten

EU och Medelhavsstaterna skulle haft ett stort mäte i Istanbul i november, men  Egypten backade ut eftersom de inte hade lust att sitta vid ett bord tillsammans med Israel. Peace Middle Eastern style.

Denna Medelhavsunion omfattar 16 stater, muslimska i huvudsak, och Egypten har gått i täten för att bojkotta Israel. OK, Lieberman säger ibland vad han enbart skulle tänka: “Kommer inte Mubarak på besök till Israel kan han go to hell!” under en livlig diskussion förra året – jämfört med den egyptiska pressen som i stort sett var vecka har hårt antisemitiska artiklar, men…….   Det är ju alltid judarna som ska ödmjuka sej.

Mubarak besökte Israel på Rabins begravning, det är allt. Många israeler har turistat i Egypten, israeliska politiker har varit där regelbundet – men från början stoppade Egypten egyptiska turister från att resa dit och kom turister i närheten av den israeliska ambassaden blev de automatiskt klassade som israeliska spioner.

Jordanien

Här bränns det gärna israeliska flaggor, fackorganisationer fördömer regelbundet Israel för att vara Israel. Kungen är inte stark nog att tala om att de är idioter och har allt att förlora på det.

Jordanien hotar om att om inte muslimerna får göra exakt vad de vill i judarnas huvudstad, Jerusalem, blir de arga. Tänker de börja ytterligare krig i förhoppning att det går bättre än förra gången?

Vad ska Bildt göra åt det?

.

.

...

__________

Tags: , , , , , , , , , , ,

Obama


And it came to pass in the Age of Insanity that the people of the land called America , having lost their morals, their initiative, and their will to defend their liberties, chose as their Supreme Leader that person known as “The One.”

He emerged from the vapors with a message that had no meaning; but He hypnotized the people telling them, “I am sent to save you.” My lack of experience, my questionable ethics, my monstrous ego, and my association with evil doers are of no consequence. I shall save you with hope and Change. Go, therefore, and proclaim throughout the land that he who proceeded me is evil, that he has defiled the nation, and that all he has built must be destroyed. And the people rejoiced, for even though they knew not what “The One” would do, he had promised that it was good; and they believed.

And “The One” said ” We live in the greatest country in the world. Help me change everything about it!”

And the people said, “Hallelujah! Change is good!”

Then He said, “We are going to tax the rich fat-cats.”

And the people said “Sock it to them!” “And redistribute their wealth.” And the people said, “Show us the money!”

And then he said, “redistribution of wealth is good for everybody.”

And Joe the plumber asked, “Are you kidding me? You’re going to steal my money and give it to the deadbeats??”

And “The One” ridiculed and taunted him, and Joe’s personal records were hacked and publicized. One lone reporter asked, “Isn’t that Marxist policy?” And she was banished from the kingdom!

Then a citizen asked, “With no foreign relations experience and having zero military experience or knowledge, how will he deal with radical terrorists?” And “The One” said, “Simple. I shall sit with them and talk with them and show them how nice we really are; and they will forget that they ever wanted to kill us all!” And the people said, “Hallelujah!! We are safe at last, and we can beat our weapons into free cars for the people!”

Then “The One” said “I shall give 95% of you lower taxes.” And one, lone voice said, “But 40% of us don’t pay ANY taxes.” So “The One” said, “Then I shall give you some of the taxes the fat-cats pay!” And the people said, “Hallelujah! Show us the money!” Then “The One” said, “I shall tax your Capital Gains when you sell your homes!” And the people yawned and the slumping housing market collapsed. And He said. “I shall mandate employer-funded health care for every worker and raise the minimum wage. And I shall give every person unlimited healthcare and medicine and transportation to the clinics.” And the people said, “Give me some of that!” Then he said, “I shall penalize employers who ship jobs overseas.” And the people said, “Where’s my rebate check?”

Then “The One” said, “I shall bankrupt the coal industry and electricity rates will skyrocket!” And the people said, “Coal is dirty, coal is evil, no more coal! But we don’t care for that part about higher electric rates.” So “The One” said, not to worry. If your rebate isn’t enough to cover your expenses, we shall bail you out. Just sign up with the ACORN and you troubles are over!”

Then He said, “Illegal immigrants feel scorned and slighted. Let’s grant them amnesty, Social Security, free education, free lunches, free medical care, bi-lingual signs and guaranteed housing…” And the people said, “Hallelujah!” and they made him king!

And so it came to pass that employers, facing spiraling costs and ever-higher taxes, raised their prices and laid off workers. Others simply gave up and went out of business and the economy sank like unto a rock dropped from a cliff. The banking industry was destroyed. Manufacturing slowed to a crawl. And more of the people were without a means of support.

Then “The One” said, “I am the ‘the One’- The Messiah – and I’m here to save you! We shall just print more money so everyone will have enough!” But our foreign trading partners said unto Him. “Wait a minute. Your dollar is not worth a pile of camel dung! You will have to pay more… And “The One” said, “Wait a minute. That is unfair!!” And the world said, “Neither are these other idiotic programs you have embraced. Lo, you have become a Socialist state and a second-rate power. Now you shall play by our rules!”

And the people cried out, “Alas, alas!! What have we done?” But yea verily, it was too late. The people set upon “The One” and spat upon him and stoned him, and his name was dung. And the once mighty nation was no more; and the once proud people were without sustenance or shelter or hope. And the Change “The One” had given them was as like unto a poison that had destroyed then and like a whirlwind that consumed all that they had built.

And the people beat their chests in despair and cried out in anguish, “give us back our nation and our pride and our hope!!” But it was too late, and their homeland was no more.

You may think this a fairy tale, but it’s not. It’s happening RIGHT NOW

THIS really tells it like it is.  After reading it — and before you go into the bathroom to throw-up — forward it to your friends and those you know who care about our country and what is happening to it under the rule of Commissar Obamanation.


Rafi

.

AB406 AB622 SvD123 |
...

Tags: ,

Det diplomatiska kriget

Om, för att travestera Carl von Clausewitz, diplomati är krig med andra medel, då gäller det att regeringar måste utnyttja sina diplomatiska resurser för att stärka sina viktigaste nationella intressen precis som arméer uppmanas att samla sina resurser dit där de gör mest nytta för sin sak.

Palestinierna och iranierna har väldiga diplomatiska resurser till sitt förfogande. Både palestinier och Iran kan räkna med att få stöd av automatiska majoriteter i FN för allt de gör. Och idag förs den mesta internationella diplomatin under ledning av FN eller dess anslutna organ. Palestinierna och iranierna inser tydligt sin styrka att utnyttja FN och dess anslutna organ för att främja sina viktigaste mål. I palestiniernas fall används FN-baserad diplomati för att delegitimera Israel. I Irans fall används den FN-baserade diplomatin för att underlätta mullokratins förvärv av kärnvapen. Under den senaste veckan har både palestinier och iranier haft strategiska segrar i sina diplomatiska kampanjer.

Förra fredagen antog FN: s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer Israel på alla möjliga sätt, för att hävda sin suveränitet över sin huvudstad och möjlighet att försvara sina medborgare mot hänsynslös, massiv oprovocerad och olaglig terror från himlen,  från Hamas-kontrollerade Gaza. Resolutionen innebar en enorm prestation för palestinierna. Det hänvisade Israel till Säkerhetsrådet med rekommendation att Israels ledare döms som krigsförbrytare inför internationella domstolar. Det vill säga, UNHRC: s resolution har effektivt delegitimerat Israels rätt att existera genom att förneka att det har rätt att försvara sitt territorium och dess folk från olagliga angrepp utförda av en olaglig terrororganisation.

Sen på onsdagen meddelade Mohamed ElBaradei, FN: s internationella atomenergiorgans giftigt anti-israeliska ordförande, att en överenskommelse har nåtts mellan Iran och USA, Ryssland och Frankrike om Irans nukleära program. Affären – som parterna initierade efter bara tre dagars samtal i Genève – legitimerar Irans kärnvapenprogram och omvandlar effektivt USA, EU och Ryssland till hantlangare snarare än motståndare till det programmet.

Enligt nyhetsrapporter om överenskommelsen enades USA att sända amerikansk personal till Iran för att uppgradera en forskningsreaktor i Teheran som lämnades till Shahen under 1960-talet. Ryssland lovade att öka anrikningsgraden på Irans uran från sin nuvarande nivå på 3,5 procent, till 19,75%. Frankrike gick med på att omvandla högre anrikat uran till metalliskt kärnbränsle.

Fram till onsdagen vägrade USA, Ryssland och EU  i enlighet med tre bindande resolutioner från FN: s säkerhetsråd,  att acceptera legitimiteten i Irans anrikning av uran. Deras vägran berodde på att man genom att anrika uran ställer Iran i strid med sina åtaganden enligt icke-spridningsavtalet. Onsdagens överenskommelse ignorerar detta obekväma faktum och således vitmålar Irans olagliga beteende, i princip accepterar Irans rätt att anrika uran.

Och det är inte allt. Enligt Washington Posts krönikör David Ignatius: genom att acceptera att anrika Irans uran från 3,5% till 19,75% har USA, Ryssland och Frankrike försett Iran med en lösning till dess tekniska problem. Citerande en rapport i facktidskriften Nucleonics Week, skrev Ignatius förra veckan att Iran tydligen inte har lyckats anrika uran till mer än 3,5% och dess nuvarande  låganrikade uran . . . tycks ha vissa “föroreningar” som “kan orsaka centrifuger att misslyckas “, om iranierna försöker öka det till vapenklass.

Jack Wakeland, en ingenjör anställd inom kärnkraftsindustrin, utvidgar Ignatius avslöjande på webbplatsen The Intellectual Activist. Wakeland förklarade att metalliskt bränsle Iran kommer att få i denna affär “kan konverteras tillbaka till högrenat uranhexafluorid väldigt, väldigt lätt.”

Det vill säga, med detta avtal kan Iran övervinna de vetenskapliga hinder som det sägs stå inför, och vägen är rak för att mullorna ska kunna producera uran av vapenkvalitet.

För sin del har iranierna inte slösat ett ögonblick med att utvidga sina diplomatiska ramar. Efter det att amerikanerna, fransmännen och ryssarna erbjöd dem mer än de någonsin kunde ha trott möjligt – inklusive möjligheten att ha amerikansk personal som tjänstgör som mänskliga sköldar mot ett eventuellt israeliskt flygangrepp mot Irans kärntekniska anläggningar – har Teheran skruvat upp sina krav ytterligare.

På tisdagen berättade Abdolfazl Zohrehvand, som arbetar som rådgivare åt Saeed Jalili, Irans chefsförhandlare i Genève, till Irans IRNA nyhetsbyrå: “Omständigheterna kan bli så att Iran kommer att kräva uran anrikat till 63%.”

Sedan på torsdagen sa Iran att det inte är villigt att acceptera en uppgörelse som skulle ta allt anrikat uran ur landet. Detta är inte ett större problem eftersom överenskommelsen med USA, Frankrike och Ryssland under onsdagen endast planerar att ta bort 80% av Irans kända produktion av anrikat uran till Ryssland. Men ändå signalerar det att iranierna bara har börjat att kräva eftergifter från amerikanarna och deras partner.

Amerikanerna kommer utan tvekan vara villiga att medge ännu mer. President Barack Obama kan skryta om att han har ett historiskt avtal med Iran i Nobelprisklass. Han kan inte förväntas ge upp bara för att iranierna utnyttjar det som en ny väg för att bygga atombomber.

Fram till onsdagen avstod Israel från att offentligt angripa USA: s beslut att försöka nå en uppgörelse med Iran. Detta var vettigt. Israel hade inget intresse av att uppfattas som att föregå resultatet av en process där Obamas administration satte sin prestige. Men nu när förvaltningen har gått med på en överenskommelse som effektivt omvandlar Amerika till en informationsförmedlare för Irans kärnvapenprogram, är det dags för Israel att börja uttrycka sina invändningar.

Till skillnad från palestinierna och iranierna har Israel inga stora diplomatiska tillgångar. Man kan utgå från att det alltid kommer att fördömas av FN.

EU, med dess medlemsstaters egna anti-judiska bakgrunder, en spirande och radikal muslimsk minoritet, och ett beroende av arabisk olja kan inte förväntas stå på Israels sida.

NGOs i Väst finansieras i huvudsak av anti-israeliska regeringar och vänstervridna grupper och filantroper och använder sina resurser för att påskynda och underlätta det för Israels fiender.

Under Obamas administration markeras en kurs som placerar det direkt i det anti-israeliska lägret. Medan USA röstade mot UNHRC: s resolution mot Israel i förra veckan, gjordes inga  ansträngningar för att övertyga andra länder att följa efter och USA hade inga problem med Storbritanniens och Frankrikes beslut att inte rösta trots att  Goldstonerapporten och Människorättsrådets resolution utgör ett farligt prejudikat när det gäller amerikanska styrkor som bekämpar terrorister i Irak, Afghanistan och i hela världen. Vad värre är, USA vägrar att säga om man kommer att använda Säkerhetsrådets veto för att blockera ett överlämnande av Israels militära och politiska ledare till den Internationella Brottmålsdomstolen.

I det nuvarande klimatet är Israels diplomatiska resurser begränsade till folkopinionen i USA, och gemensamma intressen i specifika frågor med ett antal regeringar över hela världen. Mot bakgrund av Israels diplomatiska medel, borde utrikesminister Avigdor Lieberman, som under de senaste månaderna har rest världen runt för att odla bilaterala förbindelser med länderna i Sydamerika, Afrika, Centralasien och Centraleuropa, få beröm för sina insatser.

På den diplomatiska fronten bör premiärminister Benjamin Netanyahu, hans ministrar och UD utnyttja varje tillfälle att misskreditera det senaste avtalet med Iran. De bör påpeka dess faror och kräva ett slut på denna diplomatiska katastrof innan mer skada görs emot kampen att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. En sådan kampanj skulle antagligen inte kunna vända de samtal som pågår men skulle åtminstone åstadkomma att inte alla möjligheter stoppas för Israel att attackera och slå ut Irans kärntekniska anläggningar.

Vad gäller palestiniernas diplomatiska triumf med den alltigenom skrattretande Goldstonerapporten med tillhörande UNHRC-resolution har Israels svar hittills varit missriktat och kontraproduktivt. Denna vecka började regeringen överväga att bilda en undersökningskommission i IDF: s hantering av Operation Cast Lead.

Domaren Richard Goldstone har hävdat att om Israel genomför en undersökning av hans påståenden om att våra soldater begått krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, kan Israel undvika åtal av IDF personal vid Internationella Brottmålsdomstolen. Advokater som riksåklagaren Menahem Mazuz har låst sig fast vid Goldstones uttalanden och media vibrerar av rykten om att Netanyahu kan acceptera att bilda en sådan kommission.

Det skulle vara ett felaktigt drag av flera skäl. Först och främst har Goldstone ingen möjlighet att förhandla. När han lämnade in sin ärekränkande rapport till rådet för mänskliga rättigheter var Goldstones myndighetsförordnande ett minne blott. Även om han nu vill få bort Israel från kroken han satte den på, han har ingen makt att göra det. Och de tjänstemän vid rådet för mänskliga rättigheter som gav Goldstone i uppdrag att berätta att IDF begått brott mot mänskligheten har inte något som helst intresse av att godkänna någon intern israelisk utredning eller sluta med organisationens permanenta jakt på den judiska staten.

Dessutom skulle varje utredning Israel startade om IDF: s agerande under Operation Cast Lead, uppfattas internationellt som ett erkännande av skuld. Om kommissionen skulle sluta med att IDF utförde sin verksamhet i full överensstämmelse med internationell rätt, skulle resultaten  avfärdas som en skönmålning.

Som svar på UNHRC:s resolution och själva Goldstonerapporten, meddelade regeringen denna vecka att de kommer att begära ändringar i internationell lagstiftning för att stärka möjligheterna för demokratier att bekämpa terrorismen. Denna åtgärd är också djupt felaktig. Faktum är att Israel inte bröt mot internationell rätt i Operation Cast Lead. Det är helt enkelt offer för sina fienders cyniska utnyttjande av retoriken i internationell rätt som en del av sitt diplomatiska krig mot Israel. Det vill säga, problemet är inte lagen. Det är lagens snedvridning för politiska syften av Israels diplomatiskt mäktiga fiender. Genom att tillkännage att man planerar att arbeta för att ändra lagen, missade regeringen denna centrala punkt.

Dessutom, genom att ignorera det faktum att problemet inte är lagen i sig utan snarare dess snedvridning av internationell rätt genom fientliga aktörer för politisk vinning underlät regeringen att erkänna att även om man lyckas ändra lagen, skulle med all sannolikhet den nya lagen på motsvarande sätt snedvridas av sina fiender för att fortsätta sina politiska krig mot Israel.

Redan regeringens offentliggörande att man vill ändra folkrätten kommer dess fiender att kasta fram som bevis för att Israel bröt mot lagen.

Israels fiender använder skickligt sina stora diplomatiska möjligheter att driva sina viktigaste mål. Israel borde använda sina magra diplomatiska befogenheter att göra samma sak genom att gå på en offentlig diplomatisk offensiv mot kriminaliseringen av Israel och mot det internationella samfundets kapitulation inför Iran. Ett bra första steg i den riktningen skulle vara att sluta använda våra begränsade befogenheter på ett sätt som utvidgar våra fienders fördelar över oss.

Ursprungligen publicerad i The Jerusalem Post.

.

DN681 DN476 DN603 SvD601 SvD985 SvD521 vg746 vg749 vg497 db730 DN878 AB559 D931 BLN170 B169 HD D882 SvD963 GP K997 DN585 |

.
...

Tags: , , , , , , , , , ,

“Moderata” Abbas’ terroristkarriär

Läser man dagens mer eller mindre israelrelaterade nyheter är det tre som man kan reagera på.

Al Qaeda är aktivt, har gjort uttalanden om hot mot civila västerlänningar som vågar uppenbara sej i Afghanistan. Om man skulle hämnas och kidnappa några hundra tusen  civila muslimer som uppenbarar sej i Europa och säga att det är i protest?

Al Qaidas Big Daddy, bin Laden, är sisådär tre gånger mer populär än Obama bland palestinaaraberna – alltid en förbindelselänk……    Abbas och gänget talade nyligen med Iran för att få hjälp att göra ingenting för att få allt de pekar på.

Jag såg  att Carter har hävt upp sin ljuva stämma och säger att det är rasism att tala emot Obama. OK, vad vill Carter säga – att negrer ÄR dumma och att man får ha överseende med det?……. verkar nästan så! Nä, jag säger inte så! De flesta är betydligt smartare än Carter.

Terrorstaten

Kortfattad översättning/recension av redanstående artikel “State of Terror” av Yoram Ettinger.

Idén att en palestinsk stat kan leda till en varaktig fred i Mellanöstern har blivit en diplomatisk besatthet för amerikanska [och andra] beslutsfattare. Att åstadkomma en sådan stat har blivit något slags Holy Grail, mirakellösning på alla problem i Mellanöstern. Faktum är att det inte på något sätt skulle resultera i fred och stabilitet i regionen och förvandla den till en än farligare plats än den redan är. Ironiskt nog är USA:s envetna stöd för en regim som först leddes av Arafat och nu av Abbas, som omedelbart, som stat, skulle alliera sig med länder som Iran och skada amerikanska, israeliska och även arabiska intressen.

Abbas [Abu Mazens] historia – en man som av USA kallas “fridfull ledare” – ger oss en tydlig bild av dilken stat han skulle åstadkomma. Han examinerades från Moskva Universitet (doktorerade i en avhandling benämnd “Förintelseförnekelse”) och med KBB-träning, skötte han logistiken vid Munchenmassakern av elva israeliska idrottsmän år 1972. Han var arkitekt för PLO:s band med hårdhudade kommunistiska regimer fram till 1989 och sedan 1993 en serie överenskommelser mellan PLO och Hamas. 1950, 1966 och 1970 tvingades han fly från Egypten, Syrien respektive Jordanien för undergrävande verksamhet. Under sjuttio- och åttiotalen deltog han i PLO:s strävan att fälla den kristna regeringen i Beirut, vilket resulterade i Syriens invasion av Libanon 1976 och en serie av inbördeskrig, som resulterade i 200.000 döda och hundratals tusen flyktingar. Som Arafats förtrogna och närmaste medarbetare i över 50 år, tills Arafats död, var han den huvudsakliga konstruktören av hatundervisningen som producerade terrorister på löpande band. 1990 samarbetade han med Saddam vid invasionen av Kuwait trots detta lands unika gästfrihet för 400.000 PLO-anslutna palestinaaraber.

Detta är inte historien om en fredsmäklare och PLO’s meritlista av mellanarabiskt förräderi, icke-uppfyllande av avtal, korruption, undertryckande och terror indikerar ingalunda en fridfull palestinsk stat i framtiden. Sedan PLO drog på sej en ytlig fernissa 1993, att det hade övergått från terrororganisation till PA, “Palestinska Auktoriteten”, som styrdes av PLO-män utbildade på terrorbaser i Irak, Jemen, Sudan, Libanon, Syrien och Tunisien har blivit ett drivhus för terroristtaktik, som har exporterats till Irak, Afghanistan, England, Spanien och andra länder.

PLO:s självständighet i Jordanien 1968-70 och Libanon 1970-82 gav träning och inspiration till internationella terrororganisationer, introducerade den första vågen av flygkapningar av passagerarplan och underlåttade mordet av 300 amerikanska marinsoldater 1983 i Beirut. 1993 – då PLO uppnådde berömmelse [Oslo minns du?] markerade också en våg av anti-amerikansk islamsk terrorism, från den första attacken mot World Trade Center 1993 fram till attackerna den 11 september.

Den föreslagna palestinska staten skulle vara destruktiv för USA:s arabiska allierade och stödja dess rivaler och fiender. Staterna i Mellanöstern vet detta. När Israel och Jordanien skrev fredsavtal 1994 bönade och bad några av toppkillarna i den jordanska armén Israel att aldrig skapa en palestinsk stat väster om Jordanfloden då det skulle förstöra det pro-USA Jordanien. PLO anser att Jordanien är en del av dess “palestina”. USA kan inte både supporta Jordanien och en palestinsk terrorstat.

Än mer be­kym­mer­sam­ma är ban­den mel­lan PLO och Iran. PLO var en av Kho­mei­nis ti­di­gas­te al­li­era­de när han stör­tade sha­hen av Iran 1979. Efter det att  Abu Ma­zen valdes som ra’ees (“pre­si­dent”) 2005 var bland hans första resor till Te­he­ran och Da­mas­kus. En pale­stinsk stat skulle för­länga Irans ter­ro­rist­arm, och under­lätta undergrävande verksamhet mot pro-västliga arabiska regimer. Det skulle också hjälpa Irans underrättelsetjänst och militära operationer i området inklusive utnyttjande av hamnen i Gaza.

En palestinsk stat skulle vara en medvind för revolterande terrorister i Irak. Med sin långa historia av förbindelser med rysk underrättelsetjänst skulle det förse Ryssland, och kanske även Kina och Nordkorea med ett fotfäste i Medelhavsområdet till stort förfång för vitala amerikanska intressen. Den ökade islamistiska och antiamerikanska tone i Abu Mazens media och skolböcker visar att en palestinsk stat skulle exportera terrorism till Egypten, Saudiarabien ch andra Gulfstater.

Den amerikanska administrationens långa och envetna strävan att få den palestinaarabiska ledningens ansikte att se lite mildare ut ändrar inte på det faktum att en palestinsk stat skulle vara en avsevärd förstärkning av terrorismen i området. USA:s envetna strävan åt detta hållet betyder direkt självmord för dess Mellanösternpolicy.

State of Terror

By: Yoram Ettinger
FrontPageMagazine.com | Wednesday, August 26, 2009

The idea that a Palestinian state can lead to enduring peace in the Middle East has become a diplomatic obsession for American policy makers. Bringing such a state into being has become the equivalent of finding the Holy Grail. In fact, however, a Palestinian state would not only fail to bring peace and stability to the region, but would make it an even more dangerous place than it already is. And ironically, given its adamant backing for a government that would have been led by Yasser Arafat and now would be headed by Abu Mazen, U.S. support for the creation of “Palestine,” which would immediately ally itself with and become a client of rivals and enemies of America such as Iran, would harm American, Israeli, and even Arab interests.

The history of the PLO’s Abu Mazen – who is hailed by the US administration as a peaceful leader – tells us something important about the likely character of a Palestinian state. As a graduate of Moscow University (Ph.D. thesis: Holocaust Denial) and a beneficiary of KGB training, he managed the logistics of the Munich Massacre of eleven Israeli athletes in 1972. He was the architect of PLO ties with ruthless communist regimes until 1989 and, since 1993, a series of PLO accords with Hamas. In 1950, 1966 and 1970, he was forced to flee Egypt, Syria and Jordan, respectively, for subversive activities. During the 1970s and 1980s he participated in PLO attempts to topple the Christian regime in Beirut, which resulted in the 1976 Syrian invasion of Lebanon and a series of civil wars, causing close to 200,000 deaths and hundreds of thousands of refugees. As Yasser Arafat’s confidante and first deputy for over fifty years until Arafat’s death, Abu Mazen is one of the engineers of contemporary Palestinian hate education, which has become a production line for terrorists. In 1990, he collaborated with Saddam Hussein’s invasion of Kuwait, despite the Gulf country’s unique hospitality to 400,000 PLO-affiliated Palestinians.

This history is not that of a peace maker, and the PLO’s track record of inter-Arab treachery, non-compliance, corruption, repression and terrorism does not give evidence of peaceful Palestinian state of the future. Since its makeover from a terrorist organization to a semi-independent entity in 1993, the Palestinian Authority, which has been led by PLO graduates of terrorist bases in Iraq, Yemen, Sudan, Lebanon, Syria and Tunisia, has become an incubator for terrorist tactics, which have been exported to Iraq, Afghanistan, England, Spain and other countries.

The 1968-70 and 1970-1982 PLO autonomy in Jordan and in Lebanon respectively provided training and inspiration for scores of international terror organizations; introduced the first wave of commercial aircraft hijackings; and facilitated the murder of 300 US Marines in the 1983 attack on the US Embassy and Marine Headquarters in Beirut. The year 1993 – when the PLO catapulted to prominence – marked a wave of anti-US Islamic terrorism, starting with the first bombing of the World Trace Center in 1993 and ending with the September 11 attacks.

The proposed Palestinian State would inflict destruction upon America’s Arab allies and would enhance the fortunes of its rivals and enemies. Other states in the region know this. During the October 1994 signing of the Israel-Jordan peace treaty, top commanders of the Jordanian military urged their Israeli counterparts to stop short of a Palestinian state west of the Jordan River, “lest it destroy the [pro-US] Hashemite regime east of the River.” Home to the largest Palestinian community in the world, Jordan is considered by the PLO to be Palestinian land. Why would the US support the Hashemite regime on one hand, but doom it to oblivion, by promoting a Palestinian State, on the other?

Even more worrisome are the ties between the PLO and Iran. The PLO was one of the earliest allies of the Ayatollah Khomeini when he toppled the Shah of Iran in 1979. After his 2005 election to the chairmanship of the Palestinian Authority, Abu Mazen’s first visits were to Teheran and Damascus. A Palestinian state would extend Iran’s long terrorist arm, facilitating subversive operations against pro-Western Arab regimes. It would also enable Iran to enhance its intelligence and military operations in the region, including port facilities in Gaza.

A Palestinian State would be a tailwind to insurgent terrorists in Iraq. With its long record of connections to Soviet intelligence, it would provide Russia and possibly China and North Korea with a foothold in the eastern flank of the Mediterranean at the expense of vital US interests. The increasingly Islamist and anti-US direction of Abu Mazen’s educational and media efforts indicates that a Palestinian state would export terrorism to Egypt, Saudi Arabia and other Gulf states.

The long and determined effort by American administrations to soften the Palestinian Authority’s harsh features cannot change the fact that a Palestinian State would add fuel to the fire of terrorism in the region. In tying its fortunes to the creation of such a state, the United States may be signing a suicide note for its Middle East policy.


Ambassador Yoram Ettinger served as Minister for Congressional Affairs at Israel’s Embassy in Washington and Director of Israel’s Government Press Office, in addition to other posts. He speaks frequently on U.S. college campuses about the conflict in the Middle East.

.

SvD453 SvD729 SvD865 DN574 DN414 DN522 DN856 db498 db147 vg849 vg853 |

.

....

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

När bör Israel lyda USA?

Enkelt svar: när det är till Israels fördel, aldrig annars!

Obama och EU med Bildt som skriker högst, är högeligen upprörda om Israel bygger ett nytt barnhem på land judarna köpte före 1948 – i många fall.

Yoram Ettinger har skrivit en översikt över USA:s försök att pressa Israel till att göra saker som det alls icke har legat i deras intresse att göra.

twilo11_trans 1950 försökte USA pressa Israel att avstå från judisk uppbyggnada v jerusalem och att deklarera Jerusalem som Israels huvudstad – premiärminister Ben Gurion byggde, flyttade regering och tusentals judiska immigranter till Jerusalem och förklarade att Jerusalem var Israels huvudstad.

1967 försökte USA förhindra annektering av Östra Jerusalem – premiärminister Eshkol annekterade hela det återförenade Jerusalem och byggde den stora förstaden Ramat Eshkol. 1970 försökte USA påverka Israel att upphöra med administration över delar av Jerusalem – premiärminister Golda Meir skapade förstäderna Gilo, Ramot och Neveh Yaakov (med en nuvarande befolkning av mer än 100.000!) USA pressade, Israel byggde. Jerusalem expanderade och den judiska staten respekterades motvilligt.

twilo11_trans 1948 pressade USA:s Department of State, Pentagon och CIA Ben Gurion att inte deklarera Israel självständigt.  1961 pressade president Kennedy för att stoppa konstruktionen av Israels kärnreaktor i Dimona. 1967 försökte president Johnson förhindra  att Israel anföll och förstörde de vapen och flygplan som Egypten, Syrien och Jordanien hade radat upp längs gränsen mot Israel.  1977 tryckte president Carter på för att premiärminister Begin inte skulle förhandla direkt med Sadat utan i stället sätta sig vid konferensbordet och diskutera palestinaaraberna och Jerusalem. 1981 tryckte president Reagan på för att Begin inte skulle beordra bombning av Saddams kärnreaktor. I alla fallen gav Israels vägran att acceptera påtryckningar, kortvariga problem men stärkte Israels säkerhet på längre sikt. Att vika sig för sådana påtryckningar ökar trycket. Israel kan enbart uppnå sina strategiska mål genom att vägra ge efter för påtryckingarna annars förlorar landet sina målsättningar.

twilo11_trans Supporten för Israel från USA:s folk och Kongress är robust. “The Rasmussen Report” visar på en support av 70% augusti 10, 1009 och “Gallup” placerade Israel den 3 mars 2009 som den fjärde mest favoriserade staten. 10 augusti 2009 skrev 71 senatorer ett brev till Obama för att flytta pressen från Israel till arabländerna. Howard Berman (The Democratic Chairman of the House Foreign Relations Committee) är starkt emot Obamas opposition mot judisk bebyggelse i Östra Jerusalem. Den starkaste (demokratiska) senatorn, Daniel Inouye, Ordförande för “Appropriations Committee” är den mest effektiva supportern för förbindelserna mellan USA och Israel sedan 1948. Obama kan inte få igenom sin lagstiftande agenda utan Inouyes support. Kongressen har vissa invändningar mot Israels bosättningspolicy men är helt emot sanktioner mot Israel.

twilo11_trans Efter Gulfkriget 1991 bad Israel om akut assistsns, vilket Bush/Baker vägrade. Kongressen stödde Israel och levererade $650 miljoner i cash och $700 miljoner i militära system. 1990 försökte Bush/Baker skära 5% av hjälpen till Israel pga bosättningsaktiviteter. Kongressen vägrade gå med på detta så det blev inte av. “Legislature” och “Executive” har lika stor makt och är helt självständiga från varandra. Kongressen har systematiskt supportat den judiska staten sedan före 1948.

twilo11_trans President Obama seglade i början fram på sina framgångar i uppstarten men nu går det allt trögare, från januari till september har hans uppskattning gått från 65% till mindre än 50%, det skarpaste fallet på flera decennier. Demokraterna i allmänhet har förlorat mycket i förtroende, medan det har klättrat för republikanerna. Demokraternas “Blue Dog Coalition” är emot honom.

twilo11_trans Obama utövar ett psykologiskt tryck emot Israel men detta är det enda han kan göra. Han valdes absolut inte på att eliminera judiska bosättningar eller judisk bosättning i Jerusalem. Hans politiska framtid, och framtiden för Demokraternas lagstiftare har inget att göra med dessa punkter. Den arab-israeliska konflikten är inte det viktigaste för Obama och de flesta Demokrater sympatiserar inte med hans åsikter. Obama behöver support från Israels vänner på Capitol Hill för att lyckas med sin nationella aganda.

US Pressure – A Guide for the Perplexed,

Yoram Ettinger, “News 1st Class,” Sept. 9, 2009

Fact: In 1950, the US Administration pressured Israel to refrain from Jewish construction in Jerusalem and from declaring Jerusalem the capital of Israel – Prime Minister Ben Gurion built, relocated government agencies and thousands of immigrants to Jerusalem and declared Jerusalem the capital of the Jewish State.
In 1967, the US Administration pressured against annexation of East Jerusalem – Prime Minister Eshkol annexed, reunited Jerusalem, and built the formidable Ramat Eshkol neighborhood. In 1970, the US Administration pressured Israel to relinquish control over parts ofJerusalem – Prime Minister Golda Meir constructed the neighborhoods of Gilo, Ramot and Neveh Yaakov (current population over 100,000!). The US Administration pressured, Israel constructed, Jerusalem expanded and the Jewish State earned strategic respect.

Fact: In 1948, the US Department of State, Pentagon and CIA pressured Ben Gurion to avoid a declaration of independence. In 1961, President Kennedy pressured to stop the construction of Israel’s nuclear reactor in Dimona. In 1967, President Johnson pressured against pre-empting the Egypt-Syria-Jordan military offensive. In 1977, President Carter pressured Prime Minister Begin to abstain from direct negotiation with President Sadat and participate – instead – in an international conference, focusing on the Palestinian issue andJerusalem. In 1981, President Reagan pressured Prime Minister Begin against bombing Iraq’s nuclear reactor. Defiance of pressure entails short-term cost but enhances long-term national security. Submission to pressure exacerbates pressure. Fending off pressure is required, in order to attain strategic goals. Avoiding pressure – through concessions – leads to departure from strategic goals.

Fact: US public and Congressional support of Israel is robust. “The Rasmussen Report” documents a 70% support (Aug. 10, 2009) and “Gallup” ranks Israel as the fourth-favored ally (March 3, 2009). 71 Senators signed an August 10, 2009 letter calling upon President Obama to shift pressure from Israel to Arab countries. The Democratic Chairman of the House Foreign Relations Committee, Howard Berman, called upon Obama to end his preoccupation with settlements. The Democratic Majority Leader, Steny Hoyer, resents Obama’s opposition to Jewish construction in East Jerusalem. The strongest (Democratic) Senator, Daniel Inouye, Chairman of the Appropriations Committee, is the most effective supporter of the US-Israel connection since 1948. Obama cannot get his legislative agenda without Inouye’s support. While Congress has reservations about Israel’s settlements policy, Congress opposes sanctions against Israel.

Fact: Following the 1991 Gulf War, Israel asked for emergency assistance, which Bush/Baker rejected, Congress supported and Israelreceived $650MN in cash and $700MN in military systems. In 1990, Bush/Baker attempted to cut 5% of the foreign aid to Israel because ofIsrael’s settlement activities. Congress opposed the cut and the initiative was rescinded. The Legislature and the Executive are equal-in-power and fully independent of each other. The US Congress has been a systematic bastion of support of the Jewish State since before 1948.

Fact: President Obama has been transformed from a coattail President to an anchor-chained President, taking a dive from a 65% approval rating in January to less than 50% in September, the sharpest decline in recent decades, other than President Ford’s (due to his pardon of Nixon). Thus, Democratic House candidates/members are experiencing the lowest ebb in two years, while Republicans enjoy a systematic edge. Obama is confronted by an effective Blue Dog Democratic opposition.

President Obama exercises psychological pressure against Israel. He cannot exert an effective tangible pressure. He was not elected to uproot Jewish settlements and prevent Jewish construction in Jerusalem. His political future – and that of Democratic legislators – does not depend on these issues. The Arab-Israeli conflict is not among Obama’s top priorities, and his position on Israel is not compatible with most Democrats. Obama needs the support of Israel’s friends on Capitol Hill, in order to advance his primary domestic and national security/international agendas.

x

DN696 DN453 SvD865 VG656 |

.

....

Tags: , , , , , , , ,

Hur Obama behandlar vänner och fiender.

Artikel från Barry Rubins Gloria Center, hur Obama konsekvent och underdånigt bugar för USA:s fiender och vänder ryggen mot vänner – inklusive amerikanska soldater.

Neutrality on Iraq-Syria: Obama Administration Betrays Ally and Doesn’t Even Defend Its Own Soldiers

By Barry Rubin *September 3, 2009

On August 26, State Department spokesman, Ian Kelly, was asked what the United States thought about the Iraq-Syria dispute. His answer shockingly recalls the last time a U.S. government made the mistake of being neutral between an enemy radical dictatorship and a friendly moderate government.

First, some background. Iraqi leader Nuri al-Maliki visited Syria on August 18 to discuss the two countries’ relationship. He offered Syrian dictator-President Bashar al-Assad a lot of economic goodies in exchange for expelling 271 Iraqi exiles involved in organizing terrorism against their country. Assad refused. Maliki left.

The next day, huge bombings struck Baghdad, directly targeting the government’s foreign and finance ministries. More than 100 Iraqis were killed and over 600 were wounded. The Iraqi government blamed the very same exiles living in Syria who Maliki was trying to get kicked out and implicated the Syrian government directly in the attacks. The two countries recalled their ambassadors; the Iraqis are calling for an international tribunal to investigate.

Enter the United States. Since the Iraqi government was created by elections made possible by the U.S. invasion, since the same terrorists murdering Iraqis have killed American soldiers, and since Iraq is a U.S. ally while Syria is a terrorist sponsor allied with Iran, what U.S. reaction would you expect?

Why, support for Iraq, of course. For decades under several U.S. presidents, Syria has been unsuccessfully pressed to kick out terrorists targeting Israel, and later Lebanon. This is an old issue and a very clear one for about a half-dozen reasons.

And what did the Obama administration do instead? Declare its neutrality!

Here’s what Kelly said, reading from his State Department instructions:

“We understand that there has been sort of mutual recall of the ambassadors. We consider that an internal matter. We believe that, as a general principle, that diplomatic dialogue is the best means to address the concerns of both parties. We are working with the Iraqis to determine who perpetrated these horrible acts of violence.…We hope this doesn’t hinder dialogue between the two countries.”

Before analyzing this response, let me tell you of what it reminds me. Back in 1990, Saddam Hussein’s Iraq was threatening Kuwait, demanding that the weaker neighbor surrender to an ultimatum. Iraq was no friend of America; Kuwait, though not an ally, was a state that had good relations with the United States. A decade earlier, America had gone to the verge of war with Iran to protect Kuwait.

What did the U.S. government say? This was a matter between Iraq and Kuwait in which the United States wouldn’t take sides.

A few days later, Saddam invaded and annexed Kuwait. At the time and afterward, everyone said: What a terrible mistake! The announcement of neutrality, the refusal to support a small threatened country against a bullying neighbor ruled by a blood dictatorship, gave a green light to Saddam and set off a war.

And now the Obama administration has done precisely the same thing. Of course, Syria won’t invade Iraq, it will just keep welcoming, training, arming, financing, transporting, and helping the terrorists who do so.

The Obama administration has declared the war on terrorism to be over. But it also said that the United States viewed as an enemy al-Qaida and those working with it. The Syria-based Iraqi terrorists fall into that category. America sacrificed hundreds of lives for Iraq’s stability. Most of those soldiers and civilian contractors were murdered by the very terrorists harbored by Syria.

How can the administration distance itself from this conflict instead of supporting its ally and trying to act against the very terrorists who have murdered Americans?

Nominally, of course, the cheap way out was to say: We don’t know who did these particular bombings. Well, who do you think did it, men from Mars? Even this is not relevant since the Iraqi demand for the expulsion of the terrorists—who have committed hundreds of other acts—came before the latest attack even happened.

Moreover, the administration not only invoked its obsession with dialogue at any price but did so in an incorrect and dangerous manner. The Iraqi government had sought dialogue, had used diplomatic means, and was turned down flat. To make your main point is that diplomatic dialogue should continue is to side with Syria against Iraq. The message is: don’t take any sanctions against Syria, keep talking, and if the Syrians do nothing and continue sending terrorists across the border, well, you can…keep on talking forever.

So is this administration incapable of criticizing Syria? Even if it wants to engage in talks with Syria it doesn’t understand that diplomacy is not inconsistent with pressure and criticism, tools to push the other side into concessions or compromises.

Looking at this latest development, how can any ally have confidence that the U.S. government will support it if menaced by terrorism or aggression? It can’t. The problem with treating enemies better than friends is that the friends start wondering whether their interests are better served by appeasing mutual enemies and by reducing cooperaiton with an unfaithful ally which ignores their needs.

Here’s an excellent backgrounder on the Iraq-Syria issue. And on the al-Qaida connection with Syria, go here.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal. His latest books are The Israel-Arab Reader (seventh edition), The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley), and The Truth About Syria (Palgrave-Macmillan). To read and subscribe to MERIA, GLORIA articles, or to order books. To see or subscribe to his blog, Rubin Reports.

*

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal. His latest books are Lebanon: Liberation, Conflict, and Crisis (Palgrave Macmillan), Conflict and Insurgency in the Contemporary Middle East (Routledge), The Israel-Arab Reader (seventh edition) (Viking-Penguin), the paperback edition of The Truth About Syria(Palgrave-Macmillan), A Chronological History of Terrorism (Sharpe), and The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley).

.

SvD677 |

....

Tags: ,

5328 pages viewed, 711 today
1646 visits, 214 today
FireStats icon Powered by FireStats